Det som händer precis just nu

Det var tydligen drygt fyra år sedan sist. Som vi trodde att hon skulle dö. Men hon verkligen klöste sig fast. Satte hälarna i jorden och kämpade på ett så där självklart och lugnt sätt som bara är hennes person. Hon tog min hand och sa att jag inte skulle vara orolig. Hon skulle klara det här med. Och hon gjorde det.

Men nu är cancern tillbaka och bor överallt. Vilken sekund som helst, kanske nästa andetag är det sista.

Fina farmor som verkligen var en sådan där riktig bullfarmor när jag var liten. Jag bodde hos henne om helgerna och sprang efter henne hela tiden, ville ha min lilla barnhand i hennes torra trygga. Älskade att stoppa ansiktet i det där blåblommiga förklädet som hon nästan alltid bar och insupa lukten av henne och småkakor och inlagd gurka. Minns hur hon alltid var återhållsam men samtidigt hade mer kärlek tillövers än någon annan vuxen i mitt liv.

Och det är naturens gång och allt det där. Hon är ingen ung farmor längre. Mest har jag hittills oroat mig över farfar och min pappa. Men just nu vill jag bara sitta ner och skrika att jag vill inte att MIN farmor ska dö och försvinna bort från mig. Att jag aldrig mer ska få något brev skrivet med skakig skrivstil.