?

Förresten det här med att använda en rss-läsare. Jag är ju helt 1995 när det kommer till det här med internätet och så. Eftersom jag spenderar alldeles för mycket tid med att läsa bloggar så vore det ju bra att vara lite mer effektiv i läsandet. För det blir man med rss? Ja? Okej finns det någon vänlig och pedagogisk själ som i tre enkla steg kan förklara hur jag ska göra! Please. I belöning till den som förklarar bjussar jag på ett inlägg om precis vad den pedagogiska och vänliga vill.

.se gråtig

Dagens sökord. .se gråtig. Men då har jag nåt bra att dela med mig av, det där gråtiga går alltid över till sist. Nu har jag inte varit gråtig.se på flera dagar. Micket bra. Det kommer säkert tillbaka igen. Men nu simsamlabim börta.

Living la vida loca

Känner mig lite peppad på livet i dag. Ska lämna vad som ibland känns som en liten fiskeby med en lite större by en bit bort och åka in till staden i dag. Fika med en vuxen människa. Funderar på att vara helt cräjsy och shoppa loss lite också, på något i alla fall. Alltså det tar typ en kvart att åka till stan men det blir aldrig av. Man ba wow fik, restauranger och AFFÄRER.

Råd och rön

Fick med mig en massa broschyrer från BVC-besöket. Om hur bäst hantera barn med sådan personlighet som min onge, tydligen hör det ihop att väldigt aktiva och viljestarka barn också är lättskrämda och har svårt att sova och äter som krattor. Intressant ändå.

Sen fick jag en broschyr med råd för hur små matvägrare ska hanteras. I den stod det att man inte ska ge småbarn kaffe eller alkohol. Jasså? Alltså kan det finnas en endast liten person som tror att man ska det.

.....

Dagens skörd i det lilla livet. Ett bvc-besök, ongen har bara gått upp 400 g på ett halvår, låter inte det lite? Hon hade ju helt halkat ner från sin kurva men sköterskan sa att det var normalt, efter att de börjar gå . Jaha. Trollet har också gråtit kanske fyra timmar i ontiöratpanik. Jag har med ont i öronen och halsen. Men vi har lagat mat också. Och läst böcker om små sköldpaddor och så. Druckit massa kaffe. Kramats en hel del. Jag har annonserat efter en barnvakt varannan lördag i den där andan att värna om kärleken lite. Just nu är jag dock mest sugen på att betala en barnvakt för att få vara ifred en liten liten stund. Öronbarnet har sovit med sina små korvarmar hårt lindade kring min hals och gapskriket nära mitt öra varje natt i en vecka. Den där känslan att jag orkar inte mer men det hjälper ju inte för jag måste ju orka.

Fint

Konstaterar två fina saker:

1. Det verkar som om Hanna och Martins dotter är sugen på att komma ut och säga hej snart.

2. En gammal kompis har precis gift sig. Då de är föräldrar till tre ungar under 2,5(!) tar jag det som ett finfint tecken på att småbarnsåren inte alls behöver ta död på kärleken. Fast tre ungar på två och ett halvt år kan ju också vara ett exempel på att allt som inte dödar gör en starkare. Men asså vilket team, jag blir så imponerad.

Snow

Barnnamn är ju typ min hobby. Jag tänker närmast sjukligt ofta på kombinationer av namn jag gillar. Tyvärr verkar det omöjligt för mig och J att gilla samma namn. Jag fick bestämma Trollets namn mest eftersom J tyckte synd om mig. Men med villkoret att när det blir dags för kiddo nummer två, då är det hans tur att bestämma.

Och nu ägnar han sig åt att plåga mig med att nämna namn han gillar fast det inte ens är kid på gång. Just nu är det Moira och Snow som är aktuellt. Det räcker kanske med ett barn trots allt. Snow! WTF.

Strukturera

Trollet hade såklart dubbelsidig öroninflammation. Och jag undrar om dom har gett henne fel antibiotika på apoteket, då hon såg ut som en galen knarkare typ tio minuter efter att hon fått första dosen och sedan somnade medan hon åt sin middag. Sittande med blomkål halvtuggad i handen.

Jag tänker ny vecka och att jag måste ha lite projekt för att överleva.

Så tänker projekt fixa huset, surfar möbler och prylar. Skriver listor och så.

