På riktigt så ger detta mig panik

Jag är ju, vilket jag återupptäcker varje år vid födelsedagar och jul, sämst i kommun på att köpa presenter. Nu är det ju snart Js trettionde födelsedag. Då kan jag ju inte köpa strumpor och kalsonger. En klocka? Funkar det kanske.

Åh åh åh!

Jag har en förlovningsring redan ju. En som ligger i en låda och väntar på rätt dag. Men nu så tänker jag att den här skulle vara lite mer perfekt. Visst kan man sälja den andra?

Den där om Jenny och böckerna

När The Post-Birthday World boken är utläst(välskriven men kanske lite lite seg ibland) och jag börjat läsa denna men inte riktigt kommit in i nåt flyt med den. Då! Då! Kommer jag hem på eftermiddagen och hittar värsta paketet med fyra svenska pocketar. Hur mycket älskar jag Jenny då? Just då, mer än både hon som vaknar klockan fem på morgonen och han som jobbar femton timmar om dagen. Tillsammans! Finheten, finheten folks!

Vad jag ska göra i helgen? Eh, läsa

Grundkurs i matematik

När Trollet vill sova för kvällen två timmar tidigare än normalt flera dagar på raken, behåll då lugnet. Du ser framför dig långa sköna kvällar med böcker och ja kanske ett glas vin. Du glömmer att räkna ut att om ungen somnar två timmar tidigare på kvällen, ja då är det givet att ungen vaknar två timmar tidigare varje morgon. Ridå!

Barnet verkar asglatt och utvilat. Vem är glad klockan fem på morgonen? Inte jag.

Lär mig kanske lagom till pension

I nästan nästan två år har jag bott i Auckland nu. Det är rätt länge. Så det är nog inte helt orättvist att säga att jag måste vara lite trög eller så. Följande scenario utspelas var och varannan dag: vaknar, solen skiner, sätter på en maskin tvätt. För att sedan bli jätteförvånad när det regnar tio minuter senare. Mäh, det var ju sol alldeles nyss, vad ska jag nu göra med tvätten? Inte äger jag ett paraply heller, trots att det regnar så gott som varje dag under vintern. Istället har jag en konstant småfuktig jacka.

När jag har haft besök säger jag alltid på ett vist och erfaret sätt att jojo i Auckland serru här måste du alltid ha med dig en extra tröja och ett paraply i väskan, för här har vi två tre årstider varje dag. Antal gånger jag har haft med mig en extra tröja eller det där paraplyet som jag inte ens äger i väskan: noll såklart.

Letar efter hus på internätet. Klickar på ett som ser fint och billigt ut men ligger i läskigt område. Kyl och frys ingår inte men det ligger nära många kyrkor skriver annonsören. Kyrka eller kyl och frys sitter jag nu och funderar. Och är inte så lite rädd att vi kommer bo kvar i våran tvåa tills helvetet fryser eller kanske lite längre.

Pengar är ett väldigt nödvändigt ont

Ska man fortsätta att skriva om det här med att bråka? Ja men varför inte. Förutom trötthet så tror jag att anledningen till att vårt bråkande varit mer frekvent har med pengar att göra. Sen jag kom tillbaka från Sverige så har J bara gjort lite småjobb här och där fram till förra veckan. Nån gång innan Trollet räknade vi ut att vi behövde cirka 11 000 svenska kronor i månaden för att täcka hyra, räkningar, bensin och mat. Nu har vi haft mindre än så. Vilket inneburit stress att kunna betala räkningar, ha råd med blöjor. Och precis noll nöjen. Inget äta ute, inget fika, ingen bio, inte ens hyra dvd. Okej, en gång gick jag på bio ändå och kanske har jag fikat en eller två gånger(och en gång bjöd Js brorsa mig på indiskt). Och då! Stora dåliga samvetet. Så alltså, vi bråkar inte om vad den andra spenderar pengar på, vi bråkar för att vi har det så jävla tråkigt och oflärdfullt. Till och med hemma så äter vi skitäcklig mat, studentkost ni vet, få ett paket pasta att räcka så länge som möjligt och blanda med en lök typ. Och jag får dåligt samvete för att jag inte sett till att tjäna lite pengar under den här perioden. Och så undrar vi varför vi inte sparat mer pengar.

