...

Det finns faktiskt ingenting jag vill skriva om längre. Det finns inga minnen dom är förträngda, nutiden är äta, jobba, sova och framtiden vågar jag inte tänka på. Förefaller vara balanserad, sval och likgiltig. Inte glad eller ledsen eller galen. Bara, ja inte berörd. Då längtar jag efter överdrifterna.

Men det går nog över. Jag slutar nog gå gatan fram med lyft men gömd blick. Jag slutar nog att gömma mig i ensamheten. För just nu kan jag lika gärna vara ensam som med mina vänner för det är mig likgiltigt. Ikväll är det födelsedagsfest och jag kommer inte undan. Där kommer jag att ha lagom kul och förefalla vara balanserad, sval och oerhört likgiltig. Och det är så nära sanningen vi kommer nu.