Ska laga en helt ny rätt varje kväll, då jag utvecklat i det närmast fobi för matlagning och mat det senaste. Jag är ej en benig människa men min bröstkorg ser helt benig ut just nu. Tror ej att jag varit såpass här otjock sedan jag var 23 och var magsjuk i Indien i ett halvår. Mitt matintag består typ av en kaffe och muffins vid lunch och det är frukost, lunch och middag. Ej bra nog.

Tänker att jag ska värna kärleken lite. Dåligt med det senaste tiden. Söndagar är enda kvällen vi får att sätta oss ner och prata, enda dagen vi ses. I går hade vi ett gråtande, osovande och spyigt barn som krävde all uppmärksamhet. Så nu tänker jag mig att jag gör en ansträngning och stannar uppe till J kommer hem, bakar en äppelpaj, sätter på en film och är snäll och pratglad. Jag är ju inte Egon direkt men blev lite ledsen när jag insåg att jag inte kunde minnas när jag gjorde något enkelt och litet för honom. En överraskningsresa, det vore nåt.

Duktig desperat hemmafru, non?

Monday morning

Asså jisses, Js kollegors fruar håller på och överöser oss med saker från deras trädgårdar. Pumpor, päron, chilis osv. osv. Och det är ju hemskt snällt och så men nu undrar jag ju bara om de vill ha något i gengäld från våran trädgård, där det finns en död persiljeplanta och ganska mycket ogräs.

Spännande planer för dagen, läkarbesök med det där Trollet som aldrig blir frisk. Kan inte beskriva hur irriterande jag tyckte att det var med folk som klagade på sina ongars ständiga sjukdomar pre Trollet. Nu ba, aha ongar är verkligen sjuka hela jäkla tin. Och så ska man ju gå till affären också eftersom J misslyckades med veckans storhandling i går och kom hem med kanske hälften av allt på listan eftersom det var så mycket folk och han fick panik. Jag som varit en duktig husfru och gjort en veckomatsedel och allt. Nu ba handla så att jag kan laga några av rätterna.

Så att ni vet ja.

Nu ba, satsar på positive thinking

Känns som att jag kan se på allt med ej gråtiga ögon i dag. Så, ja okej, jag vill gärna ha ett jobb med fasta arbetstider och arbetskamrater. Men om jag inte får det så är det så, när Trollet börjar dagis kommer jag i såfall att kunna satsa all min tid på frilansuppdrag som skribent och kanske försöka skaffa fler översättningsjobb än det enda återkommande som jag har. Och nu har vi faktiskt råd att låta mig göra detta, om det inte riktigt bär sig ekonomiskt till att börja med får det helt enkelt ses som en investering i framtiden. Så! Inte deppa över jobb mer. Och det blir hur som mycket bättre än nu, när jag känner press att försöka jobba varje gång Trollet sover middag och hela söndagar som är den enda dagen J är ledig. Dessutom om jag jobbar hemifrån kan jag ligga på sängen inlindad i min fleecefilt och kika på det stålgrå havet samtidigt.

På kompisfronten har jag dejt med en tjej som är en kompis kompis nästa vecka. Kanske gillar vi varandra kanske inte. Dessutom råkade jag snubbla över en blogg via Linnea, och Emmy vill ta en fika. Ej bli rädd nu Emmy, du måste inte bli min kompis. Men alltså, skönt att tänka att jag kanske ska få prata med någon annan än Trollet och tjejen i kassan på mataffären och fiket.

Bloggbebis

Hur mycket funderar ni på Hanna och Martins bebis och när den kan tänkas vara redo för världen? Personligen tror jag att jag funderar på just detta närmast ohälsosamt mycket.

Släktens rödhåriga skatt

Jag är ju helt labil. Har fortsätt på temat gråta så fort jag blir rörd, Trollet gör något gulligt eller allt känns lite piss. I dag har jag alltså gråtit för att jag såg ett fint brudpar, för att Trollet var så gullig när hon åt pannkakor på restaurang, av nostalgi när jag såg ett skitsnyggt par som var höggravida, i lekparken för att Trollet och en liten kille i hästsvans lekte så fint och kramades massor, sen i lekparken för att jag saknade J och nu senaste när Js pappa skickat de här korten från när de passade henne förra fredagen. Hon är fortfarande klädd i det jag styrde ut henne i till vigseln. Sen lämpades hon hos farfar och farbror så att jag kunde dricka vin, äta och fira brudparet. Det borde ju nästan vara förbjudet att vara deppig med en sådan liten ostbåge till unge.

