Min kille vill att jag ska hitta ett heltidsjobb. För att jag ska komma igång med karriär. För att vi ska ha mer pengar. För att vi ska kunna spara mer pengar. För att vi ska kunna ta ett huslån. För att han inte ska känna lika stor ångest över försörjningsbörda.
Och jag. Vad vill jag? Jag vill ju egentligen inte hamna i någon klassisk kvinnofälla och halka efter. Men vill jag ha ett heltidsjobb just nu? Det hade jag absolut velat om jag hade en partner som hade normala arbetstider, om vi hade delat på hämta/lämna/bada/lägga/fixa middag. Men jag är otroligt rädd för hur skört allt skulle bli mellan oss om jag varje dag skulle lämna på dagis/dagmamma, åka och jobba i åtta till nio timmar, hämta onge, laga middag, bada trött onge, lägga onge, förbereda mat till ongen till nästa dag (ingår ej på dagis här), plocka upp hemma, tvätta osv. Hur jag skulle bli helt ihopkrullad med en arg boll i magen. Jag inser att i princip alla ensamstående föräldrar har det precis så. Men vi är två. Jag vill jobba. Självklart. Men inte 40 timmar varje vecka, inte få någon kvalitetstid med Trollet förutom på helgen, och samtidigt sköta allt hushållsarbete. Om jag får drömma så skulle jag fortsätta att jobba hemifrån två dagar per vecka och också hitta ett jobb cirka sex timmar per dag två andra dagar. Om jag får drömma alltså.
Jag känner mig ganska ensam och väldigt trött som det är. Trollet sover redan när J kommer hem på kvällarna. J kommer hem vid åtta måndag och tisdag, mellan nio och tolv onsdag till fredag och vid åtta varannan lördag. han jobbar cirka 70 timmar per vecka. Och det är ganska bra, det kommer under perioder att bli mycket senare sju dagar per vecka och fler timmar. På ett sätt kanske jag skulle känna mig mindre ensam om jag också var på en arbetsplats största delen av dagen.
Jag vet inte. Försöker jag hitta på ursäkter? Borde jag bara bita ihop och göra det? Är jag bara lat (mohahaha, klart jag inte är lat, jag tar hand om Trollet helt själv)? Många svenska barn går ju på dagis hela dagarna måndag till fredag, varför skulle inte min onge också kunna göra det? Borde jag bara kräva att vi delar alla hushållssysslor rakt av, även om han kommer hem klockan elva på kvällen? Ska jag föreslå att han skaffar sig ett vanligt 9-5 jobb?
Eh, läste igenom vad jag skrivit och ba hej femtiotalstjejen som tycker att mamman måste vara hemma med sitt barn och inte ska behöva jobba. Det är ej vad jag tycker. Obs! Jag försöker bara värna om mitt eget mående och sätta gränsen för vad jag tror att jag klarar. Och vad vårt förhållande klarar. Två urtrötta och utarbetade vuxna; ej hett recept. I min idealvärld är man två vuxna, mamma och pappa, pappa och pappa, mamma och mamma, som båda har möjlighet att jobba fyra dagar per vecka. Det vore party. Om jag får drömma.
Klockan är 21.40 på en fredagkväll. Min kille är på jobbet. Det tog två timmar att lägga Trollet. Jag sitter och dricker äppeljuice i vinglas. Fäzt! Jag är bara bitter eller något. Okej. Ja.
Tack och hej och slut på långt och osammanhängande svammel.
13 kommentarer:
Jag förstår precis vad du menar och tycker inte alls att din utgångspunkt har något att göra med hemmafrugrejen.
Jag jobbar heltid med sambo som har lite knäppa arbetstider vissa perioder om året. Periodvis är det jag som får ta hand om allt, och det tär. Man gör liksom ingen gladare. Förutom att det känns en gnutta orättvist (och därmed går ut över förhållandet), känner man sig stressad och sur jämt. Det har ingenting att göra med om man är lat eller kvar i femtiotalet eller vadmannukantycka. Bara att man inte pallar att vara fullt fokuserad på ett heltidsjobb och samtidigt fullt fokuserad på barn och hem. Någonting får stå tillbaka, och eftersom man normalt är på jobbet under sina mest pigga och effektiva timmar, så blir det barn och hem. Och hur kul känns det?
Jag låter nog extremt negativ. Allt beror naturligtvis på vad man har för jobb och hur mycket man går upp i detta jobb. Hur mycket det kräver av en och hur mycket man själv lägger ner i det. Det är klart att man kan få det att funka tillfredsställande.
Lite kan jag också känna att för mig är barnen viktigast. Sedan förstår jag att den stora helheten behöver att inte varenda kvinna på denna jord faller i kvinnofällan. Men strävan efter jämlikhet får ju inte gå ut över barnen. Funkar det inte, så funkar det inte. Varje familj måste ju ändå utgå från sin situation. Vissa vill nog halshugga mig för den kommentaren. Antar jag.
Nu betyder ju inte det här att det automatiskt måste vara kvinnorna som drar ner på arbetstid och får mer tid för barn och hem. Du skulle mycket väl kunna kräva att han byter jobb alternativt försöker påverka sina arbetstider (nu vet jag inte riktigt vad han gör - relativt ny läsare - så jag bara svamlar ovetandes). Så klart.
Så här tänker jag att alla har det mer eller mindre, det är mest så att folk inte pratar om det. Eller ibland kanske inte reflekterar så mycket över det hela.
Och med att alla har det så här tänker jag inte att killen/tjejen jobbar jättemycket, utan att man har/tycker man har obalans.
Jag tycker du tänker helt rätt. Att skaffa ett heltidsjobb för att det är det "man ska göra" är bara dumt. Känn efter vad som känns rätt för dig och kör på det.
