Snälla livet säg att det är så att jag snart ska få min första mens på en halv evighet. För då finns det någon slags hormonell förklaring till varför jag bara vill gråta, förbannar alltings meningslöshet och är avig och svår mot J. Annars känns det mest förbannat likt att vara deprimerad.
Eller är det kanske normalt att börja gråta för att någon glömmer att köpa blöjor och kommer hem med vanilj-cocacola istället för den vanliga hederliga varianten?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar