Klockan är ganska sent och jag sitter i skolan och jobbar på. För nu är det hets. Först var det hets för att det ens skulle bli klart. Nu är det hets för att det måste bli bra. Men jag behöver en paus, behöver skriva något annat. Eftersom min hjärna är slutkörd snor jag ett koncept av Å som hon fått i present av Jenny. Å har sagt att jag får så det är nog lugnt. Jenny verkar inte heller vara den snåla typen.
1987: Jag började skolan och hade spretig lugg och en rosa tröja med en regnbåge på. Jag var kortast och yngst av alla men bäst på att läsa. Hemma hade jag två bröder och två styvsystrar. Vi byggde ett nytt hus i ett nytt område och det skulle bli starten på ett nytt liv viskade mamma till mig, när jag inte kunde sova på kvällen, för när jag somnade förlorade jag kontrollen över det som hände runtomkring. Över det som alla andra vuxna i min närhet lyckades väl med att låtsas som om dom inte såg. I det nya livet skulle min styvfar inte ha vitnande knogar, mamma skulle inte gråta på nätterna, ingen skulle slänga in mig i någon vägg.
1997: Jag började gymnasiet för andra gången. Jag hade svartfärgat hår, randiga tröjor och hål i näsan. Drack för mycket öl och fösökte börja röka. Flyttade hem till min pappa. Min mamma blev galen på riktigt och ville dö men misslyckades. Fast hon försvann ändå där och då. Jag var så självutplånande olycklig som jag aldrig varit innan eller efter. Gråta, inte äta, stanna en vecka i sängen, fingrar djupt ner i halsen. Blev kär för första gången. Desperat efter att bli omtyckt, älskad, vara viktig, att få ta plats. Uppoffrande. Krälande. Utplånande. Någon gång i slutet av året blev jag slängd in i en vägg av den första kärleken. Och jag, jag trodde att vissa mönster dom kan jag aldrig ta mig ur, att jag var född fångad, slängd ner i en brunn. Jag skulle bli som min mamma och hennes mamma före henne och till och med hennes mamma före henne. Det sociala arvet. En som blir slagen. För att sen bli galen.
2007: Året började med ett hångel på en balkong och sedan mitt livs värsta baksmälla. Som följdes av min livs första långa sammanhängande vita period. Inget vet jag men en sak vet jag, innan året är slut kommer jag inte ha blivit slängd in i en vägg en enda gång. Inte bokstavligt i alla fall.
4 kommentarer:
Fina hjärtegull! Kämpa för att inte bli slängd, det ska inte fina hjärtegull bli. Hoppas det gick bra igår, jag somnade på två sekunder.
Ibland tror jag att du och jag har haft samma uppväxt, parallellt.
Den dagen jag insåg att jag kunde välja att inte bli min mamma, att jag kunde välja att inte ta över hennes erfarenheter och låta dem bli mina egna, var den bästa dagen i mitt liv. Jag har aldrig känt mig så fri.
Jenny: Jag kommer aldrig att bli slängd igen. Hoppas ditt idag gick prickfritt.
Å: Jag vet. Jag får med den känslan ibland, att vi haft lika uppväxter. Förstår vad du menar med den insikten, att det går att själv ha kontroll över livet. Själv bestämma sig för att inte återupprepa. Men svårt att förklara för mammor att man väljer kontroll och kraft utan att mammor tror att man ser ner på och ifrågasätter. Defensiva "det kan hända alla, även dig". Nej inte mig nu.
Jag har slutat förklara för min mamma. Det löser en del...
Det kan säkert hända alla, en gång. Andra gången har man däremot valt själv att stanna kvar och chansa.
Skicka en kommentar