Åker hem till Värdinnan. Jag är först av alla gäster. Blir bjuden på oerhört starka cosmopolitans. Sen kommer en annan vän som jag inte träffat på länge. Sen trillar dom in mängder med människor som jag aldrig träffat. Alla entreprenörer av ett eller annat slag. I alla åldrar. Många oerhört fascinerande och trevliga men väldigt långt bort från min värld. Så långt bort att jag måste förskjuta hela min person och bli någon annan för att kunna förhålla mig till dom.
I taxin in till stan dryftas det helt fruktansvärda med att behöva bo i Förorten. Alla som bor utanför tullarna blir kriminella knarkare och dör fastslår en person som jag tidigare tyckt verkat vettigt. En annan berättar att hennes jobb flyttat till Förorten och att det är fruuuuuuktansvärt. Den tredje säger att föräldrar som flyttar med sina barn till Förorten är oansvariga och orsakar indirekt att deras barn blir kriminella knarkare och dör. Jag och taxichauffören sneglar på varandra och jag kan inte vara tyst. Jag måste göra förskjutningen tillbaka till att vara mig själv. Där jag har mer gemensamt med taxichauffören än vad jag någonsin kommer att få med dessa enligt någons definition lyckade varelser som, med pengar på banken, en lägenhet i stan, ett hus i skärgården och ytterligare något litet fint mysigt lantställe, har mage att tro att det är så jävla enkelt.
Väl vid stället så får vi såklart gå förbi hela den jättelånga kön. För det får man när man är med flashiga folk. Stället som jag aldrig ens funderat på att sätta min fot på innan är stort och musiken inte min. Hon som på förfesten förkunnat för mig att hon avskyr när folk lägger stora summor pengar på saker när det faktiskt finns folk som svälter köper in en flaska svindyr champagne. Jaha.
En trevlig kille ansluter. Vi ska med samma nattbuss och jag säger att jag gärna åker tidigt. Hans berättelser om hur det var att bo i mina drömmars stad Paris är kvällens höjdpunkt.
söndag 29 april 2007
lördag 28 april 2007
En fredag
Klockan ringer. Jag tänker nej. Baksmällan är inte av den sorten som sitter litegrann i huvudet eller magen utan mer av den sorten att varje lite molekyl har en egen individuell baksmälla. J ringer när jag tagit en dusch, han promenerar från jobbet för sista gången.
Jag går till uppsatshandledning med en liter juice i handen. Min älskade uppsatshandledare som är den intelligentaste och fram för allt mest engagerande människa jag mött får mig att känna mig pepp på uppsatsen. Han säger att jag är något stort på spåren. Vi pratar i en och en halvtimme om diskurser och ritar trianglar och ordnar hierarkier. För första gången känns det som att det kanske kommer att bli en uppsats, som att jag vet vart den är på väg. Sen pratar vi om kärlek i en halvtimme och dricker kaffe. Han berättar om sitt ungkarlsliv och känslan när han sedan träffade sin fru. All kärlek han uppenbarligen känner tjugo år senare. Jag blir lycklig i magen.
Går till pendeln. Det är soligt. Alla flickorna har plåster på hälarna efter att haft på sig nya vårskorna dagen innan. Jag tänker på hur glada alla blir när solen skiner. Alla är utomhus och ler så att deras vita tänder smärtar mig. Bästisen ringer. Jag pratar för högt på pendeln. En kille blir sur höjer ögonbryn och suckar, det fina vädret hjälpte tydligen inte på honom. Men vad vet jag hans tjej kanske dumpade honom igår eller så hade han tandvärk. Bästisen ska till en bar och träffa J för första gången för att ge honom lite presenter hon köpt till mig, när dom ändå bor i samma stad och han ska åka till mig. Jag blir lite nervös.
Sitter på arkivet och tänker att det är galet att Bästisen och J just nu tar en öl med varandra och pratar med varandra där långt bort och jag är hysteriskt avundsjuk på båda. För det finns inga som jag vill träffa som jag vill träffa Bästisen och J.
Bästisen ringer från Js mobil och berättar att han är helt godkänd, rolig och söt och alldeles underbar. Det var ingen nyhet säger jag. Ute är träden gröna. Och fan kvittrar inte fåglarna också.
Åker hem. Handlar en smoothie för 42 kr på vägen. Tänker att det är bra att vara hälsosam även om man är bakfull eller kanske just därför. Smoothien smakar surt och jag blir arg att jag unnat mig något för 42 kr som inte var gott. Köper en Tophat för att väga upp. Den var inte heller så god som den var när jag var sju.
Hemma börjar jag tvätta. Lagar middag. Noterar att jag inte fått in någon lön. Orkar inte ta tag i sådana saker. Msn pratar med mr X. Han har köpt en ny lägenhet. Och det känns så där konstigt att han gjort nåt sånt utan att berätta det först. Men det är ju bra, han släpper taget, jag släpper taget.
Två dagar kvar att genomleva. Fem nya pockets ska fungera som tidsmaskin. Telefonen som livlina.
Jag går till uppsatshandledning med en liter juice i handen. Min älskade uppsatshandledare som är den intelligentaste och fram för allt mest engagerande människa jag mött får mig att känna mig pepp på uppsatsen. Han säger att jag är något stort på spåren. Vi pratar i en och en halvtimme om diskurser och ritar trianglar och ordnar hierarkier. För första gången känns det som att det kanske kommer att bli en uppsats, som att jag vet vart den är på väg. Sen pratar vi om kärlek i en halvtimme och dricker kaffe. Han berättar om sitt ungkarlsliv och känslan när han sedan träffade sin fru. All kärlek han uppenbarligen känner tjugo år senare. Jag blir lycklig i magen.
Går till pendeln. Det är soligt. Alla flickorna har plåster på hälarna efter att haft på sig nya vårskorna dagen innan. Jag tänker på hur glada alla blir när solen skiner. Alla är utomhus och ler så att deras vita tänder smärtar mig. Bästisen ringer. Jag pratar för högt på pendeln. En kille blir sur höjer ögonbryn och suckar, det fina vädret hjälpte tydligen inte på honom. Men vad vet jag hans tjej kanske dumpade honom igår eller så hade han tandvärk. Bästisen ska till en bar och träffa J för första gången för att ge honom lite presenter hon köpt till mig, när dom ändå bor i samma stad och han ska åka till mig. Jag blir lite nervös.
Sitter på arkivet och tänker att det är galet att Bästisen och J just nu tar en öl med varandra och pratar med varandra där långt bort och jag är hysteriskt avundsjuk på båda. För det finns inga som jag vill träffa som jag vill träffa Bästisen och J.
Bästisen ringer från Js mobil och berättar att han är helt godkänd, rolig och söt och alldeles underbar. Det var ingen nyhet säger jag. Ute är träden gröna. Och fan kvittrar inte fåglarna också.
Åker hem. Handlar en smoothie för 42 kr på vägen. Tänker att det är bra att vara hälsosam även om man är bakfull eller kanske just därför. Smoothien smakar surt och jag blir arg att jag unnat mig något för 42 kr som inte var gott. Köper en Tophat för att väga upp. Den var inte heller så god som den var när jag var sju.
Hemma börjar jag tvätta. Lagar middag. Noterar att jag inte fått in någon lön. Orkar inte ta tag i sådana saker. Msn pratar med mr X. Han har köpt en ny lägenhet. Och det känns så där konstigt att han gjort nåt sånt utan att berätta det först. Men det är ju bra, han släpper taget, jag släpper taget.
Två dagar kvar att genomleva. Fem nya pockets ska fungera som tidsmaskin. Telefonen som livlina.
torsdag 26 april 2007
Backpackern
Jag hade jobbat åtta dagar på raken. Stående 13h varje dag. Min rygg ville inte vara upprätt längre utan mer gammalgumma krum. Skolan skulle jag också hinna med och köpa julklappar och försöka låta bli att tänka på att J åkt till andra sidan jorden och att jag var osäker på när eller egentligen ens om han skulle komma tillbaka. En sådan där dag när jag mest hade lust att lipa. Men icke, skratta med jobbarkompisar, prata med och charma alla kunder, sända jag är inte alls så trött att vill lägga mig ner och dö på golvet här och nu signaler till hjärnan.
Då kommer han fram och frågar mig vart han ska gå för att växla pengar. Min rygg blir rak och mitt hjärta slår snabbare och mitt leende äkta. De där ögonen. Det är sent och jag säger att han kanske inte kan växla pengar. Han undrar om han kan betala med dollar på tåget till Göteborg. Jag skrattar och försöker kolla på nätet om det finns någonstans han kan växla. Och jag kollar tåg och bussar och hela mitt inre har glömt J på en sekund på grund av de där ögonen som är blåa och gröna och gråa samtidigt och hela världen ryms i dom. Sen pratar vi i en halvtimme, säger till honom att låtsas som att han är en kund, spelat intresse för det jag säljer om någon som ser chefig ut kommer förbi. Istället pratar vi om resor och Sverige. Han säger att om att svenskar är som mig så kommer han att älska att vara i Sverige. Vill gå och dricka öl innan tåget som han till slut får tag i och betalat för i en automat går. Jag har tyvärr väldigt oavbokningsbara planer just den kvällen. Utan att tveka ger jag honom mitt nummer och säger att ring när du kommer tillbaka till Stockholm. Verkligen ring.
Efter två dagar ringer han och det känns som att vi känt varandra jättelänge. Inte bara stött på varandra i en halvtimme. Sen ringer han varje dag. Till slut ska han komma till Stockholm. Han frågar om han får bo hos mig. Utan att tveka säger jag ja. Mina vänner dör. Hur hur hur kan jag vara så dum? Jag känner ju inte honom. Men han kan ju inte vara farlig med dom vackra ögonen. Vännerna suckar och säger att det var det sämsta argumentet like ever.
