Karleken den karleken

Jag aker ifran paronatarsasong och applen och notter som torkas pa tak. Aker fran svalka. Aker buss i 18 timmar och tag i 40 timmar. Mot det pa bilden.

Pa vagen mellanlandar jag i huvudstaden. Dar ringer jag till J. Hans rost. Bara rosten far mig att grata som ett barn. Snorigt och hogt och sakert en aning hjartskarande for den som hor pa. Och jag vet inte vad som hande med av sten ar jag kommen, av sten ska jag ater vara. Och forbli emellan. Jag berattar om saknadhalsduken, om fjarilskarleksmagen och om att jag vet nu. Att det ar han. Bara han. Och jag hor hans leende over en ekande telefonlinje. Och idag har jag fatt de vackraste emailet i mitt liv. Han vet med. Karleksfjarilsmagen lever. Nu ska jag sola mig vackrare sen ska jag och J aka till andra oar och vara ensamma och tycka om och bara vara.

Plastprotest

Ibland finns det saker som forundrar mig mer an krig och harda ord. En san sak ar Foppatofflan. Den sjukt fula plasttofflan i olika neonfarger och annat grasligt. Forra sommaren satt jag och solade i ett villaomrade i Umea nar jag sag massa plastfotter ga forbi. Men vad ar det dar???? fragade jag min van. Hon fnos och sa nagot om att det var den senaste trenden bland trotta smabarnsmorsor. Jag fnos tillbaka och sa att det var en trend dom kunde behalla dar uppe i norrland. Sakta har jag acklad sett den sprida sig efter det.

Nu ar jag i Indien och varenda jakel fran israeler till irlandare till spanjorer till danskar promenerar omkring med den dar fula toffeln. Jag haller mig till fula indiska flipflops jag.

Over en kopp the

Vi checkar in pa ett nytt hotell. Ett som inte har skrackfilmsstora spindlar. Mannen som forestar det ler hjartligt och stjal mitt hjarta utan nagon annan anledning an leendet. Han laser en tidning. Pekar pa nat viktigt. Sen ligger jag pa en sang och stickar, en halsduk av langtan. Hon med tankarna sjunger. Mannen kommer och knackar pa. Sager att varje dag skriver han nagot. Vill att vi ska lasa.

Jag tanker, en blogg mannen. Ditt perspektiv fran en bergstopp. Fran ingenstans men med sa bra utsikt. Men han vet inte vad en blogg ar juh och papper och penna och hans ord pa lan till mig en liten stund. Det ar finare sa.

Mitt hjarta det dansar

Hon den finaste av alla fina. Hon som bestamde att vi var gjorde for varandra. Som plockade upp mig ur tonarstristessen. Hon som larde mig att blasa rokringar, rulla joints och gora falskleg. Som bar mitt tonarshjarta hogt over sitt huvud medan hon vaste stolthet for helvete nar jag inte kunde sjalv. Hon som larde mig laga mat. Bastaste som alltid lat mig bo hos henne nar jag inte orkade bo hemma. Som knot mina skor nar jag opererat min rygg. Finaste som jag bott med i tre olika lagenheter. Den basta som jag rest over jorden under ett ar med. Som visade mig att allt ar mojligt, att vi var kapabla. Hon som holl min hand pa min brors begravning och visste vart hon skulle ta mig efterat nar jag inte ville vara med familjen. Vackraste som kan lasa mina tankar, fa mig att tjutskratta och ibland grata. Vars klokskap jag respekterar mer an alla andras.

Nar hon berattade att hon skulle flytta till andra sidan jorden. Tystnad. Men jag da??? Den vackraste munnen som log snett, ditt problem alskade van har alltid varit att du inte behover nagon annan, du lever i illusionen att du behover mig men du vet att du bara gor det du vill, alltid. Jag hade redan borjat plugga och valt nagot annat an det vi hade skapat sjalva. Efter 26 manaders saknad kommer hon hem en svang. Hon kommer att sta pa Stockholm C och ha pa sig en klanning och Stockholms snyggaste skor. Jag kommer att vara nervos och vilja krama sonder henne. Kanske kommer jag fundera pa om jag blivit trist. Blivit frukost och promenader och forelasningar och tankar och ingen aning om vart man shoppar efter knark medan hon forblivit glamour och lite for mycket av allt. Hennes glans som jag alltid solade mig i, bara for henne. Jag blek. Da kommer jag att fa leva lite.

