För första gången tror jag på det som sägs om kärlek på vårkanten. Alla jag känner är kära och de har röda kinder och viktiga ord, det är nystarter på det som inte skulle klara mer, några tårstormar och uppochner känslor, nytt och gammalt.
Jag är i mitten. Inget ner, inget jagärsåolyckligattjagintekanandas. Inte svindlande högt. Inget jagärsåkärattjagintekanandas. Bara bra. Jättekär med andningen i behåll. Hanterbar saknad, tilltro, inte oro. Det hade jag aldrig trott men jag mår nog bra av lagom. Av trygg och varm känsla i magen. Av rätt ord vid rätt tillfälle. Av att tro på att det inte finns några avsked utan bara vi ses snart. Av att han är enkel, går att förstå. Av att jag inte behöver karta, kompass, guidebok, pass och trekkinguniform för att jaga livet ur mig för att få veta det, vem han egentligen är. Av att han är modig och är sig själv, bara det. Av att han inte snavar på orden som jag. Av att han är ärlig. Av att han vägrar att spela mina spel. Av att jag får vad jag ser.
Fast kanske på torsdag, då kanske jag inte kan andas.
Soppy soppy jag. Skyller denna offentliga kärleksförklaring på helgens solstrålar.
4 kommentarer:
Offentliga kärleksförklaringar tycker jag är fint.
Skönt att du slipper åka berg-och-dal-helvete, önskar ibland att jag med slapp.
Puss påre!
Det är bara underbart, fram tills du börjar gå fram till främmande människor på fyllan för att förklara hur lycklig du är. DÄR går gränsen...
Jenny: Har alltid tagit för givet att det varit bergochdalbana jag velat ha. Men kanske är det så att ju äldre jag blivit dessto mer illa mår jag av att åka karusell och äta karamell.
Å: Jag gjorde dock några tappra försök att berätta om vilken absolut toppenman J är för mina vänner på fyllan i helgen. Plus för en kille som ville hångla med mig.
Här är det vinter och kallt. Ingen är kär. Ingen. Det låter mycket bättre med vårkänslor.
Skicka en kommentar