Nu får J en riktig lön igen nästa vecka. Och vi längtar ihjäl oss efter att kunna gå ut och äta en frukost. Föra över pengar till sparkontot. Kanske köpa lite nya kläder. Småsaker ni vet. Som man vill ha när man vet att det absolut inte går. Men fy fasiken att det finns folk som har det så här hela tiden. Som sitter fast i fattigfälla. Minimilön här är så snuskigt låg, strax över sextio kronor ungefär. Men det kostar ungefär som i Sverige att leva. Så det går ju inte ihop så bra.

Så från och med nästa vecka, då räknar jag med att vi är lite mer nöjda med livet. Och bråkar mindre.

Hur det blir ibland

Det är ju så att jag och J bråkar en hel del mer nu än innan vi fick barn. Inte dramatiska passionerade bråk. Utan bara trötta, irriterade gnällbråk. Mest handlar det väl om att jag känner mig rätt ensam hemma när han jobbar som mest. Och att han är kass på att planera. Som att han kan säga att jag kommer hem klockan ett som i går och sen komma hem klockan sex. Och jag har suttit hemma och väntat hela dagen! Men vi kan ändå skratta åt det mesta. Som i går när J kollade på fotona som kom tillbaka med mitt pass och visum. Det var massa kort när vi såg kära och solbrända ut. Åh kolla det var då innan Trollet föddes, då när vi var lyckliga. Eller när J blev arg för att jag var arg på hans jobb och skrek tillbaka att allt minsann inte är banjo och vin på hans jobb. Eeehh, sa du banjo? Då måste man ju skratta ändå. Och den där ungen som jag känner mig som ensam förälder till ibland, hon är ju så jäkla söt. Shampoomodell för bebisar någon?

The Post-Birthday World

Jag har varit helt inne i boken en hel vecka och velat läsa hela tiden men ändå inte ens kommit halvvägs. Att inte ha tid att läsa så mycket och ofta som jag vill kanske dock är ett lågt pris att betala för allt annat som jag har. Ni vet all den där disken, maten att laga, tvätten, snorig näsa att torka och krypande unge att jaga.

Stor uttråkad suck

Fick tillbaka mitt pass med nytt visum och allt i morses. Så nu ska jag ta tag i mig själv och fylla i ännu mer papper, beställa tid för läkarundersökning, rota fram fler foton, skriva ut våra första email till varandra, maila folk och tvinga dem att skriva brev som bekräftar att vi är ett par, beställa intyg från polisen på att jag är en ostraffad och fin flicka. Och kopiera papper, massa papper, gemensamma räkningar, hyreskontrakt, Trollets födelsebevis, allt som kan styrka att vi är ett par på riktigt. Sen ska jag finalmente ansöka om mitt permenenta uppehållstillstånd och förhoppningsvis aldrig mer behöva pyssla med den här tråkiga pappersbiten.

Snälla rara men inte så här

Snälla livet säg att det är så att jag snart ska få min första mens på en halv evighet. För då finns det någon slags hormonell förklaring till varför jag bara vill gråta, förbannar alltings meningslöshet och är avig och svår mot J. Annars känns det mest förbannat likt att vara deprimerad.

Eller är det kanske normalt att börja gråta för att någon glömmer att köpa blöjor och kommer hem med vanilj-cocacola istället för den vanliga hederliga varianten?

Jorå

Mitt liv ser inte så jäkla härligt ut ens när jag försökte få det att se härligare än vad det är ut, lyckades inte ens klämma in ett glas vin. Men ändå. Folk visar väl mest upp det härliga och kanske inte så mycket det ärliga. Sen är jag väl lite rolig i huvudet om jag inte vågar erkänna att väldigt många antagligen har härligare liv än mig. Och herre, ALLA fattade väl att texterna under bilderna var på skämt(!?). Summan blir väl kanske att alla bilder var ju tagna ur verkligheten, både vardagen och bloggförhärligandet men att mitt liv just nu mest är som i vardagen.