Jag möter honom på tågstationen. Vi åker hem till mig. Lagar mat och dricker folköl. Sen hånglar vi. Han går runt hemma hos mig i bar överkropp. Och jag dör. Tantsnuskdregglar. Tycker att han passar så bra hemma hos mig. Men nu måste jag hinna med skolan och jobbet och ragget som helt plötsligt bor hemma hos mig. Vi åker och handlar och hånglar på tunnelbanan, jag känner mig som en fjortis men skrattar åt hans iver. Han ger mig fruktsallad i sängen på morgonen. Tvättar mitt hår. Får hela livet att skimra och glittra fast det är vinter och jag inte har tid. Någonstans slutar det dock att vara spännande helt plötsligt. Och vår romans när vi lärde känna varandra på en halvtimme har förvandlats till ett förhållande som varat i tolv år där vi borde verkligen ha gjort slut för fyra år sedan på ungefär fem dagar. Helt plötsligt ser jag inte hela världen i dom där ögonen. Jag ser bara en väldigt självcenterad urjobbig person som får mig att bita ihop käkarna och vilja slåss, som inte går att prata med eftersom han aldrig lyssnar. Samma dag som jag samlat mod till mig att säga att det nog är bäst att han försvinner har även han bestämt sig för att det är dags att han åker. Han lämnar sin email och frågar vad som händer nu. När jag ska komma till hans land på besök. Eh det dröjer nog säger jag och ler väldigt snett. Vi har aldrig hörts av.
Då kommer han fram och frågar mig vart han ska gå för att växla pengar. Min rygg blir rak och mitt hjärta slår snabbare och mitt leende äkta. De där ögonen. Det är sent och jag säger att han kanske inte kan växla pengar. Han undrar om han kan betala med dollar på tåget till Göteborg. Jag skrattar och försöker kolla på nätet om det finns någonstans han kan växla. Och jag kollar tåg och bussar och hela mitt inre har glömt J på en sekund på grund av de där ögonen som är blåa och gröna och gråa samtidigt och hela världen ryms i dom. Sen pratar vi i en halvtimme, säger till honom att låtsas som att han är en kund, spelat intresse för det jag säljer om någon som ser chefig ut kommer förbi. Istället pratar vi om resor och Sverige. Han säger att om att svenskar är som mig så kommer han att älska att vara i Sverige. Vill gå och dricka öl innan tåget som han till slut får tag i och betalat för i en automat går. Jag har tyvärr väldigt oavbokningsbara planer just den kvällen. Utan att tveka ger jag honom mitt nummer och säger att ring när du kommer tillbaka till Stockholm. Verkligen ring.
Efter två dagar ringer han och det känns som att vi känt varandra jättelänge. Inte bara stött på varandra i en halvtimme. Sen ringer han varje dag. Till slut ska han komma till Stockholm. Han frågar om han får bo hos mig. Utan att tveka säger jag ja. Mina vänner dör. Hur hur hur kan jag vara så dum? Jag känner ju inte honom. Men han kan ju inte vara farlig med dom vackra ögonen. Vännerna suckar och säger att det var det sämsta argumentet like ever.
Jag möter honom på tågstationen. Vi åker hem till mig. Lagar mat och dricker folköl. Sen hånglar vi. Han går runt hemma hos mig i bar överkropp. Och jag dör. Tantsnuskdregglar. Tycker att han passar så bra hemma hos mig. Men nu måste jag hinna med skolan och jobbet och ragget som helt plötsligt bor hemma hos mig. Vi åker och handlar och hånglar på tunnelbanan, jag känner mig som en fjortis men skrattar åt hans iver. Han ger mig fruktsallad i sängen på morgonen. Tvättar mitt hår. Får hela livet att skimra och glittra fast det är vinter och jag inte har tid. Någonstans slutar det dock att vara spännande helt plötsligt. Och vår romans när vi lärde känna varandra på en halvtimme har förvandlats till ett förhållande som varat i tolv år där vi borde verkligen ha gjort slut för fyra år sedan på ungefär fem dagar. Helt plötsligt ser jag inte hela världen i dom där ögonen. Jag ser bara en väldigt självcenterad urjobbig person som får mig att bita ihop käkarna och vilja slåss, som inte går att prata med eftersom han aldrig lyssnar. Samma dag som jag samlat mod till mig att säga att det nog är bäst att han försvinner har även han bestämt sig för att det är dags att han åker. Han lämnar sin email och frågar vad som händer nu. När jag ska komma till hans land på besök. Eh det dröjer nog säger jag och ler väldigt snett. Vi har aldrig hörts av.
Den promiskuösa
En vän skickar ett kedjebrev. Jag blir lugn. Allt kommer att bli bra. För jag är bra. Stjärnorna säger faktiskt det.
Sagittarius- the Promiscuous One
Spontaneous. High appeal. Rare to find. Great when found. Loves being in long relationships. So much love to give. Not one to mess with. Very pretty. Very romantic. Nice to everyone they meet. Their love is one of a kind. Silly, fun and sweet. Have own unique appeal. Most caring person you will ever meet. Amazing in you know where..!!! Not the kind of person you wanna mess with- you might end up crying.
Det absolut roligaste är att jag tydligen är världens trevligaste mot alla men samtidigt får folk att grina. Lite motsägelsefullt. Men va fan jag köper very pretty, silly, fun, sweet, unique och absolut amazing in you know where. Visste ni att alla skyttar var snygga. Att det går att utläsa sånt i stjärntecken. Men det måste vara dagens högteknologiska fantastiska samhälle som skapat möjligheterna för dessa framsteg.
Men mest av allt älskar jag rubriken Sagittarius- the Promiscuous One. Det är bara att säga till om ni vill bli kategoriserade. Jag delar gärna med mig av dessa fantastiska horoskop.
Sagittarius- the Promiscuous One
Spontaneous. High appeal. Rare to find. Great when found. Loves being in long relationships. So much love to give. Not one to mess with. Very pretty. Very romantic. Nice to everyone they meet. Their love is one of a kind. Silly, fun and sweet. Have own unique appeal. Most caring person you will ever meet. Amazing in you know where..!!! Not the kind of person you wanna mess with- you might end up crying.
Det absolut roligaste är att jag tydligen är världens trevligaste mot alla men samtidigt får folk att grina. Lite motsägelsefullt. Men va fan jag köper very pretty, silly, fun, sweet, unique och absolut amazing in you know where. Visste ni att alla skyttar var snygga. Att det går att utläsa sånt i stjärntecken. Men det måste vara dagens högteknologiska fantastiska samhälle som skapat möjligheterna för dessa framsteg.
Men mest av allt älskar jag rubriken Sagittarius- the Promiscuous One. Det är bara att säga till om ni vill bli kategoriserade. Jag delar gärna med mig av dessa fantastiska horoskop.
onsdag 25 april 2007
Patetisk. Moi?
Somnade halv sju i morses. Blir nästan förtvivlad då jag vet att jag borde gå upp vid åttatiden. Måste läsa 600 tidningar i arkivet den här veckan. Annars kommer det inte gå bra.
Hela natten tänker jag på J. Triviala saker som om jag ska ha blåa eller svarta eller gröna kläder när jag möter honom på flygplatsen om strax bara fem dagar. Vilka skor. Vilken mat jag ska ha hemma. Om min finne på ryggen kommer ha försvunnit. Att jag nu verkligen måste ta tag i mig själv och gå till pappersinsamlingen. Undrar varför jag vill låtsas att jag är en sån tjej som kan laga god mat när jag egentligen kan laga två maträtter och det ena är potatismos. Som har en vinsamling och inte alls är en sån som inte kan ha alkohol hemma utan att dricka upp det på direkten. Som har ordning och reda hemma och inte alls samlar på dammråttor och högar av smutstvätt och hatar att bädda sängen.
Kommer jag att bli svettig av nervositet och kärlek när jag ser honom. Om våra näsor kommer att krocka när vi ska pussas första gången. Kommer det att vara bekant att pussas med honom. Tänk om jag är en besvikelse, om han byggt luftslott kring min person som jag aldrig kan leva upp till. Eller om jag byggt luftslott och illusioner och förhoppningar som han aldrig kan leva upp till. Vad jag ska visa honom i Sverige så att han älskar det och tycker att jag är den bästa gudien. Fast det är konstigt att jag som är så rädd för att inte räcka till, inte vara bra nog att älskas, jag oroar mig ändå mest över vad jag ska känna. Att vi inte ska skratta åt samma saker längre. Att han ska kännas fel hemma hos mig. Att allt det där som jag ibland känner har blivit tråkigt, bittert och äldre hos mig ska visa sig för honom för första gången.
Tänk om jag blir galen och börjar fråga ut honom kring andra tjejer sen vi sågs sist, för han kan väl knappast förblivit okysst i ett helt halvår. Fast jag alltid säger att jag inte är en sån tjej som frågar om sånt eller bryr mig. Tänker är en annan sak. Kanske blir jag bitter och slänger ur mig dumma saker, berättar om Nyårshånglet, Backpackern(som jag ska skriva ett inlägg om snart) och Irländaren. För att liksom visa att tro inte att jag tänkt på dig hela tiden i ett halvår, fast jag såklart inte gjort annat. För det är verkligen moget och balanserat att bete sig så i min ålder.
Jag kommer nog aldrig att vara redo att vara kär. För jag vet inte hur man gör.
