Feminism kanns som nagot som det fnyses lite at har, inget som ska diskuteras. Man ska acceptera att man ar man och kvinnor kvinnor och det utgor en sjalvklar fundamental skillnad bara sa. Kvinnor tar hand om barn och ar hemmafruar samtidigt som det precis har som i Sverige ar kvinnorna som ar i majoritet pa universiteten, kvinnor fick rostratt har vraltidigt(forst?), de har haft kvinnlig premiarminister har i en halv evighet. Men samtidigt...Pa sportsidorna ar det helt okej att skriva om netball lagets senaste match men typ helt skita i att beratta nagot om matchen utan mest skrocka om att det hahahaha nog ar manga man som helt plotsligt blivit intresserade av netball och sedan ogenerat agna artikeln at att betygsatta spelarna efter snygghet. Och pa jobbet pa flotta restaurangen dar man serverar kandisar, politiker och diverse ovre medelklass pack bubblor och skaldjur far man tala att det skamtas och acklas varje dag. Kan man inte sitta i knat lite? och de dar brosten skulle man vilja kanna pa. Och jag sager inte att sant har inte finns i massor i Sverige ocksa men det kanns sa efter har!
Och det som gor mig mest galen ar tjejernas vilja att vara verkligen tjejer. T-J-E-J-T-J-E-J-E-R. Att de sjalv tycker att tjejer ar battre pa att laga mat och heminreda medan deras killar ju faktiskt ar battre pa att greja med bilen. Men gasp och hej 1950-talet.
Min pojkvan ar ju fodd och uppvaxt har med en tiobarnsmammahemmafru. Och hur mycket han an forsoker tankaom tankanytt sa ar det klart att han ar fargad. Min egen mamma tycker att jag ar en millimeterrattvisefascist nar det kommer till hushallssysslor. Att den som har tid kan gora det. Eller varfor inte den som ser det. Ingen gillar ju att tjata "kan du diska, kan du tvatta? kan du snalla?" Men JAG tycker ju ocksa att det ar skittrakigt att tvatta, hanga tvatt, vika tvatt, diska, laga mat, handla mat, stada badrum, dammsuga, badda och all annan skit som man faktiskt maste gora hemma. Darfor hoppas jag att min pojkvan hor mig. Att han vander siffrorna till jamvikt. Att jag inte fortsatter att ta hand om tvatten tio ganger av tio och laga maten nio ganger av tio och diska atta ganger av tio. Medans han ar ratt flink pa att packa bilen.
For jag vagrar att bli bitter pa honom. Tanker pa alla fina forhallanden som naranara har haft som blivit giftiga pa grund av att en man som inte hjalper till blir osexig. Och sa slutar man att vilja ligga bara pa grund av den dar disktraven som han aldrig ser.
Sa tror jag att de flesta tanker. Vi staller krav. Och mannen vill nog oftast. Men om man vander pa det, hur bekvama ar vi kvinnor att ta pa oss en traditionellt manlig roll? Familjeforsorjarrollen. Det pratas om att man tycker att det kanns obehagligt om hans kvinna tjanar mer. Men hur kanner kvinnorna om de tjanar mer? Just nu ar jag familjeforsorjaren i den meningen att mina pengar betalar vara rakningar och var mat och vart allt. Min pojkvan ar inte speciellt obekvam med detta eftersom det snart kommer att andras tror han. I en omvand situation hade jag tyckt att det var fruktansvart obekvamt. Och i arlighetens namn ar jag otroligt obekvam med att forsorja J.Vet inte om det ar snalhet eller min oformaga av att tanka i vi-termer. Eller om jag langst innerst inne nagonstans dar jag inte kommer at tycker att det ar omanligt att behova bli forsorjd.
Kanske ar det kanslan av att fixa maten som star pa bordet i dubbel bemarkelse som irriterar mig.
Min mamma ar hemmafru, eller ja sjukpensionar men jag brukar kalla henne hemmafru. Hon handlar, lagar mat, tvattar stada, ja the rubbet. Men det far ju henne att kanna sig nyttig och hennes man som jobbar kanner ju sig nyttig eftersom han fixar cash. Bada nojda aven om det kan tyckas konsstereotypt. Samtidigt blir det ju en slags skuldbetalning. Ett arbete for att gora sig vard att fa ta del av den andras pengar. Jag vill ju inte att J ska gora allt hemma bara for att jag betalar, det vore ju sjukt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar