Iiiiihhh

Första dagen på nya jobbet idag. Har inte varit något nervös. Mest fokus på det sorgliga i att inte få jobba med mina gamla kollegor och blev lite småknäckt när jag överlämnade mina projekt, mina jobbebisar ju. Sen hann jag oroa mig lite över vad jag skulle ha på mig. Vem som skulle hämta på förskolan eftersom den stänger innan jag hinner dit de första åtta veckorna pga in training och kan inte börja tidigt och gå tidigt. Ville ej byta förskola med bara 6 mån kvar till skolan. Sen oroade jag mig för om det skulle ta lång tid att köra in till city och det värsta av allt, var jag skulle parkera.

Var på plats en dryg timma för tidigt så klart. Sitter nu och dricker kaffe och oroar mig för alla nya ansikten osv.

Slut på orosrapport.

Börjar bunkra näsdukar tills det är Trollets tur NU!

Här på Nya Zeeland har det ett i mitt tycke konstigt system där alla barn börjar skolan den dag de fyller fem. Eller på måndagen efter. Men ni fattar. Så barnen kommer in i en klass som redan finns. Eftersom Trollet fyller år under sommarlovet (vilket är det svenska jullovet), så kommer hon antagligen ha några andra barn att luta sig mot som också fyllt år under sommarlovet.

Strunt samma. Det jag skulle komma till var att det betyder ju också att barnen slutar på förskolan dagen innan de fyller fem. Och får en helt egen avslutning på förskolan bara för dom. I torsdags hade jag för första gången möjlighet att vara med på en avslutning på Trollets förskola. Det var cirka det gölligaste ever. Det var lyxig lunch, barnet som slutade fick ha på sig en kakahu, fick diplom, alla barn hade gjort kort och teckningar och sjöng sånger till pojken som skulle sluta. Och det absolut gölligaste av allt, alla barn som ville fick hålla tal till och om denna pojke. Inte ett öga torrt. Barnen sa så himla fina grejer. Trollet berättade bl.a. att hon älskade pojken ifråga, att han var rolig och bra på rugby och sa att hon trodde att de skulle fortsätta vara kompisar fast de inte skulle ses lika ofta.

Allt är verkligen inte superbra med Astrids förskola men jag verkligen ÄLSKAR hur de fostrat barnen till att vara underbara, omtänksamma vänner till varandra där.

First World Problems

Ska börja nytt jobb nästnästa vecka. På en statlig myndighet. Är glad åt detta men redan nostalgisk över nuvarande jobb och kollegor. 

Det enda jag är nervös över är klädseln. Förväntas vara klädd bizniz. Har aldrig jobbat på ställe med de förväntningarna. I Sverige gällde väl alltid hel och ren och lite snygg typ? På mitt nuvarande jobb kan jag vara hur slapp som helst. Har typ ett ombyte på jobbet för möten. Nu känner jag 1. Att jag måste handla massa nytt pga av min garderob är inte bizniz 2. Att jag har noll koll på vad som är business klädsel 3. Att jag får väl klä mig i typ kostym första två tre dagarna och spana in vad alla andra har på sig.

Trollet har börjat fråga väldigt mycket om syskon. Varje dag pratar hon om namn och vilka kläder och leksaker en eventuell lillasyster skulle gilla. Tycker att det är tråkigt och ensamt att inte ha någon att leka med. Vet inte vad vi ska säga riktigt. Känns lite tungt ämne för en 4,5-åring om en säger. Häromkvällen bad hon att vi skulle skriva brev till tomten och önska oss en lillasyster jättejättemycket. Mer än Frozen-leksaker till och med. 

Rent intellektuellt inser jag ju att det går bra att växa upp utan syskon. Att det kanske till och med kan finnas en del fördelar. 

Det är lite konstigt med att uppleva ofrivillig barnlöshet och att samtidigt redan vara förälder. Vilja ge henne syskon men samtidigt desperat inte vilja spendera hela hennes barndom med att deppa över detta samt rent ekonomiskt spendera alla pengar på dyra behandlingar som kunde varit resor, upplevelser, en universitetsutbildning osv med och för henne.

Men i helgen igen! Say it aint so.

Föräldrar som har barnkalas på lekland förtjänar en alldeles speciell svinobekväm plats i helvetet. När de dessutom delar ut inbjudan TILL barnet och talar om hur var och när, så att en har noll möjlighet att låtsas som att detta barnkalas aldrig existerade, då blir det onda ögat fo shore.

