Det kanske är fel att säga att jag inte är alls materialistisk. Men det är tveklöst så att jag alltid prioriterat reastaurangbesök och resor över saker. Har aldrig köpt en teve eller en kaffemaskin. Har aldrig sparat. Och J har samma bakgrund. Så står vi nu här och nästan trettio och har kanske mindre tillgångar än de flesta par i tjugoårsåldern.

Allt det där ju okej. Om det inte vore för att vi drabbats av det klassiska vill ge vårt barn allt det bästa. Innan Trollet föddes pratade vi bara om vikten av trygghet och kärlek. Att vilja jobba så lite som möjligt och att bara vi hade råd med mat och räkningar så skulle vi hänga som en familj resten.

Hur går det då? Inte så bra. J vill ha en nyare bil, vi kan omöjligt få plats i vår lilla tvåa mycket längre, spara pengar till bröllop. Vi känner helt enkelt att vi BEHÖVER massa saker. Som vi skulle kunna klara oss utan. Därav mycket diskussion kring om jag ska börja jobba nu. Jag kan ju inte bli försörjd och vara hemmafru hur länge som helst, det är bara fel. Samtidigt så sticker det i mig vid tanken på att lämna Trollet på dagis, då den ekonomiska förtjänsten kortsiktigt är väldigt liten, då dagis är så dyrt. Plus att jag vill vara med henne så klart. Nu verkar det som att min mamma ska komma hit i sex månader. Och då vill hon passa Trollet så att jag kan jobba och vi kan ju absolut inte bo i någon tvåa. Så nu kolla jobbannonser.