Vaknar klockan elva av telefonen. Inser att jag måste se till att något händer tills om fem dagar. Annars kommer jag psyka ner mig själv och bli ful av sömnbrist. Lägger upp ett ambitiöst pluggschema som måste hållas. Läsa 600 tidningar, skriva rent hela inledningskapitlet, handledarträff. Tackar ja till grillfest på torsdag hos C och utgång på lördag med dom som är mina vänner men som jag aldrig festar med eftersom dom gillar allt för flashiga uteställen för min småstadssjäl. Trygg i förvissningen att jag kan gå dit och bli full och aldrig någonsin träffa någon annan att bli kär i sista sekunden innan planet landar. Vara bakfull på söndagen, städa, handla mat och sen kommer han.
Det blir nog bra och blir det inte bra så var det väl meningen att det inte skulle bli bra. Och jag skriver inget mer om det förrän jag vet.
Hela natten tänker jag på J. Triviala saker som om jag ska ha blåa eller svarta eller gröna kläder när jag möter honom på flygplatsen om strax bara fem dagar. Vilka skor. Vilken mat jag ska ha hemma. Om min finne på ryggen kommer ha försvunnit. Att jag nu verkligen måste ta tag i mig själv och gå till pappersinsamlingen. Undrar varför jag vill låtsas att jag är en sån tjej som kan laga god mat när jag egentligen kan laga två maträtter och det ena är potatismos. Som har en vinsamling och inte alls är en sån som inte kan ha alkohol hemma utan att dricka upp det på direkten. Som har ordning och reda hemma och inte alls samlar på dammråttor och högar av smutstvätt och hatar att bädda sängen.
Kommer jag att bli svettig av nervositet och kärlek när jag ser honom. Om våra näsor kommer att krocka när vi ska pussas första gången. Kommer det att vara bekant att pussas med honom. Tänk om jag är en besvikelse, om han byggt luftslott kring min person som jag aldrig kan leva upp till. Eller om jag byggt luftslott och illusioner och förhoppningar som han aldrig kan leva upp till. Vad jag ska visa honom i Sverige så att han älskar det och tycker att jag är den bästa gudien. Fast det är konstigt att jag som är så rädd för att inte räcka till, inte vara bra nog att älskas, jag oroar mig ändå mest över vad jag ska känna. Att vi inte ska skratta åt samma saker längre. Att han ska kännas fel hemma hos mig. Att allt det där som jag ibland känner har blivit tråkigt, bittert och äldre hos mig ska visa sig för honom för första gången.
Tänk om jag blir galen och börjar fråga ut honom kring andra tjejer sen vi sågs sist, för han kan väl knappast förblivit okysst i ett helt halvår. Fast jag alltid säger att jag inte är en sån tjej som frågar om sånt eller bryr mig. Tänker är en annan sak. Kanske blir jag bitter och slänger ur mig dumma saker, berättar om Nyårshånglet, Backpackern(som jag ska skriva ett inlägg om snart) och Irländaren. För att liksom visa att tro inte att jag tänkt på dig hela tiden i ett halvår, fast jag såklart inte gjort annat. För det är verkligen moget och balanserat att bete sig så i min ålder.
Jag kommer nog aldrig att vara redo att vara kär. För jag vet inte hur man gör.
Vaknar klockan elva av telefonen. Inser att jag måste se till att något händer tills om fem dagar. Annars kommer jag psyka ner mig själv och bli ful av sömnbrist. Lägger upp ett ambitiöst pluggschema som måste hållas. Läsa 600 tidningar, skriva rent hela inledningskapitlet, handledarträff. Tackar ja till grillfest på torsdag hos C och utgång på lördag med dom som är mina vänner men som jag aldrig festar med eftersom dom gillar allt för flashiga uteställen för min småstadssjäl. Trygg i förvissningen att jag kan gå dit och bli full och aldrig någonsin träffa någon annan att bli kär i sista sekunden innan planet landar. Vara bakfull på söndagen, städa, handla mat och sen kommer han.
Det blir nog bra och blir det inte bra så var det väl meningen att det inte skulle bli bra. Och jag skriver inget mer om det förrän jag vet.
Reseutmaningen
Jag är sämst på kedjebrev/mail/sms och jag tror att bloggutmaningar kan falla i den kategorin. Men när det är Jenny som utmanar och ämnet är resor. Då säger jag inte nej.
Vilka fem nya länder skulle du vilja besöka härnäst?
Det är egentligen helt omöjligt att svara på och varierar varje dag. Men exakt just nu skulle det bli:
Belize: Har haft en besatthet de senast tre åren att jag måste åka dit.
Ryssland: Av den uppenbara anledningen att det kommer att kännas som att mitt liv är halvt tills jag har fått se detta jätteland på riktigt. Sen så spelar mitt liv som historienörd in i detta val också.
Iran: Kulturens vagga och allt det där.
Nya Zealand: Innan jag gifter bort mig med J måste jag ju träffa hans familj och kolla in hans land. Dessutom tror jag att det är flott att vandra där och det brukar jag inbilla mig att jag tycker är kul när jag är på ett hurtigt humör.
Japan: För det kommer vara något helt annat än allt jag hittills sett. Och maten!
Jag bestämmer att jag även har rätten att välja fem bubblare: Marocko, Tunisien, Colombia, Sydafrika, Ecuador
Fem länder du besökt och vill återvända till?
Argentina: För där vill jag bo.
Nepal: För att jag faktiskt gillar att vandra på riktigt ibland och det är så hiskeligt vackert.
Skottland: Jämt, jämt, jämt.
Indien: För att jag går igång på att vara magsjuk, klä mig som en hippie, umgås med andra hippies, att åka tåg i 54h. Men mest för att jag älskar indisk mat och fascineras av indisk kultur.
Jordanien: För att människorna där var bäst och jag älskade att leva i natur som var fyra nyanser av beige.
Okej mer bubblare: Litauen, Bolivia, Laos, Chile, Egypten
Ett land som du inte gärna vill återse
Utan någon som helst konkurrens vinner Indonesien den tävlingen med en hel marathonsträcka. Jag var med om mer illa saker där än under all min tid spenderad i andra länder tillsammans. Indonesien har förbrukat sin chans att imponera på mig.
Vietnam ligger nog förresten bara en halvmara efter.
En plats som du blev positivt överraskad av?
Paris! Jag hade noll förväntningar på att jag skulle gilla det på riktigt och blev head over heels.
En plats som inte motsvarade dina förväntningar?
Australien. Jag hade drömt hela mitt korta liv om otrolig natur och snygga surfarkillar. Alla killar hade breda rumpor. Jag var rädd för ormar, hajar, spindlar och krokodiler absolut hela tiden. Det finns absolut ingen kultur där, okej nästan ingen i alla fall. Jag tyckte att folk var skrämmande rasistiska. Undantaget är dock Melbourne, dit skulle jag kunna åka tillbaka.
Vad är viktigast för dig när du väljer hotell(eller annan typ av övernattning?)
Priset. Priset. Och så var det det där med priset.
Rekommendera tre hotell(eller annan typ av övernattning)?
Refugio de Luna, Puerto Piramides, Argentina. Världens gulligaste hippiekvinna förestår det.
Iceland guesthouse, Pokhara, Nepal. Det närmaste ett normalt halvlyxigt hotell jag någonson bott på och det var asbilligt. Dessutom var den dåvarande managern en biljardhaj med förkärlek till Bästisens bröst.
I ett beduintält eller ännu hellre utomhus i Wadi rum, Jordanien. Leta helst upp Jordaniens enda buddhist och bo med honom. Han är söt.
Vilket är det värsta stället du sovit på (i nyktert tillstånd)?
Oj det finns för många. Same same but different i Phnom Phen, Kambodja hade pappersväggar och en pyttliten fläkt som bara kunde fläkta på en av mig och Bästisen i taget. På andra sidan pappersväggen var våra grannar obekymrad över den kladdiga hettan och hade marathonsex mellan 02-05 varje natt.
SKG Tourist Home i Ooty, Indien för det var på allvar det kallast jag varit med om. Jag sov med alla kläder och tio filtar och trodde ändå att jag skulle dö.
Dana tower hotel i Dana Village, Jordanien var ett ganska trevligt hotell. Ända tills jag höll på att döden dö när vårt värmeelement började brinna mitt i natten. Klarade mig med lindrig rökskador antagligen på grund av att jag är släkt med en brandman och har en superhjältinnas sinnen och blev putt när han som hade hotell tyckte att det var guds vilja och inte usla elledningar som borde fixas.
Jag utmanar ingen.
Vilka fem nya länder skulle du vilja besöka härnäst?
Det är egentligen helt omöjligt att svara på och varierar varje dag. Men exakt just nu skulle det bli:
Belize: Har haft en besatthet de senast tre åren att jag måste åka dit.
Ryssland: Av den uppenbara anledningen att det kommer att kännas som att mitt liv är halvt tills jag har fått se detta jätteland på riktigt. Sen så spelar mitt liv som historienörd in i detta val också.
Iran: Kulturens vagga och allt det där.
Nya Zealand: Innan jag gifter bort mig med J måste jag ju träffa hans familj och kolla in hans land. Dessutom tror jag att det är flott att vandra där och det brukar jag inbilla mig att jag tycker är kul när jag är på ett hurtigt humör.
Japan: För det kommer vara något helt annat än allt jag hittills sett. Och maten!
Jag bestämmer att jag även har rätten att välja fem bubblare: Marocko, Tunisien, Colombia, Sydafrika, Ecuador
Fem länder du besökt och vill återvända till?
Argentina: För där vill jag bo.
Nepal: För att jag faktiskt gillar att vandra på riktigt ibland och det är så hiskeligt vackert.
Skottland: Jämt, jämt, jämt.
