Om fem timmar ska jag gå upp och åka till Nya Zeeland. Om exakt 48 timmar borde jag ha krånglat mig igenom passkontroll och tull och hångla upp världens mest efterlängtade man mot en vägg eller nåt. Men tro inte att det är längtan och nervositet som håller mig sömnlös vid denna timme. Nej det är manshat. På självaste kvinnodagen, eller okej not kvinnodagen any more, så kanske jag måste hata lite strukturer och annan skit. Först får jag veta att en kompis har blivit helt oväntat lämnad av sin pojkvän. Så där står de med två pytteungar och ska försöka komma överens i typ arton år till och hon gråter och är rädd för att bli den bittra kvinnan. Fast just dom skulle älska varandra för evigt och skapa världens finaste familj och så. Men han pallade inte mer, tyckte hon krävde för mycket, han så trött. Sen säger nästa vän med barn att ojojoj detta håller inte. Vi ska försöka meeeeen.... Hur gör man för att ha jämställdhet när man fått barn med någon? När fast man tyckt att vi har värsta grymma jämställda förhållandet så helt plötsligt så tycker han att det är ju bättre att du vabbar eftersom jag tjänar mest! Och så är man så fast i den där s.k. kvinnofällan. När han helt plötsligt tycker att eftersom du är föräldraledig, ok eftersom jag är en modern man så tar jag ju kanske tre månader över sommarn för det är ju både fotbollsEM och OS i sommar, och jag jobbar så är det väl självklart att du ska handla, laga mat, städa, sköta all tvätt osv osv. Sen nu på kvällen gick jag och såg en dokumentärfilm på Tempofestivalen där en ung tjej i Chile var så fast. Fast med ett barn hon inte hade önskat med en kille som var en skit och utan utsikter om en framtid eftersom det typ inte fanns några jobb. Och hon var så medveten om att hennes relation var helt fel och så ojämställd men hon var så fast.
Så nu ligger jag här och tänker på att det där med att skaffa barn kommer ju bara att förstärka det som är skit med att vara kvinna, att det är då den äkta ojämställdheten visar sig. Privat och i arbetslivet. Och världens lyckligaste förhållande kommer att förvandlas till bajs och trötthet och så blir han en oattraktiv ohjälpsam strukturuppbärande skit.
2 kommentarer:
Ja gud, jag är också så himla rädd för det där som du beskriver. Att bli bitter, att vakna upp och ens jämställda förhållande inte längre kvalificerar som jämställt. Och skräcken- att bli lämnad och stå där och försöka vara jämställd på egen hand, dvs göra ett jobb på två. Fy fan.
jag är också rädd för sånt där. det är nog alla. samtidigt så måste man kämpa, och jag kan bli lite arg på alla som ger upp så lätt. idag ska allt vara perfekt eller så skiter vi i det helt. inte för att folk inte kämpar, men du förstår kanske vad jag menar. vi är bortskämda. med förhållanden, pengar, barn, jobb. ha en underbar resa till landet på andra sidan jorden. jag är avis!
Skicka en kommentar