Oväntat

Kanske är det nyhetens behag. Men det finns något vilsamt i att vara hemma. Att Industristaden trots allt alltid kommer att vara hemma hur mycket jag än försöker göra det annorlunda. Varje gata har ett minne och här säger vi hej till varandra fast vi är okända. Jag cyklar på en rosa cykel genom barndomsalléer. Passerar gamla skolor och tjyvrökningsbuskar. Träffar nya bebisar och ser nyrenoverade radhus. Dricker kaffe med mjölk med svägerska vid gamla köksbord och tittar på kulan som antyder grodden som ska bli mitt brorsbarn. Håller farmorshand och pratar med hennes hemtjänst om hur det verkligen ligger till. Pratar livets allvar med nioåriga kusinen. Tittar på när Stora lillebror sparkar in säsongens fjortonde mål på regnbristbrun fotbollsplan omringad av röda lador och knottsvärmar och femton andra närmast sörjande. Halvdagsintro på nya jobbet och inser att nu är det på riktigt. På måndag kommer Bästisen med fästman hem! Och kanske är jag galen men det känns som att den här sommaren kommer att bli en solros att sätta bakom örat.