Tillbaka där jag hör hemma

Visst är det sommar, Central park och uteserveringsmiddagar. Vi går fem stycken på bredd, sånt som är det värsta jag vet när det händer i Gamla stan. En vecka försvinner mellan fingrarna och så sitter vi i en sån där svartgul taxi tillbaka till flygplatsen igen. Väskorna är tyngre. Jag är trött efter en sån där festkväll som jag sällan tar mig längre. En sån som börjar med middag och drinkar och sen blir konsert och vidare till klubb där alla vill bjuda på kokain och slutar med ölhävartävling klockan halv fem på morgonen och ramla ur en taxi vid halv sju för att sedan gå upp en timma senare. Jag sover hela vägen till Arlanda.

Fem timmar efter att jag landat har jag packat om och satt mig på tåget till Göteborg. Bodil Malmsten hållar mig sällskap medan Sverige tar andan ur mig. Älskade fina Sverige. NY var en dröm och det här är på rikigt. J kommer till Göteborg med flyg. Och det är också på riktigt. Nu har han åkt från Stockholm. Allra mest det känns verkligt nu under täcket, försöker göra allt mjukt med kuddar. Du borde ut i höstsolen! skriker det svenska kristna söndagsnyttosamvetet. Men jag vill inte, skriker jag tillbaka barntrotsigt. Jag vill bara ligga här och bedövas av skräptv och bli hög på socker med jämna mellanrum. Kanske att någon kunde stryka mig över håret och säga att det blir bra. Kanske mattanten från min lilla skola där jag började i trean. Margareta. Dom var två, båda hette Margareta. En var smal och en var tjock. Dom var dom första som var snälla mot mig vad det gäller mat. Inget tvingande av att äta spenat eller kallops eller pasta eller något som jag inte åt. Som förstod att jag inte åt för att jag inte kunde, inte för att jag var en bortskämd skitunge. Jag åt bara pannkakor och köttfärssås.