Indien: För att jag går igång på att vara magsjuk, klä mig som en hippie, umgås med andra hippies, att åka tåg i 54h. Men mest för att jag älskar indisk mat och fascineras av indisk kultur.
Jordanien: För att människorna där var bäst och jag älskade att leva i natur som var fyra nyanser av beige.
Okej mer bubblare: Litauen, Bolivia, Laos, Chile, Egypten
Ett land som du inte gärna vill återse
Utan någon som helst konkurrens vinner Indonesien den tävlingen med en hel marathonsträcka. Jag var med om mer illa saker där än under all min tid spenderad i andra länder tillsammans. Indonesien har förbrukat sin chans att imponera på mig.
Vietnam ligger nog förresten bara en halvmara efter.
En plats som du blev positivt överraskad av?
Paris! Jag hade noll förväntningar på att jag skulle gilla det på riktigt och blev head over heels.
En plats som inte motsvarade dina förväntningar?
Australien. Jag hade drömt hela mitt korta liv om otrolig natur och snygga surfarkillar. Alla killar hade breda rumpor. Jag var rädd för ormar, hajar, spindlar och krokodiler absolut hela tiden. Det finns absolut ingen kultur där, okej nästan ingen i alla fall. Jag tyckte att folk var skrämmande rasistiska. Undantaget är dock Melbourne, dit skulle jag kunna åka tillbaka.
Vad är viktigast för dig när du väljer hotell(eller annan typ av övernattning?)
Priset. Priset. Och så var det det där med priset.
Rekommendera tre hotell(eller annan typ av övernattning)?
Refugio de Luna, Puerto Piramides, Argentina. Världens gulligaste hippiekvinna förestår det.
Iceland guesthouse, Pokhara, Nepal. Det närmaste ett normalt halvlyxigt hotell jag någonson bott på och det var asbilligt. Dessutom var den dåvarande managern en biljardhaj med förkärlek till Bästisens bröst.
I ett beduintält eller ännu hellre utomhus i Wadi rum, Jordanien. Leta helst upp Jordaniens enda buddhist och bo med honom. Han är söt.
Vilket är det värsta stället du sovit på (i nyktert tillstånd)?
Oj det finns för många. Same same but different i Phnom Phen, Kambodja hade pappersväggar och en pyttliten fläkt som bara kunde fläkta på en av mig och Bästisen i taget. På andra sidan pappersväggen var våra grannar obekymrad över den kladdiga hettan och hade marathonsex mellan 02-05 varje natt.
SKG Tourist Home i Ooty, Indien för det var på allvar det kallast jag varit med om. Jag sov med alla kläder och tio filtar och trodde ändå att jag skulle dö.
Dana tower hotel i Dana Village, Jordanien var ett ganska trevligt hotell. Ända tills jag höll på att döden dö när vårt värmeelement började brinna mitt i natten. Klarade mig med lindrig rökskador antagligen på grund av att jag är släkt med en brandman och har en superhjältinnas sinnen och blev putt när han som hade hotell tyckte att det var guds vilja och inte usla elledningar som borde fixas.
Jag utmanar ingen.
tisdag 24 april 2007
Monsunbröllop
Jag är skitglad. Idag på kvällen när jag kom hem efter en mycket trevlig indisk måltid med A och sedan en fika med några andra vänner. Då var jag så där glad som jag blir när jag tänker på att mina vänner är bäst. Och att jag inte alls är ensammast i Stockholm som det känns ibland när jag försöker räkna mina vänner här. Och det går outsägligt fort. Att räkna dom som är riktiga riktiga vänner och inte bara fikadrinkshoppingmeningslöshetsvänner. Och det är inte alls så där lätt att få vänner som det var när jag var liten och alltid hade 711 vänner.
På det humöret var jag. När jag får frågan av en mycket god vän om jag vill vara han och hans flickväns bröllopsvittne i Indien i sommar. Jag ska ha sari och gråta alldeles för mycket och vara den svenska kryddan vid hans sida i indisk galenskap och det ska bli ljuvligt. Och som jag känner mig hedrad.
1-0 till prylarna
Jag måste ändå älta min fetma lite. Jag är ytlig och vidrig. Dom där 3,5 kilona som inte fanns där innan Madrid försvann på typ 6h när jag undvek att äta. Kan det ha varit att min kropp fyllts av vatten på planet? Men herrejisses det var bara en flight på 3h20min, det kan väl inte vara möjligt.
För att fira att dom är borta ska jag gå och äta indiskt med en söt vän.
Tillbaka i Stockholm. Hemma i förorten med en ny vattenkokare, ny brödrost, kastruller och stekpannar som mor skickade med i sista stund innan hon körde mig till bussen till tåget. Allt för att binda mig lite mer fast med hjälp av saker. När jag var 24 år och flyttade tillbaka till Sverige då hade jag aldrig ägt något annat än kläderna i min väska, ingen möbel, ingen tv, ingen dator, inga gardiner. Nu är mitt hem fyllt av saker. Fyllt av gåvor, mors och fars andrahandssortering, vännerna som är inne på någon ny inredningsstil i sina tredje riktiga hem. Sängbordet har jag köpt själv. Det är allt. Ändå känner jag när jag kommer tillbaka hit efter tre veckor att den här lilla lägenheten har blivit någon slags trygghet. Något slags hem som är mitt i all mishmash. Precis som jag förutspådde att det skulle bli när jag började samla på mig saker, det skulle binda mig. För det är jobbigt att hyra ut lägenhet och magasinera saker, det är jag på tok för lat för. Någonstans gillar jag det motsägelsefullt nog. Imorgon kommer jag antagligen inte att göra det.
För att fira att dom är borta ska jag gå och äta indiskt med en söt vän.
Tillbaka i Stockholm. Hemma i förorten med en ny vattenkokare, ny brödrost, kastruller och stekpannar som mor skickade med i sista stund innan hon körde mig till bussen till tåget. Allt för att binda mig lite mer fast med hjälp av saker. När jag var 24 år och flyttade tillbaka till Sverige då hade jag aldrig ägt något annat än kläderna i min väska, ingen möbel, ingen tv, ingen dator, inga gardiner. Nu är mitt hem fyllt av saker. Fyllt av gåvor, mors och fars andrahandssortering, vännerna som är inne på någon ny inredningsstil i sina tredje riktiga hem. Sängbordet har jag köpt själv. Det är allt. Ändå känner jag när jag kommer tillbaka hit efter tre veckor att den här lilla lägenheten har blivit någon slags trygghet. Något slags hem som är mitt i all mishmash. Precis som jag förutspådde att det skulle bli när jag började samla på mig saker, det skulle binda mig. För det är jobbigt att hyra ut lägenhet och magasinera saker, det är jag på tok för lat för. Någonstans gillar jag det motsägelsefullt nog. Imorgon kommer jag antagligen inte att göra det.
måndag 23 april 2007
Livet som kan levas på olika sätt
Partyprinsessan är född och uppväxt i ett kollektiv. Vilket gjorde henne till den självklara modern i vårt kollektiv om åtta, i mitt andra liv. Hon var den som såg till att någon lagade mat till alla varje kväll, predikade om allas rätt till allas saker, kläder och mat, talade med sina majjaplantor, umgicks med planer på att bli häxa, köpte vackra pennor till mig för att inspirera mig att skriva ner mina tankar, övade reiki på mig, fixade picnic i parken, jonglerade, masserade min onda rygg, tryckte bort min kissenödighet när vi druckit alltförmånga öl i parken.
Sen fanns det en annan sida av Partyprinsessan. Den som varit med om hemskare saker än jag klarar att tänka på och verkligen inte skriva om. Hemska saker som gör sömnen omöjlig. Som skapat behovet av saker som lugnar ner, saker som får henne att sväva, som får henne att försvinna, saker som piggar upp. Ibland inte sova på fem dagar. Måla tavlor, skratta, dansa, leva. Bli av med jobb för att hon kommer hög till jobbet sju dagar på raken. Hela tiden ha kul och vart går egentligen gränsen mellan att vara en partyprinsessa och att ha missbruksproblem?
Ett tag levde hon som uteliggare, under en bro, under ett bord, i en park, i en regnskog. Mitt hem är där himlen finns sa hon. Överallt. Hon hade inga pengar men alltid knark. På andra sidan jorden skedde detta parallella liv och aldrig har andra sidan jorden känts så långt bort. Hon slutade kolla mail, slängde sin mobiltelefon och gav bort sina kläder. Försvann från jordens yta ett tag. En gång trodde vi att hon var död. Hennes backpack hade upphittats med pass och sånt i en vägren, polisen ringde hennes hippiemor och hippiefar i hennes hemland. Jag drömde om hur hon liftat och mördats och hur mördaren sen dumpat hennes kropp på ett ställe och väskan på ett annat. Men hon dök upp på jorden igen, hade bara rest med en cirkus ett tag. Hon arresterades av polisen fyra gånger. Tills hippiemor och hippiefar hämtade hem henne. Vi var många som höll andan, undrade om hon skulle börja vandra med oss igen. Eller om hon försvunnit ut utanför den radie där vi kunde nå henne. Där vänskap blir en desperat ensidig akt.
Hon kom tillbaka och var sig själv på gott och på ont efter ett tag på ett sjukhus. Nu ser jag hennes liv och undrar om det är på väg tillbaka in i kaos igen. Sover i parken med en gatumusikants vaksamma arm kring sig. Röker crack med nya vänner. Ingen sömn. Samtidigt har hon det goda fina ljuset i sig som gör att jag inte kan vara arg. Hon talar omkull mina argument. Jag kan bara krama och stryka henne över håret och hoppas att det blir bra.