Trollet har lärt sig att krypa, så vi får se om jag någonsin har tid att blogga igen.

Jag ger dig mitt bloggförhärligade liv del 4

J kom hem med detta förklädet till mig i present. Det kostade två kronor. Nu ska jag baka bullar och ha på mig mitt nya förkläde.

Jag ger dig mitt bloggförhärligade liv del 3

Vi åt indiskt med Trollets uncle. Uncle T älskar kråsblusar. Och Trollet. Det tog två timmar att gå fram och tillbaka till Uncle Ts jobb och väl hemma belönade jag mig med kaffe och peanut butter cups. Då var jag nöjd.

Jag ger dig mitt bloggförhärligade liv del 2

Vi har köpt fina sånghäften för fem kronor styck. De tänkte jag rama in, ett till bröllop och ett till Trollets rum. Kameran är från trettiotalet och en present från Js moster som har antikaffär. Ute var det grått och jag såg ett hus med ett torn jag ville bo i. Vill inte alla bo i ett torn? Jag virade in mig i min blommigaste sjal som egentligen är en sarong för att hålla kylan på avstånd. Och så ville vi köpa blommor att ha på köksbordet.

Jag ger dig mitt bloggförhärligade liv del 1

Åh min fina man och min fina bebis. När han är och jobbar så saknar vi honom så. Så vi tittar på gamla bilder av honom på datorn.

Så provar vi att vända på det

Idag ska jag testa ett nytt projekt, nämligen Jag ger dig mitt bloggförhärligade liv. Här ska det fotas vintagefynd och alla ska se lyckliga ut hela dagen.

Jag ger dig min kväll

Så här ville man att kvällen skulle vara. Uppkrupen i soffan med Lionel Shrivers The Postbirthday World. Obrydd om den numera vikta men ej bortplockade tvätten. Men det fattar ni väl själva att tio minuter efter att man trodde att Trollet somnat för kvällen, ja då vaknade hon ju igen. Sen tog det en och en halv timme att få henne att somna igen. Sen kom J hem och vi åt middag och dumglodde på teve. Och man var alldeles för trött för att komma ihåg att ta några kort.

Jag ger dig min eftermiddag

Åh ni vet, man har disk att diska, tvätt att vika, en unge som grinar för att man försöker prata i telefon och bjuda henne på lunch samtidigt. Så tar man en promenad till affären. Där handlar man citroner och fisk. Och choklad som man äter upp halva på vägen hem för att man kommer på att klockan är två och man är på väg att svimma för att man inte ätit något på hela dagen.

Jag ger dig min morgon

Man hasar runt i myskläder, har stinkande blöjor att slänga och en unge som är snorig och grisar med sin gröt.

Under kategori orka del 45

Jag är så trött på alla de där bloggarna som bara skildrar perfekt komponerade middagar, snygga kompisar i vintageklänningar, vackra hem som tagna ur inredningstidningar. Där ingen grå vardag någonsin syns. Dagens projekt således, fota min vardag helt ocensurerat. Jag ger dig min vardag - jag bjussar på smulorna i hörnet. Ni fattar.

Jo men visst

Igår då ni, då bestämde vi massa viktiga grejer. Så som när vi ska förlova oss och var och när vi ska bli gifta. Jag har alltid tänkt mig ett litet bröllop med ungefär femtio gäster max(som ni vet så har jag ju tänkt gaaaanska mycket på det här med bröllop). J säger att han måste(som i måste!) bjuda alla sina fastrar, mostrar, kusiner med respektive, lägg till hans egna syskon med familjer. Då är vi uppe i över hundra personer, kanske hundratjuge! Det vore ju kul att kunna bjuda några kompisar och min familj också.

