Min kille jobbar extremt mycket just nu. Sju dagar i veckan varje vecka, minst tolv oftast femton sexton timmar. Vad blir det? Attio till nittio timmar varje vecka kanske, som tva jobb ungefar. Foljden ar ju saklart att han somnar sa fort han lagger sig, inte hinner/orkar gora nagot hemma och absolut inte har tid for oss. Sa jag fyller i hans punkter, diskar femtiofem ganger pa raken, tvattar och lagar mat. Och glommer nastan bort att han bor har med.

Jag forsoker att vara forstaende, tanka att han ar precis i borjan av en karriar och maste framfottervisa dagarna i anda. Att det kommer att leda till nat gott i slutandan. Fler och mer valbetalda jobb i framtiden. Men jag forsoker forklara att det inte gar bra att lamna mig ensam femton sexton timmar om dagen nar varan dotter landat, for da kanske jag blir galen, pa riktigt galen.

Nar jag luftar bitterkanslor ar han saklart bast och forstar och sager ratt. Problemet ar nog snarare att jag inte riktigt forstar sjalv vad det ar jag kanner. Kanske att jag onskar att det var jag som jobbade attio till nittio timmar i veckan och majbrasebrann for mitt jobb.