Sen fanns det en annan sida av Partyprinsessan. Den som varit med om hemskare saker än jag klarar att tänka på och verkligen inte skriva om. Hemska saker som gör sömnen omöjlig. Som skapat behovet av saker som lugnar ner, saker som får henne att sväva, som får henne att försvinna, saker som piggar upp. Ibland inte sova på fem dagar. Måla tavlor, skratta, dansa, leva. Bli av med jobb för att hon kommer hög till jobbet sju dagar på raken. Hela tiden ha kul och vart går egentligen gränsen mellan att vara en partyprinsessa och att ha missbruksproblem?
Ett tag levde hon som uteliggare, under en bro, under ett bord, i en park, i en regnskog. Mitt hem är där himlen finns sa hon. Överallt. Hon hade inga pengar men alltid knark. På andra sidan jorden skedde detta parallella liv och aldrig har andra sidan jorden känts så långt bort. Hon slutade kolla mail, slängde sin mobiltelefon och gav bort sina kläder. Försvann från jordens yta ett tag. En gång trodde vi att hon var död. Hennes backpack hade upphittats med pass och sånt i en vägren, polisen ringde hennes hippiemor och hippiefar i hennes hemland. Jag drömde om hur hon liftat och mördats och hur mördaren sen dumpat hennes kropp på ett ställe och väskan på ett annat. Men hon dök upp på jorden igen, hade bara rest med en cirkus ett tag. Hon arresterades av polisen fyra gånger. Tills hippiemor och hippiefar hämtade hem henne. Vi var många som höll andan, undrade om hon skulle börja vandra med oss igen. Eller om hon försvunnit ut utanför den radie där vi kunde nå henne. Där vänskap blir en desperat ensidig akt.
Hon kom tillbaka och var sig själv på gott och på ont efter ett tag på ett sjukhus. Nu ser jag hennes liv och undrar om det är på väg tillbaka in i kaos igen. Sover i parken med en gatumusikants vaksamma arm kring sig. Röker crack med nya vänner. Ingen sömn. Samtidigt har hon det goda fina ljuset i sig som gör att jag inte kan vara arg. Hon talar omkull mina argument. Jag kan bara krama och stryka henne över håret och hoppas att det blir bra.
söndag 22 april 2007
Inte helt nöjd med mig själv
Kollar ut genom fönstret och det regnar och är sju grader. Jag granskar mina lätt solbrända armar och drar täcket över huvudet igen. Ta mig bort från detta vidriga skådespel. Mamma lockar med kaffe och får upp mig. Väger mig. Skrik och vrål och barnsliga utbrott. Tre kilo har jag gått upp i Madrid. Jag som skulle vara mager som en jakthund när J anländer. Sen den äcklade känslan av att jag är en vidrig person. Som bryr mig om min kropp för att jag har råd att äta mig fet. Som tycker att livet är pest för att jag är i Sverige, ett demokratiskt land som är bra på ganska många sätt jämfört med ganska många andra länder. Tänker på de täta raderna av rumänska tjejer som sålde sig själva på en gata mellan Gran Vía och Sol, på alla de som måste lämna hemländer som de faktiskt älskar för att de inte får tänka fritt där, på dom ser sina barn dö för att det inte finns pengar till mediciner eller mat, på dom som förlorat allt i naturkatastrofer.
Vidrig var ordet.
Vidrig var ordet.
El platero y yo
På planet när man är på väg då är jag ingenstans och jag älskar den känslan. Älskar att vara ensam och inte behöva prata med någon men kunna om jag vill. Jag köpte Linda Olssons Nu vill jag sjunga dig milda sånger på flygplatsen. Från runt sidan 150 snorhulkgrät jag oavbrutet till bokens slut så att de spanska sjuttonåringarna som varit på skolresa i Göteborg såg skrämda ut. Den var så bra. Så vacker. Så sorglig. Och tankarna om vart jag hör hemma som alltid finns i mitt bakhuvud började röra på sig av boken . Är det som det sägs på engelska att hemma är där hjärtat är? Eller som min hippievän säger att under himlen där är vi alla hemma? Eller är det där man vågar låta rötterna växa? Eller där vännerna är?
Och när jag kommer upp från tunnelbanan och dom står där, vännerna, då känner jag att jag är hemma hos dom. Men mina vänner bor överallt och mitt hjärta med.
I Madrid så umgås jag med vännerna min P och min M, gamla vänner men får nya vänner med. Italienare, amerikaner, britter och främst spanjorerna som bor med mina vänner. Jag tilldelas en säng som är ungefär 1,1 m lång och mest kan liknas vid ett tortyrredskap i vardagsrummet. När vännerna jobbar eller pluggar promenarar jag runt själv. Letar efter blommor. Tittar på vackra balkonger. Upptäcker nya områden. Äter sushi. Och det känns som att jag alltid varit där fast jag aldrig varit det. En restaurang i Lavapies känns som en restaurang i Jordanien. En park och vegetarisk takeaway mat känns som Mendoza. Livsstilen i ett kollektiv tar mig tillbaka till ett annat kollektiv i ett annat liv. Och jag har det så himla fint.
Första kvällen går vi på jättelikfest. Alla kommer från överallt och lite till. Jag börjar kvällen med att spilla cava över hela min klänning och halva golvet. Nu vet alla vem jag är fast jag inte känner någon mer än P och tre amerikaner vi tog en ynka öl med innan. Så vi känner inte varandra. Jag ser en vacker portugis och lägger all min energi på att imponera på honom. Med min cavadoftande klänning. Han är artig och pratar tillbaka men är reserverad. Jag blir sur och frustrerad. Varför varför varför älskar inte alla män mig. Jag vill ju det. En fransman med vackra ögon älskar mig istället men det är försent och förstört redan.
Dagarna flyter ihop. Och vädret blir bättre och bättre. Lever livet från en filt i en park. Helt plötsligt är det min sista dag och jag vet inte vart tiden har tagit vägen. Tiden har jag aldrig kontroll över, sakta när jag vill att den ska försvinna och borttrollad när jag vill att den ska stå still. Jag och P ligger på rygg bredvid varandra där det växer en massa miniprästkragar och jag har dragit upp linnet för att få färg på magen, som en soldyrkande svensk. Båda har gigantiska solglasögon för att stänga ute mojitohuvudvärken från gårdagskvällen. Vi småäter jordgubbar, brie och nötter. Skrattar åt alla par runt omkring oss som ägnar sig åt den spanska nationalsporten grovhångel in public. Vi pratar om vart tiden tog vägen. Dom där sju åren sen vi slutade skolan samtidigt. Vilka vi blivit och vilka vi kunnat bli och vilka vi vill bli. Och kärlek så klart. Sen säger P att han vill följa med mig till Indien i sommar. Att han kollat biljetter och att han kan och att han verkligen verkligen vill. Jag gör segerdansen och skrattar hysteriskt och vill kittla honom för att jag blir så glad. För även om jag är bra på att göra saker själv så är tio veckor lång tid att vara själv. Och jag är mycket bättre på att skaffa romanser än vänner när jag reser själv och den här gången vill jag helst undvika det. Snabbt gör jag en plan och skriker att vi ska åka till Pakistan. För det vill jag men vågar inte själv. Båda samlar på länder och han blir så där exalterad som bara den rastlösa blir inför tanken på nåt helt nytt. Sen går vi och äter libanesisk mat en sista gång. På kvällen kommer alla till lägenheten och vi dricker öl och skrattar. När det är dags att gå ut så säger jag nej jag stannar här. För jag måste vänja mig av vid att ha så kul hela tiden. Så jag sitter där och rullar en svag joint och är ganska glad när alla går. Efter en timme kommer alla tillbaka. Vill vara med mig min sista kväll. Lägenheten är full av folk och vi pratar och röker och äter glass.
Så åker jag hem och folk applåderar när planet landar och jag skäms och tänker att jag skulle också kunna bo där, i Madrid. Eller så ska jag ju öppna café i Edinburgh. Fast först ska jag ju flytta till Kina nästa år och vara engelskalärare och lära mig en eller annan fras på kinesiska och se hur länga jag klarar att bo där. Sen var det ju det där med drömmen om att bo i Paris. Och att jag vill gifta in mig i den sicilienska maffian. Jag vill jag vill jag vill nöja mig men det går inte. Går inte.
Och när jag kommer upp från tunnelbanan och dom står där, vännerna, då känner jag att jag är hemma hos dom. Men mina vänner bor överallt och mitt hjärta med.
I Madrid så umgås jag med vännerna min P och min M, gamla vänner men får nya vänner med. Italienare, amerikaner, britter och främst spanjorerna som bor med mina vänner. Jag tilldelas en säng som är ungefär 1,1 m lång och mest kan liknas vid ett tortyrredskap i vardagsrummet. När vännerna jobbar eller pluggar promenarar jag runt själv. Letar efter blommor. Tittar på vackra balkonger. Upptäcker nya områden. Äter sushi. Och det känns som att jag alltid varit där fast jag aldrig varit det. En restaurang i Lavapies känns som en restaurang i Jordanien. En park och vegetarisk takeaway mat känns som Mendoza. Livsstilen i ett kollektiv tar mig tillbaka till ett annat kollektiv i ett annat liv. Och jag har det så himla fint.
Första kvällen går vi på jättelikfest. Alla kommer från överallt och lite till. Jag börjar kvällen med att spilla cava över hela min klänning och halva golvet. Nu vet alla vem jag är fast jag inte känner någon mer än P och tre amerikaner vi tog en ynka öl med innan. Så vi känner inte varandra. Jag ser en vacker portugis och lägger all min energi på att imponera på honom. Med min cavadoftande klänning. Han är artig och pratar tillbaka men är reserverad. Jag blir sur och frustrerad. Varför varför varför älskar inte alla män mig. Jag vill ju det. En fransman med vackra ögon älskar mig istället men det är försent och förstört redan.