Hur mycket kostar det att gifta sig egentligen? Och är man galen om man tar lån till lite av det?

ps. för snabb kostnadskalkyl tänk er att hälften av de här typ hundrafemtio gästerna, eller vad det kommer att bli, är småungar som kommer nöja sig med korv och bröd och en dricka. tänk er dessutom att vi har gratis lokal och bara betalar för vad maten faktiskt kostar att köpa. för jag föreställer mig att festen är det som kostar. ja?

Sötare än socker

För exakt sex månader sen, då kom jag hem från sjukhuset med en liten liten trollunge under armen. J var på jobbet och jag tog en taxi hem med väskor, trollungen och alla blommor som jag envisades att släpa med. Då var jag trött, förvirrad och undrade hur det skulle gå.

Nu efter sex månader tycker jag ändå att jag kan få säga att det har gått ganska så bra. Hon är glad, lång, tjock, har bara trillat av soffan en gång och jag har inte glömt henne i någon endaste affär.

Bilden ovan är från just den dagen vi kom hem från sjukhuset och det känns så nyss men också så länge sedan. Att hon var så liten, att hon bara åt och sov. Nu är hon ju nästan tonåring i jämförelse.

Men dööööö

Snacka om att J vet hur han får sin kvinna på gott humör en söndagsmorgon:

Alltså jag tycker att du ser gravid ut igen.

Tack så jävla mycket. Precis när jag börjat känna mig lite mindre fet och ganska het(hihi, rim!).

Läget i Harhemmet

Darriga ben, byter blöjor, matar, ligger på soffan och kollar när Trollet leker, hämtar vatten till J som yrar, ger J mer medicin, suckar åt alla snorpapper som täcker vardagsrumsgolvet, funderar på om det finns någon chans att jag orkar hänga en tvätt, J skriker att han nog kommer att dö snart, klappar Jpanna och säger att det nog blir bra det här. Kollar en hemsida med bebismat i soffaliggande läge, för det finns ingen chans att jag pallar att fixa hemmagjord mat åt henne, i och för sig inte heller att gå till affären och handla. De säljer produkter som bebisar älskar, och mammor med. Inte föräldrar, mammor. Nä, för pappor matar ju aldrig sina barn såklart. Det fattar ju vem som helst.

Noll koppar kaffe på fyra dagar. Då är jag ganska sjuk. Nu tänker jag på kaffe, så antar att jag är på väg att bli frisk.

Dödläge

Influensa, so hot right now.

Helgen var så puh, och slutade inte förrän efter VM-finalfrukosten hemma hos oss måndags morgon. Finaste vintervädret och Js sista jobblösa vecka. Så vi tar bilen och åker någonannanstans.

Tandtroll

Kände nåt vasst i Trollets mun i går. Man ba aha, nuuuu vet jag varför Trollet betett sig som en liten terrorist of lately.

Kan vi inte bara vinna på lotto? Eller få besök av Lyxfällan?

Vi får vad som skulle kunna kallas ett inkomstbaserat barnbidrag här. Ju mindre man tjänar, ju mer får man. I går fick vi ett brev som sade att vårt genast skulle upphöra då J tjänat en halv miljon förra året. I våra drömmar! Snarare hälften av det och minus kanske 50 000 till. Nu undrar jag vad skatteverket här är för några roliga prickar som bara hittar på saker lite så där på en höft.

Nu skäller jag på J att han måste piska sin revisor aka hans bror att göra klart hans deklaration någon jäkla gång. För i själva verket tror jag att vi ska få mer i barnbidrag och att J ska få en fet och fin skatteåterbäring. Ja, man hoppas och har redan planerat saker man kan göra för de pengarna. Eller spara kanske, min mamma säger att man måste ha sparade pengar när man är vuxen. Och till och med vi fattar att våran ekonomi måste vara en aningens mer uppstyrd om vi ska ha råd att skaffa troll nummer två. Men vet ni, det är jättelätt att planera att spara och göra budget och så. Sen är det ändå hur enkelt som helst att bara slösa bort alla pengar. Konstigt det.