Jag har själv inte barn men kan ändå känna mig stressad av att jobba heltid så kan jag knappt ens föreställa mig hur det skulle vara med barn.
Och även om det är viktigt med jobb och hela den sociala biten det tillför så är det ändå bara ett jobb. Din hälsa, ditt välbefinnande, ert barns välbefinnande och ert förhållande är så mycket viktigare än ett jobb nånsin kan vara.
Det är iaf vad jag tycker. Som jag sa, känn efter och gör det som känns rätt så kommer det bli bra (och skulle det inte bli det går det alltid att ändra på ;) )
Lycka till!
Jag tycker att du tänker bra. Men kanske ett halvtidsjobb skulle kunna vara något? 4 timmar om dan, liksom. Så att du fick komma utanför huset, men ändå inte slita ut dig och er helt.
Hur stor är chansen att J kan ändra arbetstider?
när vi bor i nz är det likadant för oss. D jobbar 55 timmar i veckan och jour ovanpå det. Helt sjukt. Jag blir trött av att jobba typ 3 dagar på raken. Men tänker att så länge vi reflekterar över det...att iaf försöka inte hamna i genusfälla..ja så får det funka. Att ge varandra egentid, och egentid med A. Och efter att har nu bott i sverige i ett år, ja vi är jämställda med försäkringskassan, vår arbetstid är reglerad jadajada. men i slutändan är känslan densamma: vi jobbar för mkt, stressar för mkt, aldrig kul att ta hem tröttunge från förskolan efter jobb halv fyra. NZ vinner nog faktiskt, mer frihet och insyn, vänliga medmänniskor (obs lätt hemlängt så ngt färgad av det...).
Äsch, jag fattar verkligen. Jag kommer själv förmodligen tacka nej till ett asbra och tryggt jobb pga 1 timme pendling och vill ej göra 10-timmars-dagar när bebis är 6 mån.
Mina funderingar fast jag inte har barn ännu men funderar ändå.....Tänker att jag vill jobba heltid tills dess och sedan gå ned på 30h/v för att hinna träffa min unge och känna mig glad.
Tycker heltid är för mkt överhuvudtaget, detta trots att mitt yrke känns riktigt, riktigt roligt!!
Men jag vill hellre dra ned på utgifterna och få mer fritid. I min idealvärld så jobbar ens respektive deltid , man klarar sig bra på den inkomsten och båda jobbar dagtid mån-fre...
Okej hade inga svar direkt..Lurigt det där... men viktigaste att känna efter vad som känns rätt för en och gå på magkänsla, annars blir ingen glad :)
/Ida
Men det låter ju som att han vill gå ner i tid, men än att han kanske hellre ser att du börjar med ett heltidsjobb innan han skär ner än att han skär ner och sen går du upp i tid. Eller missuppfattar jag?
Jag älskar att ni är kloka, fina och snälla om det här.
Underlandet: Jag vill absolut jobba mer än vad jag gör just nu, om det gick 5-6 h per dag. J kan ej påverka sina arbetstider förutom genom att säga upp sig och hitta ett nytt jobb. Men i samma bransch skulle det ändå på det stora hela vara precis samma sak.
Egon: Nä men det vill han inte. Det är mest en ekonomisk grej att jag ska ha en större lön som finns där som backup om något händer med hans jobb och för att vi ska kunna spara mer. Däremot vill han hemskt gärna i framtiden kunna ta långa perioder ledigt mellan jobb och för det krävs ju att jag har en hyfsad lön. Nu har han ju kontrakt på samma film till 2014, så till dess borde vi väl fått ordning på detta.
Förstår precis. Det är ju värsta kvinnofällan men samtidigt så vill man ju inte missa den där tiden tillsammans med sitt barn. Grejen är ju också det att den andre jobbar oregelbundna konstiga tider så blir det ju lätt att den andra får göra mer grejer hemma. Vem vill börja med hushållssysslor mitt i natten bara för att det ska vara precis lika fördelning? Det håller ju inte. Jag kommer jobba 75 % när det blir dags. Min sambo har oerhört mycket bättre lön än mig så om han tar ett extrapass så kompenserat det att jag jobbar deltid. Sjukt. Då känns det ännu mer befogat att jag jobbar 6 timmar per dag. Men nån karriär tar sannolikhet betydligt längre tid att göra.. Det finns liksom ingen winwin-situation i det här fallet.
oj, skrivfel i mängder såg jag nu. Så går det om man inte läser igenom. Den som jobbar vanliga normala tider får ju givetvis göra mer hemma ska det stå. Du förstår säkert ändå trots att jag yrat till det med svenskan;)
Aldrig hade jag kunnat förutspå hur svårt just det här problemet skulle bli innan vi fick barn. Orkar inte ens gå in på de ständigt dåliga samvetet, tar det en annan gång. Men, jag tycker så här: Eftersom din kille jobbar så himla mycket så går det inte att du jobbar heltid så länge Trollet är liten. Vi jobbar ju båda två, men jag har mycket skift dvs slutar tidigt, och A har även han ett relativt flexibelt jobb, så Liv får rätt mycket tid med oss trots allt. Men det är ÄNDÅ jobbigt att inte ha ngn som har huvudansvaret ex när hon blir sjuk osv. Och om du är ok med att ej jobba heltid nu, under en period, så tycker jag att han ska vara glad och tacksam över det. Kom ihåg att det inte är forever, det finns tydligen ett liv efter småbarnsåren också. Har jag hört.
Lousie och Cecilia:
Ni är kloka ni. Jag antar att det får vara okej att inte tänka på strukturer och skit utan bara tänka på sin egen familj och vad som är realistiskt för oss.
Skicka en kommentar