Dagarna flyter ihop. Och vädret blir bättre och bättre. Lever livet från en filt i en park. Helt plötsligt är det min sista dag och jag vet inte vart tiden har tagit vägen. Tiden har jag aldrig kontroll över, sakta när jag vill att den ska försvinna och borttrollad när jag vill att den ska stå still. Jag och P ligger på rygg bredvid varandra där det växer en massa miniprästkragar och jag har dragit upp linnet för att få färg på magen, som en soldyrkande svensk. Båda har gigantiska solglasögon för att stänga ute mojitohuvudvärken från gårdagskvällen. Vi småäter jordgubbar, brie och nötter. Skrattar åt alla par runt omkring oss som ägnar sig åt den spanska nationalsporten grovhångel in public. Vi pratar om vart tiden tog vägen. Dom där sju åren sen vi slutade skolan samtidigt. Vilka vi blivit och vilka vi kunnat bli och vilka vi vill bli. Och kärlek så klart. Sen säger P att han vill följa med mig till Indien i sommar. Att han kollat biljetter och att han kan och att han verkligen verkligen vill. Jag gör segerdansen och skrattar hysteriskt och vill kittla honom för att jag blir så glad. För även om jag är bra på att göra saker själv så är tio veckor lång tid att vara själv. Och jag är mycket bättre på att skaffa romanser än vänner när jag reser själv och den här gången vill jag helst undvika det. Snabbt gör jag en plan och skriker att vi ska åka till Pakistan. För det vill jag men vågar inte själv. Båda samlar på länder och han blir så där exalterad som bara den rastlösa blir inför tanken på nåt helt nytt. Sen går vi och äter libanesisk mat en sista gång. På kvällen kommer alla till lägenheten och vi dricker öl och skrattar. När det är dags att gå ut så säger jag nej jag stannar här. För jag måste vänja mig av vid att ha så kul hela tiden. Så jag sitter där och rullar en svag joint och är ganska glad när alla går. Efter en timme kommer alla tillbaka. Vill vara med mig min sista kväll. Lägenheten är full av folk och vi pratar och röker och äter glass.
Så åker jag hem och folk applåderar när planet landar och jag skäms och tänker att jag skulle också kunna bo där, i Madrid. Eller så ska jag ju öppna café i Edinburgh. Fast först ska jag ju flytta till Kina nästa år och vara engelskalärare och lära mig en eller annan fras på kinesiska och se hur länga jag klarar att bo där. Sen var det ju det där med drömmen om att bo i Paris. Och att jag vill gifta in mig i den sicilienska maffian. Jag vill jag vill jag vill nöja mig men det går inte. Går inte.
tisdag 10 april 2007
Madrid och jag
Äntligen. Idag åker jag och verkligen det ska bli kul att känna hur spanskan krympt ihop till ingenting. Men jag ska försöka. Sen ska jag dricka cafe con leche och jag måste läsa klart och skriva minst tio sidor på den där uppsatsen. Tapas och öl och vänja mig vid att vara vaken hela natten.
Först ska jag duscha, mamma klippa mitt hår, stryka klänningar och ringa runt till x antal tidningar och fjäska och säga snälla snälla ta emot mig som praktikant nästa termin, jag skickar arbetsprover och säg att ni älskar mig annars är min framtid över innan den ens har börjat. Uh jag håller tummarna och känner hur ångesten blir bita på naglarna aktig. Sen tänker jag att jag kanske ska ringa när jag kommer hem igen för jag vågar inte. Men jag måste. Funderar på att anställa någon att ringa åt mig. Betalas väl för relativt enkel roll. Arbetslösa skådisar se hit.
Tidernas vackrast mail från J är det som gör att mina tankar spretar så här. Saknaden som legat på någon form av konstant väl invand nivå den senaste tiden ställer sig på bakbenen och stegrar sig och det är mindre än tre veckor kvar. Och nu biter jag verkligen på naglarna. Tankarna, drömmarna är mjuka och verkligheten farlig.
Först ska jag duscha, mamma klippa mitt hår, stryka klänningar och ringa runt till x antal tidningar och fjäska och säga snälla snälla ta emot mig som praktikant nästa termin, jag skickar arbetsprover och säg att ni älskar mig annars är min framtid över innan den ens har börjat. Uh jag håller tummarna och känner hur ångesten blir bita på naglarna aktig. Sen tänker jag att jag kanske ska ringa när jag kommer hem igen för jag vågar inte. Men jag måste. Funderar på att anställa någon att ringa åt mig. Betalas väl för relativt enkel roll. Arbetslösa skådisar se hit.
Tidernas vackrast mail från J är det som gör att mina tankar spretar så här. Saknaden som legat på någon form av konstant väl invand nivå den senaste tiden ställer sig på bakbenen och stegrar sig och det är mindre än tre veckor kvar. Och nu biter jag verkligen på naglarna. Tankarna, drömmarna är mjuka och verkligheten farlig.
Dagens surprise
Email alltså. Ibland tror jag inte det är sant när jag hittar email i min junkmail från folk som jag trodde hade glömt min enkla existens för allt för länge sedan.
Idag kom ett sådant. Från någon som var en pojke då men en man nu antar jag. Vi var i Melbourne samtidigt och brukade promenera hela nätterna tillsammans eller ligga sida vid sida i hans säng och lyssna på musik medan vi höll varandra i handen. Vi kunde prata om allt. Allt var sött på ett ganska trettonårsåldernromanssätt fast vi var över tjugo. Han flyttade vidare till Sydney. Jag passerade på vägen till någonannanstans och vi fick en sista helg ihop av middagar och vin och kramande och jag tyckte om honom så att jag var tre sekunder från att missa min buss därifrån. För att jag litegrann ville missa min buss. För att hålla fast en liten stund till.
Vi håll lite kontakt ett litet kort tag. Sen glömde vi varandra. Tills idag då det dyker upp ett email där han undrar hur jag mår och vart jag är. Och berättar att han ska åka till Indien i sommar. Precis som jag men det kan han ju möjligtvis inte ha en aning om. Ödet eller tillfälligheter eller ödet?
Idag kom ett sådant. Från någon som var en pojke då men en man nu antar jag. Vi var i Melbourne samtidigt och brukade promenera hela nätterna tillsammans eller ligga sida vid sida i hans säng och lyssna på musik medan vi höll varandra i handen. Vi kunde prata om allt. Allt var sött på ett ganska trettonårsåldernromanssätt fast vi var över tjugo. Han flyttade vidare till Sydney. Jag passerade på vägen till någonannanstans och vi fick en sista helg ihop av middagar och vin och kramande och jag tyckte om honom så att jag var tre sekunder från att missa min buss därifrån. För att jag litegrann ville missa min buss. För att hålla fast en liten stund till.
Vi håll lite kontakt ett litet kort tag. Sen glömde vi varandra. Tills idag då det dyker upp ett email där han undrar hur jag mår och vart jag är. Och berättar att han ska åka till Indien i sommar. Precis som jag men det kan han ju möjligtvis inte ha en aning om. Ödet eller tillfälligheter eller ödet?
måndag 9 april 2007
Lite aj i hjärtat
Pratar med mr X för första gången på några månader i telefon. Han firar påsk med sin familj och jag med min. Det är något tröstande med att höra hans röst, något som stryker mig över håret och känns bra. Jag minns bara det finaste. Tältande i Köpenhamn, en vandring i skotska högländerna, festivaler, parkhäng, alla middagar, födelsedagar, fester, skratt, kärlek, känslor och allt det där som skulle vara för evigt. När jag bara minns det finaste så svindlar det. Hur kunde det gå fel. Egentligen. Och nu bor vi långt i från varandra och kan inte ses ens för en fika. I sommar fyller han 30 år och jag kommer inte att vara med. Våra barn kommer aldrig att födas och vårat liv kommer inte att hända.
Innan vi lägger på frågar han om jag är säker, riktigt riktigt säker på att allt är över.
Och jag är säker. Jag vet inte varför, bara att det ändå måste vara så.
Det finns ingen som du. Det vet du säger han. Och du vet att det finns ingen som dig säger jag.
För det finns ingen som den första stora kärleken.
Innan vi lägger på frågar han om jag är säker, riktigt riktigt säker på att allt är över.
Och jag är säker. Jag vet inte varför, bara att det ändå måste vara så.
Det finns ingen som du. Det vet du säger han. Och du vet att det finns ingen som dig säger jag.
För det finns ingen som den första stora kärleken.
söndag 8 april 2007
Familjeliv
Jag sover hela tiden. Huden slutar att klia. Tankarna rusar lite mindre hysteriskt. Jag får känna mig utvilad när jag vaknar och det är så skönt. Familjeliv är konstigt, jag är ovan vid att ha familj ändå är det lite mysigt att bli bortskämd och uppassad och tittad på med kärleksögonen. Antagligen är det här sista gången jag träffar dom på nåt halvår, för sen åker jag bort en massa och hinner inte. Fast dom tjatar att jag ska ta med J hit och presentera honom och dom. Och jag vet inte om jag vill. Jag vet att J vill och det är ju fint. Men jag vet inte om jag klarar de menande leendena och förhoppningarna från deras sida. Som hoppas att han ska vara den som ska få mig att sluta sväva. Mamma märker att jag tänkt tanken och griper efter den snabbt snabbt. I ren protest måste jag skjuta undan tanken.