Fast egentligen, slösa och slösa, vi betalar våra räkningar, köper mat, äter ute ibland och sen är det slut. Alltså måste vi tjäna mer pengar för att kunna spara.

Varför man har tid att modeblogga

Trollet och J är på badhus och, eh, badar. Då kan man visst hinna dricka två koppar kaffe, diska, sätta på tvättmaskinen, läsa nyheter, duscha och skriva massa oviktiga inlägg på sin blogg. Kanske ska slå på stort och bädda sängen också.

Varför man inte har en modeblogg

Eh, man fattar inte hur man tar kort på sig själv och sin modebloggsoutfit. Man köper heller aldrig några nya kläder och dagens outfit skulle bli jävligt tråkig efter fyra fem dagar. Man har även tvätt och bärselar i bakgrunden till sina modebloggsbilder. Men alltså vilken klänning? Har redan bestämt att det inte blir den gröna, passar bara barbent med höga klackar på sommaren.

ps. notera att min modebloggspose är lite från sidan med ena handen i fickan. Dör!

Galna Trollets frisyr

Breda höfter och panik

Om två dagar ska vi gå på filmpremiär på antagligen världens tjusigaste biograf. Då måste man vara snygg va? Vad fasiken ska jag ha på mig. Köpa något nytt finns inte på denna jord. Alternativen är att låtsas att jag inte redan haft på mig alla mina lite tjusigare klänning tretton fjorton gånger redan, och att inte låtsas om att de allihop sitter lite för tight över höfterna. Eller att åka hem till någon kompis med breda höfter och prova alla deras klänningar. Om man kan hitta sin kamera kanske man provar alla, fotar, modebloggar och låter folk på internätet rösta. Hittar man inget att ha på sig kan man inte gå på filmpremiär och då kanske ens kille blir kär i nån smal skådespelerska eller c-kändis istället. Och så sitter man här själv med breda höfter och hungrig unge. Eller så kanske man sitter på gatan med hungrig unge eftersom den smala skådespelerskan flyttat in här. Ja, allt detta kan hända om jag inte hittar en klänning.

Finns det något magiskt trick? Någon?

Ända sen jag kom tillbaka från Sverige har Trollets sovande varit helt utom kontroll. Så i ren och skär desperation så lånade jag en sån där läskig handbok för föräldrar på biblioteket. Ett tips, för att få kids att känna sig bekväma i sin egen spjälsäng och i förlängningen kunna sova bättre där, var att låta dem leka där några gånger varje dag. Sagt och gjort! Man ba määäääh, nu tror Trollet att hennes spjälsäng är nån slags jäkla nöjespark. Varje gång jag lägger henne där när hon är på väg att somna så blir hon klarvaken och tror att det är dags att leka.

Vad lär vi oss av detta? Jo, att man inte ska lita på kvinnor som har kort på hela sin familj i matchande flanellpyjamaser på baksidan av boken.

Flipp eller flopp?

Åh, vi är idioter. Vi har drömt, bläddrat i kataloger, lånat guideböcker, sökt flygbiljetter och mentalt var vi redan på väg till Asien. Jag låg på nån strand och såg Trollet leka under en palm. J åt obscena mängder thaimat. Så kommer jag på att alltså vi kommer ju inte kunna åka någonstans. Så fort jag får tillbaka mitt pass med giltigt arbetstillstånd(snart?), då måste min uppehållstillståndsansökan lämnas in så fort som möjligt. För jag måste fixa det nu, kan inte hålla på och söka om nytt arbetsvisum varje år, både meckigt och dyrt. Och tydligen tar det upp till arton månader att få igenom sin ansökan, och ja de behåller mitt pass under den tiden. Party life igen. Så ny plan. Bila runt på Nya Zeelands sydö och det blir väl med kul. Visst, visst, visst? Jag har ju inte ens varit där och det är ju lite skamligt och det kommer säkert att vara helt fantastiskt. Inte riktigt vad jag tänkt mig bara.

