Det var da

Nar tiden lite star stilla da hinner man tanka. Man hinner komma ihag andra somrar och en barndom.

Sol och krabbfiske och nakenbad och relativ lycka i den dar lilla kroppen. Skracken nar en lillebror tappades bort vid havet och var borta i nastan en hel timma. Han var tva ar och det var mitt fel och jag oroade mig over om jag kanske inte skulle fa nagra kanelgifflar eller mariekex den dagen pa stranden. Kanelgifflar, sa smakade somrarna da.

Min styvfar slog mig hart over kinden nar jag ramlade i vattnet med kladerna pa. Jag skulle bara se hur langt ut pa bryggan jag kunde balansera pa mina halar. Pa husvagnssemester med fem barn. Kanske orkar man inte ha kontroll da.

Mamma som vande pa sig efter aggklockan. Trettio minuter fram, trettio minuter bak. Om och om och om. Ingen blir sa brun som min mamma. Detta var innan hudcancerradsla. Nar solarium garna skulle finnas hemma, om man hade rad. Pa den tiden kunde man fortfarande roka nar man hade barn i magen. Det var inte sa farligt. Det var mycket som inte var sa farligt da.

Jag gomde mig under trad och letade skugga. Laste bocker som lag i travar langs mina vaggar. Och mamma som suckade och tyckte att jag var ett jakla konstigt barn. Som bara ville lasa och lara mig saker och inte vara i solen.

Var familj i Frankrike. Mamma och man nr 2 och lillebroderna, dom alldeles bruna. Sag ut som en familj. Jag alldeles vit med roda elefantfotter efter att ha lurats ut ur skuggan pa en trampbat.

Inga pappasommarminnen, inga.

Oandlig var dom da. Nu ar den har nastan slut. Eller sa borjar den i Sverige pa allvar nar jag kommer hem. Vi sager sa.