torsdag 18 augusti 2011

Blablabla

J fyller år nästa månad. Och jag har fixat ungefär den bästa saken någonsin. En barnvakt! En hel förmiddag. Äntligen ska det ske. Det vi pratat om i runda slängar nitton månader; vi ska spendera en hel förmiddag med att äta sjukt god frukost, somna om lite, läsa flera olika tidningar, få tänka klart tankar. Är nog nästan lite onormalt att vara så gla' över detta.

Det är faktiskt väldigt ofta som jag önskar att vi hade föräldrar eller syskon i samma stad, ärlikamed de personerna man har rätt att bossa med och kräva deras hjälp. Har ganska svårt för att be kompisar som själva har fullt upp om hjälp. Och lätt att prioritera bort att betala någon för att vara barnvakt med ursäkten att vi kan göra bättre saker för de pengarna.

Men hur viktigt är det att få hänga själva ibland. Själva hemma kvällstid räknas knappt, då våran onge halvgnäller och vaknar frekvent under kvällarna tills vi också går och lägger oss i samma säng som henne. Alltså känner vi aldrig, aaahh skönt nu sover hon, utan det är mest en massa spring. Dessutom slutar J jobbet hemskt sent för det mesta och då sover jag när han kommer hem. Ganska viktigt tror jag, att få hänga själva alltså. När vi diskuterat ett eventuellt andra barn har det visat sig att J använt "vi har inte råd"-argumentet när han egentligen har menat när ska vi då någonsin få tid för varandra du och jag? Som i att han uppenbarligen tycker att det brister just nu, både mätt i kvalitet och kvantitet.

Och inte bara för varandra. Men tid. När ska vi få tid. (Vägrar, alltså verkligen, att skriv ut ordet egentid (alltså hatar lika mycket som mys och livspussel) men det är väl typ det jag menar. Oj, skrev jag det nu.)

Äpple-Sofia skrev om det här med att skaffa fler barn. Och jag ba hear hear! Runt omkring mig blir alla gravida igen. Och jag tänker mest att gu' vad mysigt och fint men oj vad inte avundsjuk jag är. Eller jag vet inte, jag vill men jag vill verkligen inte. Och jag känner mig dålig när de flesta andra i min närhet verkar klara småbarnsgrejen med sådan finess och enkelhet. Utan att bli trötta in i märgen och sjunka lite.

Ja, ja, alla bara snark snark. Enough.

2 kommentarer:

Elisabeth sa...

Jag var 36 när jag fick min första,en livlig o underbar flicka.Men jag orkade absolut inte tänka på ett andra barn förrän efter drygt 3 år och hade jag varit yngre så hade jag väntat ännu längre..jag var så in i märgen trött.(Hade en förlossning i klass med din.)Nu är det så himla kul att ha en kvar hemma när första flugit till Oslo :-)Tarelugnt bara..

Haren sa...

Tack för att du delade med dig. kram