Skitdag

Bråka om städning, kan det vara det svenskaste som finns. Eller är det en internationell grej. I dag var jag så fantastiskt less på hela härligheten att jag för kanske tredje gången föreslog städschema. Men J vägrar benhårt, tycker att är fasiken inget som ska finnas i liv, kärlek och familj. Nä, det är bara för kollektiv anser han. Nähä men vad ska vi göra då? Orka slösa på energi med att hetsa upp sig över städning. Vet inte om jag egentligen städar mer, kanske är det så att jag kör den där klassikern om att en i förhållandet plockar mer.

Vet inte. Vaknade av allergiattack och astma klockan 05.30. Sen ingen mer sömn. Anledning till mitt sura humör. Nu gråtklump. J tagit dotter och stuckit iväg. Faen.

Mammagrupp, eller hosthost föräldragrupp menar jag

Jag var ju så skeptiskt till så mycket innan Trollet föddes. Mest skeptiskt var jag nog till det här med föräldragrupp. Eller coffee group som det kallas här. Det låter ju i och för sig poetiskt rätt, älsk på kaffe. Men vilken livlina det har visat sig vara. I början kanske det var lite stelt och ganska mycket fasader. Men nu, nu är det så äkta. Vi pratar så klart massor om barn, bajs och sömn. Men också om böcker, nyheter, borttappad sexlust, att älska moderskapet men kämpa med föräldraledigheten, att man inte gör som man tänkt med sitt barn utan väljer den enkla snabba vägen, skuldkänslor och hur fasiken man eventuellt ska klara av att skaffa en unge till. De är skitsmarta, roliga och alla bakar goda kakor om de hinner. Inte trodde jag att det var där jag skulle få massa nya vänner.

Barnklär asså

Har länge tänkt skriva något om barnkläder. Rosa och blått. Superhjältar och prinsessor. Alltså jag vet inte. Här på Nya Zeeland så känns det här med barnkläder inte som något som problematiseras eller tänks kring. Pojkar har blått och flickor rosa, så är det bara. Trollet har rosa, rött, blått, grönt, brunt, orange, gult, grått, svart, vitt. Ja men ni fattar, alla färger är okej helt enkelt. Så tänker jag, att ALLA färger går bra, vad är poängen med att helt undvika rosa eller blått beroende på vilket kön ens unge har, för att vara pk. Givetvis tror alla att Trollet är en kille hela tiden, förutom när hon har på sig något med en skvätt rosa då. Och allt som ska köpas till barnet, babysitter, gåstolar och allt allt allt, de kommer i rosa eller blått. Trollet hade en rosa babysitter och nu en blå gåstol. Spela roll. Men damen i affären när vi skulle köpa babysittern sa på fullaste allvar, att haha en rosa babysitter det kunde ju inte en eventuell framtida son ärva, för då skulle han ju bli bög. Det är sant! Hon sa så. Jag tappade hakan så fantastiskt mycket. Att det finns människor som tror det på riktigt, fascinerande.

Hursomhelt det här med alla äckliga tryck och tyll och gull. Makes me want to puke. Och bebiströjor som det står I'm a boobsman. Och att jag har sett minst fyra butiker i den här stan som bra säljer grejer till små tjejer som vill gå klädda som (klä ut sig till?) små fairies.

Jaja det var bara det jag behövde spy ur mig.

Gilla! Gilla!

Alltså ni kanske redan läser den här bloggen. Men vad fint det är när man hittar en ny blogg och inte kan sluta läsa. Vill genast flytta till Korsika. Blir lite kär i Sara, hon skriver så fantastiskt flott.

Perspektiv

Trollet håller på att få en tand eller har en såndäringa växtspurt eller är bara allmänt trött på livet. Vem vet. Hon gråter, hon ska sitta nära hela tiden, hon vaknar ju hela tiden på nätterna. Diskhögarna växer, tvätthögarna växer, mitt hår bli fett, ringarna runt ögonen blir blålila. Så får man veta att någons barn har dött. Snacka om att perspektiven kan vändas på en sekund. Tacksamheten över det feta håret och den skrikiga ungen.