Pinsamt

Efter att ha varit bitter och sur typ sen jag kom tillbaka från Nya Zeeland är jag äntligen glad idag. Mest är jag glad för att min hjärna fungerar lite(men bara lite!) igen. Jag läste en bok, "Den motvilliga resenären" av Jenny Diski. Där besöker hon Nya Zeeland och svenska Lappland. Min d-uppsats som aldrig(well det verkar inte så) kommer att bli klar handlar(handlade?) om musik och dans och historiebruk bland maorierna på NZ. Genom att jag läst typ en triljard böcker om olika aspekter av maorisk kultur och dessutom kommer att få barn som kommer att vara halft maori(därmed sätter jag mig på höga hästar och tror att jag VET hur det egentligen är plus att jag blir partisk), tycker jag ju att jag är lite expert sådär. Och blir lite pissed off på författarens sätt att framställa maorierna och tvåspråkigheten i NZ i boken. I kapitlet som handlar om samerna och hennes besök i norraste Norrland blir jag det inte.

Diskuterar med vännen som lånat mig boken. Jag börjar babbla om skuld. Den kollektiva skulden. Om författarinnan är engelska så kan hon känna kollektiv skuld för maorierna på Nya Zeeland medan jag som svensk kan känna det samma för samerna i Sverige. Min vän förstår inte alls vad jag pratar om. Och sen tycker jag att det är lite stört att jag kan så mycket om maorierna på Nya Zeeland och egentligen nästan inget alls om samernas situation i Sverige. Jag vet typ hur en kåtkyrka ser ut eftersom min mor gifte sig i en en gång och jag har skitmycket smycken som jag fått av min mormor som är ett stort fan av sameslöjdade prylar. Så imorgon är det jag som kollar in vilken vettig litteratur som egentligen finns som om de svenska samerna och börjar läsa.