Dagens näe det tycker jag verkligen inte

J ringer från jobbet och vill prata lite med sin dotter som rapar i örat på honom.

Sen säger han att han tycker att vi ska skaffa ett barn till. Typ nu. På direkten.

Jag tycker tack men nej tack. Återkom i ämnet när jag hunnit förtränga barnafödandet lite mer, när jag inte har bröstmjölk överallt, inte svettas konstant, har blivit skitsmal och glömt bort hur det var att känna sig som en flodhäst.

Det där med att bli skitsmal kan ju göra att den dagen aldrig kommer.

Varning för vråläckligt innehåll

Jag tänkte att jag kanske skulle skriva lite om förlossningen i alla fall. Allt blev ungefär som jag tänkt mig i mitt värsta värsta fall. Det som jag var mest rädd för var att behöva bli igångsatt och att det sedan skulle sluta med kejsarsnitt i alla fall. Och det var exakt vad som hände. Jisses jag som ville ha en helt naturlig förlossning fick väl alla droger som man kan få i samband med en förlossning.

Det hela började med att jag blev inlagd på sjukhuset direkt efter ett besök hos barnmorskan när jag gått sex dagar över tiden. Mitt blodtryck hade gått crazy bananas. Efter en natt på sjukhus så bestämde läkaren att jag skulle bli igångsatt dagen därpå. Mot min vilja kan jag säga eftersom jag verkligen hade en dålig magkänsla kring det här med att bli igångsatt. Kroppen inte redo och allt det där. Men det går ju inte att argumentera mot argumentet för ditt barns bästa.

Så tidigt på morgonen på torsdagen blev jag undersökt och barnmorskan meddelade mig glatt att min livmoderhals var hård som en morot. En dos med gel stoppades upp. Efter tre timmar ungefär började jag få lätta värkar. Deras plan verkade vara att ta hål på vattnet när jag öppnat mig två centimeter. Eh, jag öppnade mig ingenting. Klockan fyra på fredag eftermiddag, alltså vad som kändes som ett år senare, och många doser med gel till så kunde de ta hål på vattnet.

Klockan sju på fredag kväll gick jag till förlossningen som var avdelningen bredvid. Där de satte ett värkstimulerande dropp. Och ja de tio timmarna jag var på förlossningen är ärligt talat en slags dimma där allt var blod och spyor. Jag spydde på J, flera gånger. Flera! Jag fick krystvärkar men slutade att öppna mig, blod sprutade. De var tvungna att ta bort droppet och sätta en epidural för att ge kroppen chans att hinna ifatt sig. Plötsligt fick jag skyhög feber och innan jag hann fatta något hade de gjort ett akut kejsarsnitt. Det var lördagmorgon och hon var där hos oss och allt var bara bra igen.

Var det för jävligt? Svar ja. Kan jag tänka mig att föda barn igen? Visst.

Status: förvirrad

I dag kom det en bröllopsinbjudan på posten, till J, Haren och Astrid. I ett annat kuvert låg hennes födelsebevis. Då kändes det lite konstigt i magen, som att det är på riktigt det här. Att vi är tre personer nu. Ibland glömmer jag bort det. Som i förrgår när jag undrade vad det var som pep från sovrummet, tog fem sekunder ungefär innan jag kom på att just det ja bebisen. Eller alldeles nyss när jag föreslog för J på telefon att vi skulle gå på bio i kväll. Och han tyckte att nja alltså bebisen älskar ju att äta typ en gång i timmen så det blir nog lite svårt och jag tänkte just det ja, bebisen.

Hoppas att jag inte blir en sån där mamma som glömmer vagnen på ett cafe och sådär, lite pinsamt. Om jag nu tänker gå på cafe. Fast jag märker att jag redan har lattemorsatendenser. När jag tog första promenaden med vagnen köpte jag en kaffe och tänkte att det var ju fasiken att vagnen inte har en sån där fräsig kaffehållare (eller ja, egentligen vill jag inte ha någon kaffehållare men jag tänkte att det hade varit bra bekvämt.)

Snart

Jag ska skriva något snart. Först måste jag bara reda ut hur man hinner amma hela tiden, tvätta nedsölade bebiskläder, äta och komma utanför dörren ibland. Men allt är himlans bra. Hon är jättesnäll och så fin att mitt hjärta brister hela tiden.

Säg hej till publiken

Här kör Astrid lite tokerstyle typ fyra fem timmar in i livet.

Jag är så lyckligt trött

Nu har jag kommit hem från sjukhuset efter åtta dagar. Med oss har vi ett barn. Jag har tusen blåmärken från etthundraåtta nålstick och kanyler och ett alldeles eget ärr längs ner på magen och känner mig allmänt som att jag blivit överkörd av något jättejättetungt. Allt blev så mycket mer dramatiskt, utdraget och jobbigt än vad jag kunnat tänka mig att det skulle bli. Men såklart var det värt allt. Givetvis är hon det sötaste och smartaste barnet vi träffat. Bildbevis kommer när jag bara fått sova en timme eller två.

