Nuärejulejän

Det blev december i år med och i december är det ju jul om jag inte minns fel. Jag vill tycka att jul är kul. Jag vill komma i stämning genom att gå på glöggpartyn, tända ljus, gå runt i mysiga koftar, äta pepparkakor, slå in julklappar och i största allmänhet tindra med ögonen. Istället känns det som om blinkande ljusslingor lindats kring min hals. I år ska jag fira med min familj för första gången sedan 1999. Ni hör ju själva, 1999! Sen dess har jag spenderat julafton med att spy på en pub i London, hänga med Bästisens familj, dricka vin med mitt skotska kollektiv, röka hasch i en eka på en indisk sjö, kika på fyrverkerier i Argentina, äta pizza till julmiddag i Jordanien och att sticka tårna i sanden och dricka juice.

Allt för att inte behöva vara med om den första, andra, tredje, fjärde, femte, sjätte, sjunde julen utan Lillebror. Alla kommer, alla morbröder, alla mostrar, alla kusiner, morföräldrar, allas respektive, till och med J. Jag ska försöka att vara mer glad över att alla är där än ledsen över att en person aldrig mer kommer att vara där. Och så ska jag försöka att inte vara allt för mycket flumhippieharen, den delpersonlighet som alltid slår ut prunkande blom i sällskap av min irriterande svenniga familj, för att irritera dom tillbaka. Allt på ett moget tonårssätt. Eller så är jag bara tonårssur. Sist gång jag träffade min släkt för tre år sedan ungefär på ett ettårskalas spydde jag varje halvtimme av baksmälla, hade inget paket med mig och luktade dessutom onenightstandångest. Men min släkt älskar mig ändå, tror jag i alla fall. Och så kommer dom undra när jag ska skaffa mig ett jobb och en riktigt lägenhet och barn och sånt. Då berättar jag att jag just bokat en jordenrunt biljett och dom himlar med ögonen och tycker att jag är helt crazy och så skrattar vi tillsammans. Kanske borde dom ge mig en växuppcoach i julklapp? Fast jag måste ju i alla fall få några vuxen pluspoäng när jag har med mig en man hem på jul.