Berättade ingen för oss innan vi fick barn hur det verkligen är? Eller trodde jag bara att folk överdrev och ljög?
Detta kan jag skriva under på helt totalt. Så lägger jag till den där floskeln om hur alla säger att det första året är jobbigt men sen blir det bättre och klarar ni bara det och yadayadayada. Så är vi nästan där, kan liksom ta på att det där första året faktiskt kommer att vara över. Så samtalar jag med bekant med ett och ett halvt åring och hon har gråare hud än mig, mindre tid och mer ångest. Och hon suckar och säger att ja ja bara vi klarar det här första två åren så blir de ju lättare sen sägs det ju. Va? Va? Va? Det ska ju bli lättare efter ett år, det har ju alla sagt! Har de lurat mig.
Och så slänger jag som vanligt in en brasklapp om att jag älskar att ha en onge! Poängen är att jag var så oförbredd på verkligheten.
2 kommentarer:
Sånt här får jag lite ångest av... Hur pallar man utan att förhållandet går under på kuppen?
Fast det gör man! Alltså om man har ett någorlunda stabilt förhållande innan och kan prata ordentligt med varandra. När jag är på dåligt humör för att jag är trött så säger jag det, att jag är skitsur men det är bara för att jag är astrött. Sen så hjälper det ju om man inte bara accepterar att det blir dåligt och bara ursäktar det med barnet, utan att det måste jobbas lite på det. Sen kan man ha barnvakt ibland så är ju det jättebra tror jag.
Men vad vet jag, återstår att se om vi kommer ut på den beryktade andra sidan. Fast det tror jag verkligen!
Skicka en kommentar