Måndag

Inte ofta en känner den måndagspepp jag upplever idag. Detta pga följande:

Jag ska äta lunch med min gamla kollega från NZ som är på semester i Sverige.

Vi ska till Liseberg med jobbet i em! Jag älskar Liseberg pga child at heart osv.

Två ynka arbetsdagar kvar till semester. Sen åker vi på onsdag! (PS . Gör inte inbrott hemma hos oss pga folk kommer bo här). Plus plus plus Asien! har längtat dit sedan jag sist var där, för rätt länge sedan nu, min favoritkontinent alla kategorier. Kommer ju ångra denna tidiga semester när jag sitter själv på kontoret i juli men känns ju gött för stunden. Och barnet är så förväntansfull. Älskar att hon gillar att resa. Mycket praktiskt att hennes två hemländer verkligen ligger på motsatta sidor jordklotet och att vi gjort ett antal riktigt långa flygresor. Det gör att både hon och vi tycker att en flygresa med ett byte och sammanlagt restid på femton timmar är noll jobbigt i jämförelse.

Fredagswin

Vi ska ju på semester jättesnart. Jag har verkligen inga sommarkläder. Och hinner/orkar/har aldrig råd att shoppa. Men nu har jag försökt ta tag i detta. Beställde en klänning, ett par sandaler och en bikiniunderdel förra veckan när jag låg på soffan hela veckan post en (helt ofarlig) operation.

Idag begav jag mig ut på jakt efter en bikiniöverdel. Det jobbigaste som finns efter att leta jeans. För mig alltså. Det gick till så här. Jag gick in i en butik, såg en enda fin bikini. Provade. Den var perfekt! Det var 20% rea och jag hade en bonus som gjorde att den blev helt gratis. Och jag fick en chokladbit i kassan!

Då fick jag feeling och kände shoppingflow och gick till HM för att hitta några billiga sommarklänningar. Där var det svinlånga köer och jag blev svettig och orkade inte prova något. Ändå bäst att packa light ju. 

Balansen Schmalansen

Men hur kallt kan det egentligen vara i slutet av april? Hade helt klart förträngt hur kallt, mörkt och jävligt vädret i Sverige kan vara cirka tre fjärdedelar av året. Nåja mörkt är det ju iaf inte längre. Men det snöar galet mycket utanför tågfönstret just nu. Som jag längtar efter att inte frysa, att plocka bort halsdukar och mössor och vantar och vinterjackor. Befinna mig utomhus av egen fri vilja. 

Det verkar som det sista kvarvarande problemet på flytthimlen kommer att lösa sig. Jobb till J. Han har lite frilansjobb nu och från och med augusti har han nog en tjänst. Fast jinxar väl nu när det inte finns på papper än. Han är åtminstone glad att jobba igen. Och han kan prata svenska nu! Inte perfekt såklart men ändå bra.

Förhoppningen om att hitta den magiska 'balansen'. Anledningen att vi flyttade, att hela situationen med hur mycket J jobbade var ohållbar. Nu känns det bara som att vi bytt roller, J hämtar, lämnar, handlar presenter till kalas, känner de andra föräldrarna på förskolan, planerar, handlar och lagar middag, städar, tvättar och jag pendlar och jobbar och bakar kanske en kaka på söndagar. Vi har beordrad övertid nästan hela tiden på mitt jobb och det sliter. Så ofta jag är borta mellan sex på morgonen till åtta på kvällen. Funderar på att börja jobba 90% efter sommaren, har ju mängder av föräldrapenning för barnet och trivs ju inte med att träffa henne så här lite. Fast den där balansen kanske mest en illusion, det går upp och ner och en kanske får nöja sig med att turas om att ta mest? 

Jag har börjat äta p-piller, sjukt ironiskt faktiskt. Detta pga att jag har endometrios gone wild efter åtta år utan p-piller och min chans att bli naturligt gravid vid detta laget är väl 0,01 % cirka. Sitter spänt och väntar på att någon bieffekt i form av craziness. En känsla av alltings meningslöshet och att det enda som finns att göra är att ligga på soffan/sängen och gråta.

Den elaka gynekologen har lovat att jag ska slippa ha mens någonsin igen med dessa piller. Låter som världens lifechanger ju. 

Klart att det inte är så enkelt att man bara slutar önska sig något. Det kommer fortfarande dagar när det känns som jag aldrig kommer att bli glad på riktigt igen om vi inte blir föräldrar igen. När någon annans glädjestrålande lycka känns som om någon tryckt in och igenom en knytnäve i halvläkt småirriterat sår. När varenda svingullig bebis känns.

I Sverige tycker folk dessutom att det är sjukt provocerande med enbarnsfamiljer. Vi som ett så fint system här, rena drömmen för en familj säger dom. Så det måste ju kommenteras av kollegor, föräldrar på förskolan och random främlingar. Det känns också.

Jag går till gynokologen för att få hjälp med smärtorna. Och hon vill enbart prata om att jag nått åldern för den STORA störtdykningen. Att min fertilitet närmar sig tiden för småkakor och kafferep. Som varenda person jag någonsin träffat som på något sätt arbetar med fertilitet så tjatar hon om att man måste vara uthållig, man måste fortsätta försöka fast man inte orkar/har råd/vill gråta vid blotta tanken. Och hon tycker väl bara att hon gör sitt jobb. Det hon inte fattar är att hon säger till mig om du verkligen verkligen verkligen helhjärtat ville ha en bebis, då skulle du orka mer, då skulle du låna mer pengar, du skulle kämpa bättre, vara duktigare på detta, inte ta ett misslyckande så hårt eftersom det bara är att försöka igen.

Och vi är ju två om allt detta. Jag kan ju tycka att enough is enough medan J vill gå vidare och se vilka "andra alternativ" vi har. I några få stunder längst ner på logikbotten känner jag att gu' skilj dig från mig och skaffa den där bullriga familjen vi egentligen skulle haft med någon annan. 

Saker som stör mig del 1 000 001

När företag schemalägger ett mejlutskick som uppmanar till shopping för att nu sover barnen och det är dags för lite meeee-time. Finn två fel.

1. rabattkod på barnkläder. Gött nu sover barnet, nu är jag en redig projektledare och planerar vår/sommar-garderob till barnen. Det är ju verkligen njutig tid.

2. Klockan 18.34 skickades mejlet. En bara nä mitt barn sover inte! Och kommer inte göra förrän klockan 21 cirka om jag har tur. Och en känner sig personligt förolämpad pga har värsta sortens pms.

Tystnaden

Älskar att pendeltåget jag åker med varje dag infört en tyst avdelning. Har sånt behov av tystnad den stunden mellan en hektisk arbetsdag och hemkommandet. Känner för det mesta kaos i huvudet. Att allt liksom susar. Hatar därför intensivt tonårsparet som sitter bakom mig och varierar mellan att prata ashögt med varandra, i sina mobiler och att hångla på ett slafsigt sätt. 

Givetvis är jag och alla andra alldeles för svenska för att säga åt dem att fucking flytta på sig. 

Mmmm känns ändå lite bättre när jag fick gnälla lite här. Och nu gick de av. Så nu ska jag koppla bort.