Free Tibet

I hela Himalayaregionen finns dom. Sa nara hem, sa outsagligt langt bort. Sma bosattningar, sma byar, hundratals prickar. Nunnor, munkar, vaderbitna ansikten, traditionella klanningar, rundkindade barn, ogonen som vet, leenden som vet. Dom har lyckan anda och jag undrar sa. Sa. Dom tror pa fredlighet och karleksbudskap och dom trampas pa. Andrakindenvandare belonas icke i varan varld. Att tvingas bort for att fa vara sig sjalv. Har vi hort det forr? Overlever andrakindenvandare? One day, sager dom och ler. Da aker vi tillbaka.

Jag tanker pa palestinska flyktinglager och pa det hopp jag sag hos dom. Pa att kasta sten tillbaka inte heller hjalper. Inte nar nagon ar storre och starkare och vill ha nagot. Land. Och jag tanker att vi aldrig javla lar oss. Att vi bara vill ha. Alla vill ha. Att den har varlden ibland slar mig hart i magen. Hjalper det verkligen att skrika, klampa, skriva, vifta med armar, klosa, tjata, vilja in under skinn? Det blir ju bara ett eko i ett tomt rum. For det finns Darfur o Palestina o svalt o HIV o kvinnmisshandel o A-Z fortryck o kottatande o religosa brak o indianer o miljoforstoring o miljokatastrofer o missbruk o kommersialism o hemloshet o Burma o oljekrig o censur.

Och vi gor inget. Vi kollar pa var gigamegagigantiska plasma Tv, helst inte pa nyheterna for det ar ju obehagligt. Ater oss chipstjocka och rapar. Handlar bort tomhet och angest. Soker efter nagon jakla lycka. Och jag jag vill bara spy. Pa mig sjalv med. Jag gor det enklaste, skanker pengar. En droppe i ett pissigt hav.

Battre sent an aldrig

Hon har taggarna utat och surar. Vill inte mota min blick och motarbetar mig i all hemlighet. Ler i mjugg nar min kropp vander ut och in pa sig sjalv av illamaende om och om, hanskrattar nar en man med snabba hander hoppar av taget med min kamera och dagbok och annat som jag hallit kart. Det ar hennes straff for att jag avvisat henne, sokt lyckan pa andra stallen. For att jag inte kunde ta emot de glimrande guldkorn av kunskap hon envist forsokte racka mig med standigt framstrackta hander for si sa dar tre fyra ar sedan. De jag inte ens sag nar hon i slutet slangde guldkornen hart hart ratt i ansiktet och jag viftade med arga hander som om dom vore malariamygg.

Sen kommer hon mitt i natten pa en buss och ser pa mig med sina allvetande ogon och stryker mig over kinden som en mor gor pa sitt barn. Hon viskar i mitt ora att allt ar bra, allt kommer att bli bra. Jag valde ratt nar jag akte hit. Hon och jag. Mother India.

Overkast

En annan gang for ganska manga ar sen var tva flickor i samma land som jag ar i nu. En av dom tvingade dagar, natter, dagar och mer natter forbi med tararna hela tiden nara. Han som hon alskade hade bestamt sig for att inte alska mer. Att alla hinder var for stora, dom kunde inte komma forbi dom, klattra over eller simma under. Bestamde han och hon grat och sa till den andra flickan att han har fel. Jag vet att vi ar sa skapta for varandra som tva manniskor nu kan vara. Den andra flickan saknade ocksa nagon och kopte overkast och trodde att med en egen lagenhet ihop sa blir nog allt bra. Den forsta flickan fick ratt, dom var skapta for varandra. Hon flyttade dit och fick en forbannat stor diamant och lever forbannat lyckliga. Den andra flickan fick fel. Ett overkast fungerar inte som spackel i nagra sprickor inte ens en stund. Hon flyttade med overkastet till annan adress. Nu sitter hon har igen och saknar men en alldeles annan man. Och undrar om han vill dela ett overkast en dag. Och skickar paranoida email. Och nu maste hon ringa och slata over.