Tidsfördriv

Jag har lyckats läsa flera bra böcker på raken nu, Valerie Martins Property och Laurie Grahams The Importance of Being Kennedy. Efter att ha kämpat lite med Allan Duffs Who Sings for Lu tror jag att den läggs åt sidan en stund. Duff är en nyazeeländsk författare som väl mest känd för att ha skrivit boken som sedan blev filmen Krigarens själ. Låt oss säga att Duff verkar gilla att skildra det råa och våldsamma. Inte riktigt vad mitt psyke pallar just nu. I stället börjar jag med The Road som Jenny tipsat så mycket om. På baksidan står det saker som ultimate destructiveness och total devastation. Hoppas mitt psyke pallar.

Jag har börjat på en lista med svenska böcker jag vill köpa eller läsa när jag kommer till Sverige till våren. Hittills har jag skrivit dit Gellert Tamas De apatiska. Om någon vill tipsa om något vad som helst från de senaste två åren som måste läsas blir jag jätteglad. En bok gör ju ingen lista, det är väl mer en notering skulle jag tro.

Barn? Knappast i dag heller. Men barnmorskan kommer att ge mig en tid för att bli igångsatt när jag träffar henne i dag. Så då får vi något slags bestämt slut på väntan och kan bara hoppas att kroppen bestämmer sig för att det är dags innan det.

Så går ännu en dag

Söta rara kom till jorn den här veckan. Din mor blir nämligen skittrött och sur av att endast kunna sova i trettiosekundersintervaller pga allmän obekvämhet deluxe. Inte så mycket djupsömn då serru. Nu ska vi gå och kolla att du fortfarande växer och att moderkakan inte börjat ruttna.

Att ha samma smak som mormor

Mormor är numera i stan. Med sig hade hon säkert tio kilo presenter från släkt. Till bebis alltså. Och fyra paket med marsansås till mig. Och en ny handväska som hon köpt på vägen. Det läskigaste var att jag varit en sekund från att köpa exakt samma perfekta svarta vardagsväska från esprit till mig själv häromdagen. Undrar nu lite om mormor är ungdomlig eller jag tantig.

Försöka duger

Herre min je. Jag försöker på riktigt att vara positiv och inte tänka på väntan. Detta gör jag bäst genom att fika, baka, äta, sola (ni kan inte ana hur roligt folk kollar på en när man är gravid i tionde månaden på stranden), läsa och allmänt känna mig semestrig. Och i morgon kommer min mormor hit.

En annan bra sak för att ignorera väntan är att stänga av sin mobiltelefon så att man slipper svara på en miljard sms om man fått nån unge än eller. Då kan man nästan låtsas att den jättestora magen bara beror på den enorma mängden choklad man stoppat i sig. Nästan.

.....

Nope fortfarande inget barn. Försökte utmana kroppen genom att åka på utflykt med färja och buss i går. Hoppades att det fysiska avståndet från staden och barnmorskan skulle tilltala bebisens busiga sida, viljan att ställa till besvär. Resultat: noll. På riktigt så börjar det kännas som att det aldrig någonsin ska bli något barn nu.

När mamma frågade vad jag ville hitta på i dag så var svaret sura. Det är en bra och mogen attityd som kommer att hjälpa mycket tror jag.

Väntan

Jag har fruktansvärt lite tålamod och uthållighetsförmåga rent generellt. Samma gäller det här med att vänta på en bebis. Enligt min egen uträkning (fråga inte) var bebisen beräknad till den andra, enligt ultraljud den tredje och enligt senaste mens den sjätte. I dag är det den femte och jag är skitsur och känner på riktigt att det känns som att bebisen aldrig någonsin ska vilja komma ut.

Det är så tråkigt alla sover utom jag

Mina händer och fötter är extremt korvsvullna. Modern och J eftermiddagssover. Jag har sjukt tråkigt. Det var väl det jag hade att berätta ungefär.

Hormonell kvinna på flygplats

Saker jag hann gråta över innan mamma äntligen kom ut ur de där dörrarna direkt från himlen:

Att ett indiskt typ hundraårigt par i rullstol såg så religiöst lyckliga ut när deras vad jag antar var barn och barnbarn mötte dem.

Att en kille i kanske artonårsåldern köpt jättevackra rosor och trampade så nervöst på en samma fläck.

Att en mormor grät första gången hon såg sitt barnbarn.

Sen kom hon, mamma.

Så blev nyår

Det blev ingen vinnarbebis.

