Alla frågar ju men hur trivs du egentligen där borta. Och lättnaden i att märka att jag kan säga jättebra och känna att jag helt ärligt gör det. Ingen falsk glättighet utan bara äkta. Att det bara är saknaden efter vännerna och familjen som förstör lite.

I morgon ska jag klä på mig gåutfejs och bli helst bara småfull kanske skitfull för första gången på ett jäkligt långt drygt år. Känner mig, ja, nervös faktiskt. Som en tonåring som planerat att ligga med min pojkvän för första gången när hans föräldrar är på fest hos grannarna. Typ så.