Weta

Hittade den här kompisen i min säng. En weta. Min man hatar insekter och kryp mer än mig och jagade hysteriskt upp den på en spegel han ryckte ner i hallen. Oklart varför det var den bästa metoden.

Det är så svårt att skriva något. Livet är ju som vanligt. På det stora hela. Men den där jävla längtan som tar så stor plats. Det är för svårt att skriva om den. För att den får mig att känna mig så ful. Så girig. Gränslöst avundsjuk på det alla andra fixar hela tiden. Som det känns. Fast man vet att det inte är så. Det är inte alls lätt för alla att skaffa barn. Mitt i allt det desperata finns det slängar av tvivel. Är det värt det? Varje gång jag träffar kompisar med två plus barn blir jag helt slut och tycker att det verkar så sjuhukt slitigt. Och tänker att vi har det så himla lyxigt som det är. Ska vi bara skita i det? Så frågar Trollet när egentligen NÄR hon ska få ett syskon som ALLA andra har, vår unge gillar att vara som alla andra. Och jag får lust att slå min knutna näve igenom en betongvägg så att den bryts på fem ställen. Minst. 

Men det händer ju annat:

Trollet går skolförberedande år på förskolan. 

Jag vill åka till Samoa på semester i juli.

Huset vi bor i ska säljas så vi letar nytt boende.

Jag har blivit en sån där obehaglig typ som åker till gymmet INNAN jobbet. Får väl se hur det går om två månader.

Js jobbkontrakt tar slut i slutet av detta år. Har stor ångest inför tanken på att eventuellt flytta från Nya Zeeland. Är inte det minsta sugen på ett nytt "äventyr", omstart eller nystart.

Mammabesök

Är hemma för tredje dagen med mystiskt ont i magen. Idag känns det dock okej. Tur pga imorgon kommer min mamma hit och hemmet måste mammasaneras. Så äckligt här. Och luktar dessutom äckligt. 

Nevermind i morgon får jag lösgodis levererat.

Hej 2014 lelle blogga

Jag sa ju att jag skulle börja blogga massor under 2014. Det har ju inte gått så bra. Jag skrev lite inlägg som jag aldrig publicerade i januari. Vi påbörjade vårt första ivf-försök och allt kändes så spännande. Tänkte naivt att de där inläggen skulle vara så bra dagboksanteckningar att ha sen. Om hur det varit från allra första början att få till den bebisen. För en bebis skulle det ju bli. Om inte på första försöket så skulle det ju gå sen med något av alla de frysta embryon vi säkert skulle få.

Var så jäkla stolt över mig själv att jag tagit det, för mig, väldigt stora steget att gå vidare med IVF. Till största delen pga panisk spruträdsla. Tanken på att ta sprutor på mig själv frivilligt var så svindlande. Och jag var så stolt över att det gick bra, att jag klarade sprutorna. När vi skulle gå på första ultraljudet för att se hur många äggblåsor som var på tillväxt var jag pyttelite nervös men mest aspeppad.

Min känsla av totalt jäkla magplask när det inte fanns en enda liten äggblåsa på tillväxt. Går knappt att beskriva. Det är konstigt där när kroppen inte gör som man hoppas eller förväntar sig. Att bli arg på sin egen kropp. Knappast meningsfullt. Skämdes ögonen ur mig när jag läste det jag skrivit under den korta men samtidigt så evighetslånga veckan medicineringen pågick. Hur optimismen studsade mellan raderna.

Nu ska vi kanske försöka oss på ivf igen med andra mediciner och angreppssätt. Kanske. Allt är typ bokat och klart. Men jag måste hitta tron.

Hur som, det kanske blir ivf-blogg här i år, inte bara såklart. Men någonstans måste allt detta som snurrar konstant i bakhuvudet ut. För jag är sjukt osugen på att bli galen.

Plötsligt händer det

Trollet hade på sig ett par matchande strumpor häromdagen. Ett litet julmirakel.

Hejdå 2013, det var bitvis kul att ses men nu går jag vidare

Det här året är ju inte slut än. Men jag känner att jag summerar det och går vidare. För att det blir bäst så.

Vi hade en fantastiskt fin semester i Europa i maj. Det var höjdpunkten. Jobbmässigt har det varit helt okej. Jag har så jäkla bra vänner och snälla föräldrar och en grymt stadig och stöttande man och en liten virvelvind till unge.

