...

Efter tjugosex nätter åker han. Och jag vet inte. Lägger mig under mitt nya vintertäcke och försöker gömma mig från allt. Kan inte hantera att världens självständigaste jag behöver inte en enda jävel och har aldrig gjort person, moi, behöver någon. Någonstans tror jag att det är bra, att jag behöver behöva. Samtidigt så fattas ett bra svar på hur vi ska få ihop det. Jag vill ha svar och säkerhet och trygghet. Jag vill till och med att han ska se glad ut när jag refereras till som hans beautful wife av halva Egypten istället för nervös.

Varannan dag pratar vi framtid och om en båt vi ska bo i och resa med, eller ett litet hus vid havet. Om hur kunna bo i Sverige. Nästa dag vågar vi knappt bestämma när vi ska ses nästa gång. Och han sitter där i min fåtölj hela dagarna och skriver ansökningar och manus och han är helt briljant och jag vet att han kommer att komma in på skolan. Där på andra sidan jorden. Vill jag flytta? Han vill nog bara att jag ska komma med ungeför varannan dag. Och jag låtsas att jag inte vet vad jag vill. Fast jag vet ju precis. Och så blir jag så där less på mig själv för att jag är så dålig på att vara tydlig och ärlig. Och helt plötsligt så vill jag göra slut bara för att slippa känna det här behovet, det här behövandet.

Vill göra slut för att slippa underlägekänslan. För att jag vill mer än vad han vill. Se så nu skrev jag det rätt ut. Eller är det bara i min hjärna. Fast man vet väl alltid. Jo visst är det så.