Deppbloggen

Man är ju inte speciellt glad för tillfället va. Det märker man genom att man grinar en massa och det har man inte gjort på år och dag.

Sent i går krullade jag ihop mig till jätteliten och la mig i Js knä i soffan och suckade att jag vill inte vara sån här men det känns som att inget i mitt liv just nu är på mina villkor.

Och där har vi det väl kärnan i problemet. Allt det som jag inte tänkte på när jag får två och ett halvt år sedan glatt tackade nej till ett förlängt vikariat, lämnade familj och vänner och flyttade till andra sidan jorden. Det var ett helt självklart val. Och jag skulle ju heller inte kunna vara utan allt det här, oss. Att börja om på nytt i en ny stad har tagit alltihop tillbaka till hur det var för två och ett halvt år sedan, då jag inte heller fick några jobb eller hade några kompisar.

Vi går på grillfester på söndagar och jag nickar och ler men passar inte in. Alla fruar pratar barnpsykologi och ballettlektioner. När jag säger att jag letar jobb ler de och säger att men det förstår du väl att det inte går att jobba när de där männen jobbar så mycket. Det blir så mycket bättre om du stannar hemma och tar hand om barnet och hemmet. Tills jag exploderar och säger att jag avskyr det livet. All snedtittar och biter samman läppar och låtsas som att de inte hörde.

Ingen får plus

Dagens på plussidan: Min mamma har inte bröstcancer, bara massa yttesmå ofarliga cystor. Pjuuh, beskriver väl känslan bäst.

Dagens på minussidan: Trollet har feber och har gråtit hjärtskärande hela natten. I dag ska vi dessutom börja det roliga exprimentet: utesluta mat och hoppas att vi kommer på vad ongen är allergisk mot. Allt talar för mjölk, så vi börjar med det.

Men ingen är döende eller har en allvarlig sjukdom, så plussidan vinner lätt.

Dessutom Trollet har lärt sig två nya ord. Hennes repetoar består nu av mamma, pappa, (l)ampa, (t)itta, (d)ääär, vovve, (b)ebis och de två nya orden (p)uku (betyder mage på maori) och (p)aki(p)aki (betyder klappklapp). Hennes hobby för tillfället är att springa fram till främlingar, dra upp tröjan, slå lite på magen och skrika uku! I dag ska jag lära henne något engelskt ord och sen kan vi låtsas att ongen är ett trespråkigt geni.

Latkorven

Trollet sover middag och jag, jag borde sätta på en maskin tvätt, laga lunch, jobba och söka jobb. Istället längtar jag efter bloggy och läser bloggar. Alltså, jag tycker att det är onormalt trist när jag inte hinner läsa bloggar. Helt onormalt.

Jaha, så har jag sagt det. Nu får jag väl ta tag i alla borden.

Google asså

Kul att någon har hittat min blogg genom att googla pryd slampa. Ännu roligare är att någon har googlat sig hit med följande:
"går barfota" stan -häst -hov -"ingen vet hur kvällen slutar"

Mänskligheten, hemskt intressant ändå. Okeeej, du vill gå barfota på stan? Och sen började du tänka på hästar och deras fötter så att säga, sen började du undra hur det kan påverka om du kanske lyckas ragga upp någon vid kvällens slut med dina bara hovar och allt?

Tyvärr kan jag ej hjälpa. Men den som söker skall finna!

I dag var en himla fin dag. J hade köpt fina blommor när jag och Trollet kom hem efter två dagar på vift. Han hade även köpt mer ost än vad någon normal människa kan äta och allt har varit så fina och inget har känts svårt.

Sen pratade jag med min mamma och hon har blivit kallad till någon jäkla specialist efter en mammografi. Med bakgrunden att flera kvinnor i vår släkt dött av bröstcancer känns ju inte det där jättebra, trots att jag VET att det för det mesta inte är någon fara och att de bara dubbelkollar saker de tror kanske kanske finns där. När mamma sagt jag är inte nåt orolig! kanske femton gånger så förstår jag ju att det är precis det hon är. Trots att hon säger att höhö, de där kan man ju operera bort, det är inte hela världen.

Det här med att alltid tro att det värsta ska hända, inte så bra. Det mullrar när jag tänker tanken. Hade varit fint att kunna få följa med och hålla henne i handen och få reda på på plats att allt är bra och att det såklart inte är någon fara. Såklart inte!