Snart kommer min bror och hans sambo hit. Jag måste nog gå och klä på mig min skyddsmask. Snart. Dom älskar att retas med mitt liv och hur misslyckat dom tycker att det är. Berätta om sina lyckade jobb, hur mycket pengar dom har på banken, sina bilar, deras husvisningar, barntankar. Och skratta åt mitt liv och tro att jag skulle vilja ha deras. Som jag undrar hur dom inte kan veta att jag är rätt lycklig som det är, att jag äntligen blivit det. Som jag älskar min bror men undrar om det kanske är nåt litet fel på honom med tanke på kvinnan han valt att dela sitt liv med. Ett knippe äganderätt. På de fyra år dom varit tillsammans har jag träffat min bror sammanlagt 0 sekunder utan hennes sällskap. Jag vill bara brottas och fnissa och ta en öl och berätta hemlisar med honom. Och det gör mig ledsen att vi inte gör sånt. För jag minns hur det var förr, när vi var de bästa vänner. Men jag spelar med och är snäll och ler på rätt ställen när dom pratar om ointressanta saker och inte bryr sig om något som egentligen är viktigt. Låter bli att skrika högt att dom missar kärleken, lyckan och vad som händer i världen för att dom försöker vara som alla andra. För det kanske dom inte gör, dom är nog lyckliga. Men var och en lycklig efter egen fason. Så låt mig vara det med. Jag håller ju tyst. Tjata inte på mig om borden och måsten, det gnager så.
Snart kommer min bror och hans sambo hit. Jag måste nog gå och klä på mig min skyddsmask. Snart. Dom älskar att retas med mitt liv och hur misslyckat dom tycker att det är. Berätta om sina lyckade jobb, hur mycket pengar dom har på banken, sina bilar, deras husvisningar, barntankar. Och skratta åt mitt liv och tro att jag skulle vilja ha deras. Som jag undrar hur dom inte kan veta att jag är rätt lycklig som det är, att jag äntligen blivit det. Som jag älskar min bror men undrar om det kanske är nåt litet fel på honom med tanke på kvinnan han valt att dela sitt liv med. Ett knippe äganderätt. På de fyra år dom varit tillsammans har jag träffat min bror sammanlagt 0 sekunder utan hennes sällskap. Jag vill bara brottas och fnissa och ta en öl och berätta hemlisar med honom. Och det gör mig ledsen att vi inte gör sånt. För jag minns hur det var förr, när vi var de bästa vänner. Men jag spelar med och är snäll och ler på rätt ställen när dom pratar om ointressanta saker och inte bryr sig om något som egentligen är viktigt. Låter bli att skrika högt att dom missar kärleken, lyckan och vad som händer i världen för att dom försöker vara som alla andra. För det kanske dom inte gör, dom är nog lyckliga. Men var och en lycklig efter egen fason. Så låt mig vara det med. Jag håller ju tyst. Tjata inte på mig om borden och måsten, det gnager så.
lördag 7 april 2007
Vuxen hit vuxen dit
Lämnade mammas zoo i skogen för ett intensivt dygn i Industristaden. Varje gång jag kommer dit förvånas jag över att jag faktiskt bott där i 19 år. Allt precis allt är sig likt. Men det finns ett nytt fik. Så jag kanske inte ska säga att det aldrig händer något där. Jag träffar mostrar, kramar småkusiner, går en promenad med hundar och barnvagnar, kollar på någons nya radhus, dricker kaffe och äter hembakta kakor. Vännerna har ordnat tjejmiddag till min ära. Vi dricker vin. Det pratas hus, förlossningar, graviditeter, barnens framsteg, visas kort på barnen, jobb, påskmiddagsstress, heminredning och bara massa vuxna grejer. Leendet blir lite stelt. Jag dricker mycket vin fort för att stå ut. Dom andra blir också fulla. Då ramlar deras vuxna kostymer i backen. Vi skrattar, tjuvröker och allt känns bra. Dom är mina vänner och jag är deras. För vi har en historia. Sen går jag och hon som hade alla vuxen poäng men lämnade allt det och hon som precis kommit hem från en tvåmånaders spritorgie i Brasilien på Industristadens uteställe. Dom andra måste hem. Men det gör inget. Vi tre som är gruppens förtappade vi kan festa för allihop inga problem. Öl och gamla klasskompisar och skratt och konstiga ragg och bjudöl ja tack. Vi går på efterfest och jag har ett vagt minne av att jag dansar iklädd endast bh och strumpbyxor.
Ett dygn räckte. Gott och väl.
Ett dygn räckte. Gott och väl.
I mors klor
Jag blir som en tonåring så fort jag kommer hem. Butter, tyst, lättretlig. Min mors silikonbröst-hålinaveln-hårförlängnings gestalt retar mig. Hennes pladder om saker jag inte bryr mig om. Vi åkte och påskhandlade igår. Vid ostdisken tog hon tag i mig och gav mig en kram och puss på kinden. Hennes ögon svämmade över av moderskärlek. Det syntes på hela hennes gestalt hur mycket hon älskade mig just där och då. Och jag häpnar. Undrar om hon inte märker avgrunden som växer mellan oss. Eller så gör hon just det och det var därför tårarna kom.
onsdag 4 april 2007
Handikappade Haren, fotboll och en tioårig tjej
För nästan exakt tio år sedan opererade jag min rygg. Under en fotbollsmatch lyckades en tjej i andra laget träffa så fel att min rygg gick sönder i en tackling. Lite åkte samtidigt mina drömmar om att bli en svinabra fotbollsspelare i backen. Även om jag inte var dummare än att jag redan som tio eller kanske elva insett att tjejer inte är lika mycket värda som fotbollsspelare och aldrig blir miljonärer och gifter sig med rockstjärnor genom sin sport, så ville jag ändå fortfarande. En opererad rygg som gjorde att jag inte fick sitta ner på sex månader, hade en specialsäng, en specialtoalettstol, massa lustiga hjälpmedel för att plocka upp saker på golvet och ta på mig strumpor, en egen stol, eget bord och framför allt min korsett i hårdplast från knä till under brösten. Jag kände mig så konstig och begränsad. Att knappt kunna röra sig. Efter ett år så var det mest ett fult ärr och tio kilos plötslig övervikt som påminde. Och att jag helt plötsligt var en ganska usel fotbollsspelare. Då kändes det lika bra att sluta innan jag ens hann börja riktigt igen.
När jag skulle flyga hem från Umeå igår kom hela Umeå IK gående på flygplatsen. Då påmindes jag om att just det en gång var mitt mål, spela allsvensk fotboll. Väl hemma igen sken solen. På vägen från bussen går jag förbi en fotbollsplan. Där står en tjej i tioårsålderna alldeles själv i en man u tröja och har ställt upp trafikkoner i sin egen höjd som en mur och övar frisparkar. Hon är jätteduktig och biter envist ihop käkarna och skriker nej när en enda frispark inte blir perfekt. Och jag får lite ont i hjärtat och önskar att hon ska bli världens bästa fotbollsspelare och att tjejidrott ska bli lika mycket värt som killidrott ekonomiskt och utrymmesmässigt i media. I allmänhet och inte bara när det råkar finnas en svensk tjej som är bäst i världen i en specifik gren. Och sen tänkte jag att jag önskar att hon lilla tjejen i man u tröjan ska få bli chef och tjäna lika mycket pengar som en man som gör samma jobb och inte sköta merparten av allt hemarbete pga att eftersom hennes man faktiskt klipper gräset och mekar med bilen så blir det logiskt att hon städar, diskar, tvättar, lagar mat, hjälper barn med läxor, föder barn och inte bli motarbetad bara för att hon råkat födas som just kvinna och inte våldtas och inte misshandlas för att hon är fysiskt svagare och bli tagen på allvar och få synas och höras lika mycket i skolan som killarna och inte vilja växa upp och bli lättklädd modell och oroa sig för att hennes bröst inte är tillräckligt stora och inte vilja vara med i Big Brother som i framtiden kommer att utspela sig i burar med indelningar i överklass och underklass, svarta och vita, alla hetsas mot alla och varje lördag sker utröstning genom dödsmisshandel, svenska folket kollar på rapar lite chips och fattar ingenting. Det önskar jag för henne. Och att hon ska få bli fotbollsproffs.
När jag skulle flyga hem från Umeå igår kom hela Umeå IK gående på flygplatsen. Då påmindes jag om att just det en gång var mitt mål, spela allsvensk fotboll. Väl hemma igen sken solen. På vägen från bussen går jag förbi en fotbollsplan. Där står en tjej i tioårsålderna alldeles själv i en man u tröja och har ställt upp trafikkoner i sin egen höjd som en mur och övar frisparkar. Hon är jätteduktig och biter envist ihop käkarna och skriker nej när en enda frispark inte blir perfekt. Och jag får lite ont i hjärtat och önskar att hon ska bli världens bästa fotbollsspelare och att tjejidrott ska bli lika mycket värt som killidrott ekonomiskt och utrymmesmässigt i media. I allmänhet och inte bara när det råkar finnas en svensk tjej som är bäst i världen i en specifik gren. Och sen tänkte jag att jag önskar att hon lilla tjejen i man u tröjan ska få bli chef och tjäna lika mycket pengar som en man som gör samma jobb och inte sköta merparten av allt hemarbete pga att eftersom hennes man faktiskt klipper gräset och mekar med bilen så blir det logiskt att hon städar, diskar, tvättar, lagar mat, hjälper barn med läxor, föder barn och inte bli motarbetad bara för att hon råkat födas som just kvinna och inte våldtas och inte misshandlas för att hon är fysiskt svagare och bli tagen på allvar och få synas och höras lika mycket i skolan som killarna och inte vilja växa upp och bli lättklädd modell och oroa sig för att hennes bröst inte är tillräckligt stora och inte vilja vara med i Big Brother som i framtiden kommer att utspela sig i burar med indelningar i överklass och underklass, svarta och vita, alla hetsas mot alla och varje lördag sker utröstning genom dödsmisshandel, svenska folket kollar på rapar lite chips och fattar ingenting. Det önskar jag för henne. Och att hon ska få bli fotbollsproffs.