Sen följdes resan av en tung och lång vinter. Efter att i flera år ha försökt bli gravid med ett syskon till Trollet fick jag slutligen någon form av diagnos efter en laproskopi. Kunde inte vänja mig med de orden, hur kan jag vara infertil. Samtidigt fick en av mina kompisar cancer-besked, en annan skiljde sig och en tredje kämpade så jäkla hårt för att inte sluta vara en nykter alkoholist. Och så började jorden skaka här i Wellington och vi hade två större jordbävningar på en kort tid. Och då! Brakade liksom allt löst. Dödsångesten deluxe. Tvärsäker på att "the big one" skulle komma snart, vilken sekund som helst och ta ifrån mig min familj. Allt kommer att gå åt helvete för alla jag tycker om. Oförmögen att sova på nätterna. Trodde att varenda flygplan, lastbil, bil, kraftig vind i själva verket var en jordbävning. Ångesten över att vi befann oss på varsin arbetsplats medan Trollet var på förskolan. Hur skulle vi ta oss till varandra när den där gigantiska jordbävningen faktiskt inträffade? Och sen insikten om att det där med att vara infertil. Det slutar jag inte vara imorgon, nästa månad eller nästa år. Oförmågan att ta ett beslut om vad vår handlingsplan var. Pga orkade ej misslyckas. J som jobbade dygnet runt. Det där singelmamma livet, att aldrig ens kunna gå till affären själv. Så.jävla.trött.

Men för några månader sedan började jag sova igen på nätterna.  J har sedan någon vecka börjat synas till i hemmet igen. I går skakade hela kontoret när jag ironiskt nog var hos min fertilitetsläkare. Visst blev jag rädd men gick inte hem och trodde att nu kommer den stora jordbävningen. Jag sov hela natten, dödsångest be gone liksom.

Hej, hej!

Här har det ju inte blivit direkt mycket bloggat de senaste året. Tänker att det blir mitt nyårslöfte. Blogga mer 2014. Så börja lite försiktigt i december igen då. Uppvärmning så att jag inte sträcker mig eller kanske drar av hälsenan ni vet.

Stör mig rysligt på just nu, såna där paketkalendrar. Är hela poängen att barn ska få ett paket varje dag när de räknar ner till jul, då de ska få, just det, fler paket? Kräks i munnen när jag tänker på det.

Googlar jobb i Sverige åt J i detta nu

Förra veckan jobbade J 107 timmar på en vecka. Alltså hur ohälsosamt? Jag räknade snabbt ut att det går 168h på en vecka. Då återstår 8.7h per dygn att inte jobba på. Då ska han ha 45 min lunchrast, ta sig till och från jobbet, duscha, varva ner och förhoppningsvis hinna sova 6h per natt. Han jobbar betydligt mer än en vanlig heltid jämt men detta var nog värsta veckan någonsin. Nyss på telefon förutspådde han 120h arbetstid denna vecka. Asså rather you than me om en säger.

Men detta jobbande alltså, det är ju inte så bra för jämställdheten i hemmet. Eller Js hälsa. Och verkligen inte för Trollet som längtar efter sin pappa så att hon får aj enligt henne själv.

Oooouuuuummmm

Sinnes mycket på jöbbe nu. Nästa vecka ska jag vara ledig torsdag, fredag, lördag, söndag, måndag och åka mot varmare breddgrader. Närmare bestämt Auckland. Försöker foka mitt inre på det här jag sitter med nackspärrstress och jordens vårstorm rasar utomhus.

Dagen men fuck off nu dårå

Okej jag kanske är lite överkänslig vad det gäller detta. Men vad driver folk att fråga om och om och om igen om inte vi ska skaffa fler barn snart? Om jag svarar svävande tycker jag liksom att folk borde fatta att jag inte vill prata om det. Om jag säger att jag gärna vill det, då borde de väl fatta själva att jag inte kommer att bli mer gravid för att de frågar igen och igen och igen i flera freakin' år. Och när jag tröttnat på att någon ytlig bekant frågar och frågar och frågar igen och säger som det är; jag kan inte okej!? Nä men då måste de ge läkarna fel och säga att om vi ligger riktigt mycket så kommer det att hända.