Kanske inte det bästa att pyssla med när jag ligger småbakis i sängen

Åh jisses. Har just gjort ett en timma långt test via internet för ett jobb jag sökt. En stor del var ett långt jäkla matteprov. Det gick nog inte så bra kan jag säga.

Peppar mig själv med att jag ändå kanske inte vill ha det jobbet. Men jag vill ju ändå gärna bli erbjuden varenda jobb jag söker. Sådan är människan. Eller människan och människan men sådan är jag.

I dag alltså. Inte bra. Trollet har drivit mig till vansinne så mycket att jag började gråta fem gånger. Jag tror att jag måste gå någon slags föräldrakurs eller liknande. På riktigt.

Som alltid sådana dagar blir jag helt förbannad på J för att han inte är hemma. För att han har ett jobb han älskar. Och så drar hela den där spiralen i gång i mitt huvud. Karriärsångesten. Avundsjukan.

Nu drar jag på bröllop, det ska ju bli härligt i alla fall.

Välbehövligt

På något vis är det som att jag aldrig riktigt känner hur trött jag varit förrän jag fått vila ut. I går sov jag middag med barnet i tre timmar. Låg i sängen med datorn och sökte jobb hela kvällen, somnade sedan klockan nio och vaknade klockan nio i morse utan att en enda gång ha hört när J varit uppe med Trollet.

Nu kan jag tänka och känner någon form av klarhet i huvudet. Bra det.

Verkligheten när den är som ruttnast

Fröken Sverige går under jorden. Vet inte vad jag ska säga. Men hennes historia har påverkat mig så mycket. Så mycket att jag ibland knappt har kunnat läsa. Så mycket känslor har det rört upp. Sånt där som jag försökt att inte tänka på. Hur det kändes att vara fyra, fem, sex, sju och åtta år och se sin mamma bli slagen, hånad och hotad. Att försöka använda den egna lilla kroppen för att skydda.

Jag önskar inget mer än att Fröken Sverige och hennes barn ska få lite frid. Och upprättelse!

Har iallafall fixat en viktig bit för att överhuvudtaget kunna jobba

Trollet fick förresten en dagisplats i dag. Micket bra. Nu måste jag få ett jobb också. Annars känns det ju väldigt housewife att ha ongen på dagis och spendera dagarna med att gå till gymmet och luncha med sina vänninor. Men jag går ju inte på gym och saknar vänninor, så ett jobb vore bättre. Paniksökte ett jobb på en bank. Urk. Hoppas att jag inte får det.

Hallå, de har inte ringt från det där jobbet som jag kände var skapat för mig. Ansökningsperioden har ej gått ut än men ändå. Känner att de försöker hålla mig på halster, låtsas som att de inte vill ha mig. Typ The Game eller nåt.

Men näää!

Den här tsunamin i Japan säger vi bu åt. Alltså vad håller världen på med? Jag har blivit helt räddhågsen av mig efter alla jordskalv det senaste. Här om veckan skakade vårt hus på kvällen och även om det var ett litet skalv så såg jag bara framför mig vad som hänt i Christchurch och vågade knappt sova. Nu har de utfärdat tsunamivarning här pga skalvet i Japan och även om det knappast känns troligt så känns det ju plötsligt rätt ohett att bo tio femton meter från havet.

Vågar ej gå och lägga mig innan J kommer hem. Hoho, kom hem! Klockan är 23.30 och jag måste få lite bjooootisleep nu faktiskt.

Majgawd

Kommentarerna. Folk har inget bättre för sig än att vara helt dumma i huvudet va?

Måste bara

Jag måste bara lite sent så här säg något om fina Anton, Glenns son, han som tyckte att det kanske var på tiden att någon visade att det finns homosexuella fotbollsspelare. Vilken kille! Och ja, det är hemskt att det i sig är en nyhet. Men jisses vad det behövs inom fotbollen.

