A blast from the past

Varje sak påminner mig. Minnen rycker mig i håret, krälar upp längs mina ben eller trycker mig över bröstet. Sen finns det dom som får mig att le. Fina minnen som jag vill stoppa i ett latteglas och dricka för att få en finare känsla i magen.

Vi går på museum efter museum. Konstöverdos är en underdrift. Besöker femton olika pubar. Äter. Fryser. Jag är glad, gladare, gladast. Men magiken är borta. Allt har blivit förstört. K försöker trösta och säger att min plats på jorden bara har flyttat, att jag kommer att hitta den igen. Att jag ska följa med honom till Aukland nästa år. Eller Kina. Jag säger att jag följer med vart som helst bara det blir ett äventyr, bara någon bryr sig om mig, tycker om att vara med mig. Bara jag slipper ansvar.

Alla minnen, all sprit, blir lite för mycket en kväll. En gammal bekants vän tittar på mig med kalla ögon. Ändå kittlar det i magen. Han har skrattrynkor och det syns att han levt betydligt längre och hårdare än mig. Han är manlig. Det är Paddys Day och han är irländare och vem är jag att neka någon några sekunder av lycka. Går vidare på klubb med K och dansar med konstskoleelever, dricker mer öl. Irländaren ringer och vill träffas. Han tar en taxi till klubben. Jag skrattar och allting snurrar. Och jag vill bara att han ska hångla upp mig. Och han kysser och ojojoj vad det snurrar. Snälla sluta inte. En taxiresa senare. Och jag är nästan naken i hans säng och helt plöstligt känner jag att snälla snälla sluta! Vaknar efter några timmar och vill bort. Från min egen jävla hopplöshet. Klär på mig. Snor en £ ur Irländarens plånbok till bussen. Mina egna pengar verkar jag ha druckit upp kvällen innan. Textar J på bussen. Att jag saknar honom. Inte att en annan man just haft sin hand på min höft.

J har varit på semester. Berättar exakt hur många dagar det är tills han kommer att ha sin hand på min höft. Att han köpt nåt jättespännande till mig. Att han saknar mig. Jag säger fortfarande inte att en annan man just haft sin hand på min höft. Bara att jag längtar. Efter honom och ingen annan. Och tänker för mig själv att förträngning är bra. Alltid. Och att jag är ganska ond.