Herre...

Om tre timmar måste jag vara på Arlanda. Jag ska flyga till J. Jag har inte duschat, inte packat, inget. Bara ätit muffins och druckit kaffe. Däremot har jag varit inne på Js Facebook. Där en av hans kompisar hade lagt in ett kort på honom. På honom och en för mig okänd kvinna. Js mun på henne och hans händer, dom händer som jag längtat så efter, på hennes lår. Det känns lite som att jag vill kräkas. Kroppspråk är lätt att läsa även på foton. Det är ingen vänskaplig kram och puss. Antagligen bara ett jävla fyllehångel, han ser full ut. Min egen tidigare liberala syn på otrohet, vad det nu är, vart gränsen nu går. Den går väl där mina känslor går där jag inte vill att han ska vara nära en annan kvinna. Alla gånger jag själv gjort fel slår tillbaka. Så självklart, så givet. Jag vill fortfarande kräkas. J är inte i Jland än, han kommer dit först några timmar innan mig. Hans mobil fungerar inte utomlands. Jag kan inte ringa och fråga what the fuck? Jag kan strunta i att åka dit, pga av ett enda foto och ingen förklaring. Och jag kan åka dit.

Han som har sagt så mycket. Lovat så mycket. Ord som jag inte vågat ta åt mig. Inte vågat hoppas. Inte vågat ge hela hjärtat. Och är det inte precis på grund av sånt här jag inte vågar. Det där med att det finns inget som sårar mer i hela världen än att tycka om.

Nu finns väl ingen återvändo. The big talk måste ske. Vi måste definiera. Känner han inte som mig på riktigt. Är det bara ord som allt för lätt slinker ur fingrar och munnar som pussar på andra, utan att betyda det de ska betyda?