Jag spelade fotboll tills jag var tjugo. Sen har jag tränat ett gäng tjejer från de var elva tills de var fjorton. Och senare ett annat gäng med sjuttonåringar i en annan klubb. Så ni kan ju hajja att jag har varit på hundratusen möten med de andra tränarna i de olika föreningarna. Problemet, det stora problemet, är att alla föreningar är så otroligt beroende av frivilliga, mammor och pappor, för att ha några tränare till lagen. Och jisses alltså, vilka nötter som tillåts ansvara för folks barn. Du skulle ju inte vilja ha en intelligensbefriad apa som lärare i skolan åt ditt barn? Men det går bra med en fotbollstränare som skriker åt nioåringar att bete sig som en riktig man eller att sluta spela som en kärring? Hur många gånger har jag inte sett det. Min yngsta bror var en otroligt duktig och lovande fotbollsspelare men han la av när han var tretton för att han inte pallade med jargongen, för att han inte ville bli gapad på och hetsad. För att han kom hem och var ledsen om tränaren skrikit om att inte vara en jävla fjolla. Och jag, jag erbjöd mig att börja träna ett killag istället för mina tjejer, för att jag tyckte att det så förtvivlat behövdes. Men det var ju inte passande, nä det vara bättre att appapporna fick hållas och jag fick vara en bra förebild för tjejerna.

Vet ni, jag tror och hoppas att i framtiden kommer det inte att vara något konstigt att någon är homosexuell, dagens kids kommer förhoppningsvis att vara likgiltig inför någons sexuella läggning. Fotbollsspelare eller ej. Men det finns en sådan rutten kultur och grabbighet bland så många ledare och tränare. Och det kräver faktiskt att föräldrar vågar stå upp och säga till. Att så där är det inte okej för mig att du pratar. Att alla föräldrar i ett lag tillsammans bestämmer jargongen. Du uppfostrar ju inte ditt barn till att vara snäll, omtänksam och artig för att han sedan ska få svära, håna och bete sig som en "riktig" man på fotbollsträningen bara för att några appappor har skapat den stämningen. Klart som fan att det inte finns många homosexuella fotbollsspelare eller iallafall ingen förutom Anton som vågar gå ut med det, dom slutar väl! Oavsett hur mycket man älskar en sport så slutar det ju att vara kul om det ska hagla bögskämt och vara så jäkla testosternstinnt hela tiden från en sådan tidig ålder.

Random hus

Hästhuvud på huset och andra random saker. Vill ej bygga hus på ett berg så att jag måste ta en hiss upp till huset.

Men jag hinner ju inte vara bitter och grubblande hela dagarna. Jag och Trollet har ju varit och kollat på hönor och surfare. Lekt i lekparken och på stranden. Och druckit kaffe i fina koppar.

Livet. Varför måste det vara så krångligt ibland? Vill ha medhårs och problem som försvinner. Inte problem som hela tiden kommer tillbaka och bara gör nya knutar och synas ur alla vinklar.

Alltså det här med att jag inte kan sluta önska att J kunde jobba 8-16 måndag till fredag och att allt kunde vara lite mer "normalt". Just nu och tre år framåt är det måndag till lördag 8-21 som gäller, några veckor kanske lite mindre, vissa veckor betydligt mer. Den där pressen på den där söndagen när allt som inte hinns med under veckan ska komprimeras i en enda trevlighetsfest för hela familjen. Fast jag samtidigt dör efter att få lite tid för mig själv. Gå på bio eller sova en stund. Och Trollet som är fastklistrad vid sin pappa från sekunden hon vaknar tills han går utanför dörren till tonerna av hennes vansinnesskrik, för att hon vet att han inte kommer tillbaka på resten av dagen.

Visst tror jag att detta kommer att bli bättre när jag får ett eget jobb, när jag får vänner här. När ensamheten inte blåser upp bitterheten. Vi har ju valt det här tillsammans. Jag var glad när han fick jobbet. Men ändå, jag kan inte tänka så långt fram som tre år. Om tre år är det nästan dags för Trollet att börja skolan om jag överdriver lite. Tänk vad han har missat då!

10 000 kronors frågan: går det verkligen att kombinera karriär, familj och lycka?

Zzzzzzz

Livet livet, en god natts sömn är faktiskt allt jag vill ha dig just nu.

Så i dag då blir det mycket kaffe och ännu mer frisk luft. Så ska vi väl ta oss igenom den här dagen med.