Däremot blev jag utsatt för tortyr. Js bästis som jag aldrig träffat förrut, var den mest smärtsamt tråkiga människa jag någonsin behövt spendera en hel kväll och en morgon med. Blott tre olika ämnen ägde han förmågan att konversera kring: sitt jobb, sitt briljanta intellekt och alla tuffa resor han gjorde hela tiden. Och lite grann om sitt svarta bälte i taekwondo och hans onda fot från nån tuff spark han gjort. Vad för människa på en middag hemma hos någon man inte träffat på flera år drar med sig sin dator för att visa typ sjutusenåttahundrafyrtiofem semesterbilder det första man gör efter cirka fem minuter?

Alltså det sjukaste var att J verkade ha hur trevligt som helst. Kanske är han lite av en självplågare? Kanske därför han valt att leva med mig när jag tänker lite närmare på det?

Hurry hurry

Klockan är strax sex på kvällen och vi har inte handlat någon mat till nyårsmiddag än. J ligger och sover, bara jobbat halvdag i dag och firar det med att sova sen klockan två. Måste tvinga upp honom nu. Men hans trötthet alltså, helt maximal. Ser det som ett typiskt slut på ett år när han nästan jobbat sig in i den där berömda väggen. För att han inte ska gå under med jobb och grinig bebis nästa år så är mitt nyårslöfte nummer ett att se till att han tar en lång, riktig semester någon gång så snart som bara är praktiskt möjligt. Då ska vi åka någonstans och bara vara vi och slappna av och sånt som man gör på semester.

Nyårsangst

Kan inte fatta att det är nyårsafton. Och det måste vara första gången sedan jag var tretton som jag inte har några direkta planer och definitivt inte vet vad jag ska ha på mig i kväll. Alltså jag vet vad jag ska spendera dagen med, mammaförbereda lägenheten, dvs dammsuga, damma, organisera, skura golv och polera. Modern och jag har ganska olika syn på det här med städning. Men jag tycker ändå att det är jättejobbigt om hon tycker att jag är slarvig. På eftermiddagen ska jag fika.

I kväll ska jag ja..... Jag ville redan för några månader sedan bjuda hem folk på middag. J tyckte neeej. Sedan blev vi bjudna på ett flott bröllop. Men jag tyckte neeej eftersom det var fyra timmar i bil bort och vi inte vet när bebis vill komma och min mamma landar tidigt på nyårsdagen. Sedan bestämde vi oss för att gå ut och äta bara vi två. Men ingen av oss orkade boka något eller kunde komma överens om vart vi ville gå. Så då sa vi middag hemma bara vi två. Häromdagen råkade J bjuda hit sin bästis som jag aldrig träffat(bästisen bor i annat land och är hemma i några dagar). Så vi ska väl äta middag vi tre antar jag. Klockan är nu halv tio på förmiddagen och jag har hittills fått tre förfrågningar om vad sjutton som händer i kväll. Och två sista minuten inbjudningar till två sista minuten fester, till en hawaiigrillfest och en inbjudan till en champagne- och snittarfest. Så slutsatsen blir ju att vi inte verkar vara de enda som är helt oorganiserade med att fira ut det här decenniet.

Spikmatta

Det här med spikmatta har inte nått Nya Zeeland så vitt jag vet. Undrar lite om det kommer att vara helt ute när jag kommer till Sverige i maj eller om det kommer vara den nya tältsängen. Ba här sov på min spikmatta.

The race is on

Jag försöker hetsa bebisen att bli 2010-talets första bebis. Sitter här och skriker till henne att hon måste visa att hon är en vinnare. Att vi måste ta det här tillfället i akt när vi har det. Borde inte vara så svårt alls. Kvinnorna på Tonga och Kiribati kniper igen en timme(om jag nu har rätt och det är de som har en timme up på nz) och sen hejjar jag ut bebisen en minut efter tolv. Lätt som en plätt om hon inte är en sån där olydig bebis som skiter i vad hennes arma moder säger.

Fint som snusdag

Svårt att veta när jag kommer palla att ta mig utanför lägenheten efter att bebis anlänt. Så i dag unnade jag mig extra allt. Såg The Lovely Bones på lyxbio, ni vet i puffstolar man kan ligga ner i och med knappar att trycka på om man vill ha drinkar serverade. Filmen var godkänd plus med några mycket bra skådespelarprestationer. Jag fulgrät en hel del. Sen körde jag långfika med fina vänner, sån där flera koppar kaffe inhandlas och allt avhandlas. Och efteråt gick jag helt locobananas på mellandagsrean. Efter att ha känt mig ful och allmänt ointresserad i nästan nio månader fick jag nästan en uppenbarelse. Jag kom helt plötsligt ihåg hur kul det kan vara med kläder och att känna sig snygg. Väldigt mycket fattigare har jag i alla fall massa snygga kläder att hoppas på att komma i snarast. J är på väg hem med thaimat och jag har någon slags känsla* av att den där bebisen kan vara på gång snart. Såklart kommer jag att gå två veckor över tiden bara för att jag säger så.

*Typ för att det känns som att jag har en fotboll som trycker på uppstoppad mellan benen. Okej intresseklubben nu noterar ni.