Jag har inga problem att prata om allt detta, tvärtom jag har ett stort behov att prata om denna sorg, men det är med mina vänner, inte varenda mamma på dagis, random pappa på simskolan, ytlig jobbkontakt. Tänker att vanligt folk enkelt ska kunna läsa av en annan människas ovilja att prata om ett visst ämne.

Tänker såhär. Vi har en snart 4-åring. Antingen har vi inte fått ett eller flera syskon för att vi inte vill det. Eller så har vi inte det för att vi inte kan. Oavsett vilket så borde väl folk fatta att det inte är något de faktiskt har med att göra?

Men som sagt de jag stör mig mest på är inte de som frågar en gång. Utan de som frågar om och om och om igen. Antingen har de ju guldfiskminne eller så är de så sjukligt nyfikna.

Lorde

Okej det är ju lite efter att tipsa om någon vars singel ligger etta på Billboardlistan. Men hennes debutskiva gavs ut i veckan. Och hon är en freakin' 16-årig skolflicka från Auckland, Nya Zeeland. 16! Är ganska impad minst sagt.

Hej menlöst blogginlägg om tröttma

Nu var det ju alldeles otroligt längesedan jag gnällde över hur jobbigt det är att J jobbar så mycket. Det beror väl mest på att jag väl vant mig och faktiskt inte upplevt det som jobbigt sista tiden. Men nu har det varit dryga två månader av att han jobbat hela helgerna samt inte kommit hem förrän efter midnatt under hela veckorna. Innebär givetvis att jag fått ta allt fix hemma plus hela barnrejset. Och det har gått bra! Tills i dag. La mig och storgrät på ett ypperligt dramatiskt vis när klockan var sju och J skulle åka till jobbet och jag kände i hela kroppen att jag ORKAR inte vara själv med detta för tillfället väldigt trilska barn hela dagen. För allt jag vill är att sova och vila och kanske slöglo på tv och vila lite till. Men vi har överlevt såklart. Ätit frukost ute, hängt i en lekpark och uppdaterat Trollets vår/sommargarderoben enligt devisen jag väljer ett plagg så får du välja ett. Hälften rosa och sparkly alltså och hälften inte. Mycket I'm a fairyprincessballetdancer nu asså.

Låter henne nu få en ohälsosamt stor dos av tv och har muntrat upp mig själv med en cronut. OMG så jäkla fettigt och gött.

När orken återvänder måste jag ta en tur till affären pga har typ två rutor toapapper hemma plus slut på kaffe. Detta liv alltså. Så otroligt glamouröst.

Att få reda på att jag har en livmoder som ser ut som om någon släppt en bomb i den, var ju inte direkt det roligaste jag varit med om. Men det är omöjligt att beskriva hur skönt det är att slippa känna tvång att ligga med sin man på vissa speciella dagar, leva som att man kanskekanskekanske var gravid halva månaden, grina som en besviken treåring varje gång mensen kom. Att bara släppa taget om hoppet. För det finns inget att hoppas på. Tydligen är det fult att bli besatt vid att bli gravid. Men hur går det att inte undrar jag.

Det är liksom så overkligt gött att inte längre obsessa över dessa grejer att jag har extremt svårt att hitta någon pepp överhuvudtaget att prova ivf.  För att jag ej orkar eller vill hamna i besattbubblan igen.

Dagens irritationsmoment i vardagen.

1. Strumpbyxor som inte passar. Om jag så köper XXXXL så sitter de likförbannat någonstans vid knävecken när jag haltar iväg på lunch.


2. Badrumsrenovering pågår. Först tog det fyra dagar att sätta in en ny dusch. Sen har de slarvat bort varmvattnet i processen. Nio dagar utan en varm dusch. Mitt hår fett snyggt om en säger.

Okej dagens i-landsproblem avklarade.

Eh okej..

Vi är så sjukt manipulerade föräldrar i dag.

Trollets bästis ska flytta till Australien: cue Trollets hittills största hjärtesorg i livet, många tårar och funderingar kring hur ofta hon kanske kan få åka och hälsa på.

Då drar hon helt ologiskt fram trumfkortet: Och jag som inte ens har en lillebror! När ska jag egentligen få en lillebror?

Och helt ologiskt leder detta till att hennes pappa nu tagit med henne till en djuraffär och köpt ett freakin' akvarium.

Tack och lov ingen hundvalp iallafall.

Men the power of guilt asså.