Väldigt vardag

Trollet är lite sjuk och med undantag för en liten sväng till lekparken har vi hängt hemma hela dagen. Ätit pannkakor, tvättat miljarders maskiner och jag har ätit mer än ett par bitar banankaka. Trollet är så fin nu, så kapabel, självständig och glad. Kan leka själv. Tycker att det är väldigt kul att springa fortfort långt bort, vill slänga saker i toaletten, ta av sig sina kläder och sätta på tvättmaskinen

Jämställdhet i vardagen - Kiddot

Föräldraledighet: Trollet föddes på en lördag, J var tillbaka på jobbet på måndagen. Tyvärr var det ett måste för oss rent ekonomiskt. Eftersom J inte är anställd utan jobbar på olika kontrakt valde han att inte ta ut någon semester eller föräldraledighet. J önskar hett att kunna ha möjlighet att vara hemma med ett eventuellt nästa barn. Eftersom han just påbörjat ett tre år långt kontrakt utan semester eller något så vete sjutton hur det ska gå till. Jag har varit föräldraledig i nästan fjorton månader nu, om det går att kalla det föräldraledig när det är obetalt. Ska inte sticka under stol med att jag är glad och jäkligt tacksam över att jag fått så mycket tid med henne. Men utan tvekan hade det varit bättre om vi hade delat, mycket bättre. Sex månader var hade varit idealt.

VAB: Nu har jag ju inte fått något fast jobb än. Men vi försöka planera för hur det kommer att bli med dagis och hämta och lämna. Och vår stötesten, VAB! J anser att om jag får ett fast jobb med betalda sjukdagar, vilket han inte har, så borde jag vara hemma med Trollet om hon är sjuk. Jag anser att mitt jobb måste få vara lika viktigt som hans även om jag kommer att tjäna mindre och argumenterar för varannan gång. J tror att han kommer att få sparken om han är hemma med sjukt barn och hävder att han aldrig har varit med om att någon av hans kollegor varit det och försöker få mig att gå med på att han antingen tar var tredje gång eller att vi betalar en nanny varannan gång.

Nätter: När jag fortfarande ammade var nätterna ett skämt. Jag var uppe jämt. Sedan jag slutade amma tar vi varannan natt och varannan morgon.

Läggning: Jag tar alla läggningar under veckorna eftersom J oftast kommer hem långt senare. J får givetvis sköta läggningen under helgerna.

Handla och fixa saker till kiddot: J köper nästan alla leksaker. Kläder lite mer jag. Läkartider och BVC-besök är det mest jag som bokat eftersom det är jag som gått dit med henne. Nu när vi jagar dagisplats är det mest J som ringer runt och frågar. Han är också den som mest funderar på aktiviteter och till och med redan skola för Trollet.

Det riktigt regnar bebisnyheter den här veckan bland släkt och vänner. Och då blir jag ju glad men samtidigt ganska avundsjuk. Det känns ju dumt med tanke på att jag redan har en onge och väl är fri att försöka skaffa en till om det är det vi vill.

Men asså snälla pretty please

Äntligen har jag sökt ett jobb! Eller två till och med, samma position hel- och halvtid. Känner mig helt peppad och som att det kommer att bli vi två, jag och jobbet.

ps. snälla låt det bli så, för det är helt känslomässigt utmattande att söka jobb och detta verkar dessutom helt perfekt om än kraftigt underbetalt.

ps.2. jag har redan sett ut massa kläder jag vill köpa för att använda i mitt nya och framgångsrika liv. Så seså jobbet! Bring it.

Boy

Och så måste jag ju tipsa er om att gå och se filmen Boy. Roligt att en film från Nya Zeeland har tagit sig hela vägen till Sverige. Sen kan jag kanske inte sägas vara helt partisk eftersom J har varit med och gjort den. Så många av de som också var med och gjorde den har dessutom blivit fina vänner till oss. Jag spenderade i princip varenda lördag i tio månader med att sitta framför en massiv dataskärm och låtsas att jag hjälpte till. Dessutom föddes Trollet nio månader efter att jag besökt inspelningen (alltså sorry för to much information). Men den har fått fina recensioner med undantag för SvD.

En sak måste jag bara anmärka på bara gällande en recension på svt.se. Han skriver att filmen utspelar sig i ett maorireservat och det är lite konstigt eftersom det inte finns några maorireservat. Däremot utspelar den sig i en del av landet där befolkningen till stor del är maorier.

Saker som jag funderar på i dag:

1. Hur nervöst det är att söka jobb.

2. Om det kommer att bli väldigt svårt för Trollet med trespråkighet. Jag pratar ju alltid svenska med henne, J engelska och lite maori. Tror att vi bestämt att vi vill att hon ska gå på dagis där det talas enbart te reo maori. Kortslutning för henne eller bara naturligt för små kids?

3. Hur mycket jag vill hinna och hur lite jag hinner. Listor som bara blir längre och längre och där jag bara längtar efter att få bocka av sak efter sak.