tisdag 3 april 2007
Min killbästis
Alla borde få ha en killbästis som min P. Vi träffades på gymnasiet. Vi var båda såna där som hade gått om ett år för att vi var så trötta att vi var tvungna att sluta mitt i. En gemensam kärlek till Industristadens fulaste fik och kaffe och faktumet att vi var ett år äldre, klokare och coolare fick ihop oss. Jo vi tyckte vi var coola för vi var sjutton år. Trots att våra liv hela tiden, med undantag av ett knappt halvår, ägt rum på olika platser sen studenten, jag flyttat hit och bott där och rest dit, han rest jorden runt månvarv efter månvarv med lyckojord i skorna. På nåt sätt så lyckas vi alltid hålla fast i varandra genom förhållanden, livskriser, familjekriser, döden, gemensamma vänner som ställer till det, fil på morgonen och dela 17 kvadrat när en av oss blev hemlös. Vissa perioder har det bara varit fingertopparna av våra händer som snuddat varandra men oftast så går vi med fingrarna sammanflätade i takt. P är intelligent, vacker och får höra allt som händer i den lilla bubblan som är mitt liv. Och det tar han så fint. Nu bor han i Madrid och att jag ska få spendera 12 dagar hos honom alldeles alldeles snart känns så fint.
Han är nog min enda manlig vän som jag aldrig minst hånglat med eller åtminstone velat detsamma. Aldrig och det är konstigt för han är min snyggast vän. Men också min bästa.
I Madrid finns en annan manlig vän. Som det fanns en tid då jag ville att vi skulle bli så mycket mer än vänner. För att han var snygg. Punkt. Vi tittade och log och gick ut och drack drinkar. Och när hans hand råkade röra vid mig så ville jag att den skulle stanna där. Men det fanns skuggor som hindrade, en pojkvän och en flickvän som var på väg att flytta till oss i det landet vi befann oss, som vi bara nämnde i bisatser. Hans flickvän kom och vi blev vänner och min pojkvän kom och dom blev vänner. Och han blev bara en vän. Punkt. Fast lite undrar jag alltid hur det kunde varit. Senast vi sågs var på en fest, jag råkade gå in i ett rum vid helt fel ögonblick när han knullade en annan tjej än sin flickvän mot väggen medan flickvännen satt i en soffa i ett annat rum. Efter det trodde jag lite annorlunda om honom men fick en bättre bild av hur det kunde ha varit. Men nu ska jag träffa honom och dricka drinkar i Madrid. Och flickvännen bor i en annan stad på grund av studier, jobb, karriär. Och jag låtsas inte om att han flörtar med mig i mailen han skickar. För jag borde ha fler manliga vänner.
Han är nog min enda manlig vän som jag aldrig minst hånglat med eller åtminstone velat detsamma. Aldrig och det är konstigt för han är min snyggast vän. Men också min bästa.
I Madrid finns en annan manlig vän. Som det fanns en tid då jag ville att vi skulle bli så mycket mer än vänner. För att han var snygg. Punkt. Vi tittade och log och gick ut och drack drinkar. Och när hans hand råkade röra vid mig så ville jag att den skulle stanna där. Men det fanns skuggor som hindrade, en pojkvän och en flickvän som var på väg att flytta till oss i det landet vi befann oss, som vi bara nämnde i bisatser. Hans flickvän kom och vi blev vänner och min pojkvän kom och dom blev vänner. Och han blev bara en vän. Punkt. Fast lite undrar jag alltid hur det kunde varit. Senast vi sågs var på en fest, jag råkade gå in i ett rum vid helt fel ögonblick när han knullade en annan tjej än sin flickvän mot väggen medan flickvännen satt i en soffa i ett annat rum. Efter det trodde jag lite annorlunda om honom men fick en bättre bild av hur det kunde ha varit. Men nu ska jag träffa honom och dricka drinkar i Madrid. Och flickvännen bor i en annan stad på grund av studier, jobb, karriär. Och jag låtsas inte om att han flörtar med mig i mailen han skickar. För jag borde ha fler manliga vänner.
måndag 2 april 2007
Umeå Open
En sak som jag inte alltid tycker om med mig själv är att jag har bara två lägen. Ett dämpat när jag är sur, trulig, ångestfylld, blyg och rädd för andra människor. Mitt glada humör är hysteriskt glatt och jag vill ha all uppmärksamhet och pratar för mycket, för högt, skattar för mycket, är för mycket. Jag gör lagom så uselt.
I fredags var det läge ett hela dagen. Inte orka träffa folk, prata mig till att slippa gå på förfest. Alla kläder satt konstigt. Rädd för alla jag inte känner. Salem Al Fakir var hysteriskt glad och jag fick panik. Anna Terheim för tråkig. För mycket folk på Laleh, kan inte andas, gå efter två låtar. Sen snälla snälla hem för att slippa alltihop.
I lördags var det hysteriskt supertoppen glada humöret. Drack vodka klockan tre. Förfest med vackra framgångsrika människor och jag babblar på och berättar pinsamma fyllehistorer för människor som jag träffat för tre minuter sen och tvivlar inte det minsta på att jag är minst lika vacker och framgångsrika och rolig som dem. Deportees bjöd på finaste konserten och jag grät pyttelite av lycka. Sen Jeans Team och Futureheads och mest öl och prat och mer öl och nya bekantskaper. Gick en sväng själv till Tingsek för ingen vill lämna sina öl. Han hade vattenkammat hår och vita jeans och jag kände mig besviken och gick efter några låtar. Sen Isolation Years i nån slags öldimma och glömde bort att se en enda minut av Timbuktu. Taxi till efterfesten kl 2. Moneybrother spelar skivor och jag är skitfull och dansar fast ingen annan gör det än. Mina nya fina skor går sönder. Jag tappar någons fina dyra kamera i marken. En kille som spelat gitarr i nåt band som jag totalt missat under festivalen finner mig. Berättar fragment från en ursorglig kärlekshistoria för mig. Han är krossad. Och tror att jag är gjord för att laga honom för en kväll. Snälla snälla fantastiska vackra jag måste följa med honom till hotellet, bara sova, kan inte sova själv. Trots elvatolv öl vet jag att jag inte kan laga honom alls. Håller handen lite och en puss på kinden och han får berätta för mig. För hur det
är att känna sig krossad det vet alla. Men inget sova på hotell. Elvatolv öl påverkar dock omdöment så pass att det känns som en fin idé att gå fram och prata lite med Moneybrother när han spelat klart sina skivor. Tack och lov har elvatolv öl suddat ut konturerna av mina minnen och jag minns inte vad jag sa, säkert var det jättepinsamt. Jag är så pinsam så. Men jag minns att han var snäll och log och skrattade. Antagligen mer åt mig än med mig. Hemma kl halv sju.
Ville dö varje vaken sekund igår.
Umeå är en fin stad. Det tänker jag varje gång jag varit där.
I fredags var det läge ett hela dagen. Inte orka träffa folk, prata mig till att slippa gå på förfest. Alla kläder satt konstigt. Rädd för alla jag inte känner. Salem Al Fakir var hysteriskt glad och jag fick panik. Anna Terheim för tråkig. För mycket folk på Laleh, kan inte andas, gå efter två låtar. Sen snälla snälla hem för att slippa alltihop.
I lördags var det hysteriskt supertoppen glada humöret. Drack vodka klockan tre. Förfest med vackra framgångsrika människor och jag babblar på och berättar pinsamma fyllehistorer för människor som jag träffat för tre minuter sen och tvivlar inte det minsta på att jag är minst lika vacker och framgångsrika och rolig som dem. Deportees bjöd på finaste konserten och jag grät pyttelite av lycka. Sen Jeans Team och Futureheads och mest öl och prat och mer öl och nya bekantskaper. Gick en sväng själv till Tingsek för ingen vill lämna sina öl. Han hade vattenkammat hår och vita jeans och jag kände mig besviken och gick efter några låtar. Sen Isolation Years i nån slags öldimma och glömde bort att se en enda minut av Timbuktu. Taxi till efterfesten kl 2. Moneybrother spelar skivor och jag är skitfull och dansar fast ingen annan gör det än. Mina nya fina skor går sönder. Jag tappar någons fina dyra kamera i marken. En kille som spelat gitarr i nåt band som jag totalt missat under festivalen finner mig. Berättar fragment från en ursorglig kärlekshistoria för mig. Han är krossad. Och tror att jag är gjord för att laga honom för en kväll. Snälla snälla fantastiska vackra jag måste följa med honom till hotellet, bara sova, kan inte sova själv. Trots elvatolv öl vet jag att jag inte kan laga honom alls. Håller handen lite och en puss på kinden och han får berätta för mig. För hur det
är att känna sig krossad det vet alla. Men inget sova på hotell. Elvatolv öl påverkar dock omdöment så pass att det känns som en fin idé att gå fram och prata lite med Moneybrother när han spelat klart sina skivor. Tack och lov har elvatolv öl suddat ut konturerna av mina minnen och jag minns inte vad jag sa, säkert var det jättepinsamt. Jag är så pinsam så. Men jag minns att han var snäll och log och skrattade. Antagligen mer åt mig än med mig. Hemma kl halv sju.
Ville dö varje vaken sekund igår.
Umeå är en fin stad. Det tänker jag varje gång jag varit där.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)