nej

Döden och sorgen diskriminerar inte. Det är väl det som gör att den skrämmer. Att vi aldrig kan veta säkert att det händer inte mig. Den enda försäkringen vi kan teckna är klyshigt nog att låta bli att älska, ingen kan vi älska då. Och det skulle banne mig vara den största sorgen.

Nä döden och sorgen diskriminerar inte men den är ibland ganska orättvis. Som när blixten oförklarligt slår ner på samma ställe upprepade gånger. Min lilla bror har fått nog nu säger han i sin mobil och hans röst kommer ur min mobil. Han har inte fyllt tjugofem än och hans lillebrors inre organ exploderade i en bilolycka för att raskt följas av hans pappas segdragna plågsamma död och nu har hans flickvän fått ett sent missfall. Hans smärta sticker hål på mig och jag hör att han inte klarar mer snart. Att det är bittert och gör ont. Och ack så många varför just jag?

Mamma berättade en gång en klyscha som hennes psykolog delat med sig av; människan klarar många dödsfall och mycket tragik men det samlas på hög och sen kanske familjens undelat dör och då bryter man ihop. Jag hör att hans undelat är nära, att hans hög blivit lite för hög.

Och vad jag vill hoppa på den där högen och platta till den och fördela den och bygga skyddsräcken och säkerhetsnät och skyffla över lite i min egen hög och dela lika som syskon gör.