Jämställdhet i vardagen - städningen, plocket, tvätten och disken

Oj det blev aldrig något mer efter det första inlägget i den här serien pga strul med internetuppkoppling och annat strunt. Men nu.

Vår städning är uppdelad i en storstädning under helgen och sen allt vardagsplock och fix under veckorna. Under storstädningen ska sängkläder bytas, garderober sorteras, toaletten städas, golv dammsugas och skuras och alla jäkla papper som alltid ligger och skräpar överallt sorteras bort. Den här sortens städning är J bäst på och är den som får det att liksom se renast och finast ut. Och eftersom han inte gör ett skvatt under veckorna så tycker jag att han gott kan göra det mesta under den städningen.

Under veckorna sköter jag allt plockande, all handling, sätta på och plocka ur diskmaskinen, allt tvättande, vikande och sorterande, all upptorkning och avtorkning. Det tycker jag är tråkigt. Jag avskyr att dammsuga och gör aldrig det om det inte är så att Trollet typ spillt ut en blomkruka.

Vad det gäller mat så får J gratis lunch på jobbet under veckorna. Jag lagar middag under veckorna till mig och Trollet som vi äter tillsammans vid femtiden. J kommer tidigast hem klockan åtta och då brukar jag oftast ha sparat en portion åt honom, annars lagar han något själv eller äter en macka. På helgerna äter vi frukost ute varje lördag och turas om att göra en lite flottare helgfrukost på söndagar. Lunch och middag på helgerna lagar den som känner för det och det brukar nog bli ganska hälftenhälften i längden.

Jag har föreslagit städschema med jämna mellanrum för att jag tycker att det är så onödigt att irritera mig och att bråka över städning. Men J blir alltid stött och hävdar att vårat förhållande inte är en arbetsplats. Överhuvudtaget är han en för att anse att allt bara ska ge sig av sig själv och tycka att jag försäker starta ett gräl om jag försöker få igång en diskussion om hur vi ska lösa praktiska saker.

När jag får ett jobb utanför hemmet har vi pratat om att det kan vara värt att betala för städning för att slippa tjafsa om det och få mer tid ihop när vi inte jobbar.

Lol

Gullig sak. Js faster skickade sms till oss om begravningen med tid och så och avslutade med ett lol. J tyckte att det kanske var lite opassande. Sen berättade en annan av kusinerna att han frågat fastern om hon verkligen visste vad lol betydde. Ja! Lots of love.

Så skönt att vara hemma igen. Begravningen var jobbig. Men när någon förlorar så mycket så uppskattar jag i alla fall mer allt det som jag har.

Arrest me officer!

For att dova angesten infor begravningen i morgon sa kan jag ju bjuda pa en liten historia om vad som hande nagon, kanske eventuellt mig, i sakerhetskontrollen pa flygplastsen haromdagen. Tank er lite schleten och trott kvinna i trettioarsaldern med onge pa hoften och lite for mycket handbagage. Alla vaskorna aker igenom och sedan aker en tillbaka och de kikar en gang till.

En av de barska och sakert lite maktgalna kallar myndigt over mig.
- Du har ett par handklovar i din handvaska.
- Eh, nej det har jag inte alls!
- Eh, jo och de far du inte ta med dig ombord.
- Eh, nej vad fasiken talar du om.
- Du maste tyvarr ta upp dem ur vaskan och sa maste vi slanga dem.

Fatta skammen nar man (eventuellt jag) plotsligt kommer ihag att man fick ett par fluffiga bla handklovar i skamtpresent pa en julfest for tva och en halv manad sen, som man slangde i innerfacket pa just den handvaskan och sedan glomt bort att de ens existerade.

Man bara stod dar med barnet pa hoften och allt sitt handbagage och kande sig sa jakla ovardig. Fast man kan ju bju' pat nu alltsa.

Alltsa inget fel pa fluffiga bla handklovar om det ar ens kopp te. Det var bara sa ovantat och pinsamt.

Fi farao

I morgon ska vi pa begravning. Av den sorten dar ordlos obeskrivlig sorg svammar over. Nar nagons liv blivit oforklarligt kort och kistan ar sa liten att det gor fysiskt ont att se pa den. Och foraldrarna undrar varfor just varat barn. Alla undrar varfor och ingen vet vad de ska saga.

Sen ska jag ga pa mohippa och dricka champagne och latsas att allt ar bra. Konstrasterna.