Det är intressant att ha sitt barn på en förskola som är helt annorlunda mot vad jag själv är uppvuxen med. Trollet går ju på ett Kohanga reo. Först och främst var ju vår tanke att vi ville ge henne möjligheten att prata maori/te reo flytande eftersom J inte kan ge henne det. Men en lika stor del av den utbildning de tar del av är vad som kallas tikanga, lite svårt för mig att översätta, men det innebär att allt som sker där gör det enligt "the maori way of living". Och vad mycket vi som föräldrar har lärt oss!
Men ibland kan jag ju känna mig mer än lovligt svensk. Den här veckan har en av lärarnas farmor gått bort och då han jobbat där kortare än sex månader har han inte rätt till betald ledighet. Som förskola räknas vi som en whanau(familj), där alla barn, föräldrar och personal är del av den familjen. Då tar man hand om sin familj och då är det tikanga att vi alla ger en koha(en gåva) till honom för att täcka upp för förlorad inkomst. Det har jag såklart inget emot att göra. Detta skulle såklart aldrig hända på ett svenskt dagis men skulle det göra det så tänker jag mer att det skulle gå ut ett email där föräldrarna blev uppmanade att betala exakt lika mycket. Här handlar det mer om att man ska ge efter förmåga. Och då känner jag mig jättesvensk och tycker att det är svårt och vill inte verka snål eller skrytigt givmild. Okej, det var lite pinsamt att erkänna.
Apropå svensk så vill undrar jag lite hur jag också ska få min unge att växa upp och känna sig svensk. Språket ger jag henne såklart. Språket är som inristat i alla mina gener. Finns ingen chans oavsett hur länge jag bor här att mitt modersmål inte är mitt första språk. Att jag skulle prata med mitt barn på engelska. Men annars. Jag är inte en sådan som är traditionsknarkare och gillar inte direkt att fira högtider speciellt mycket. Och det är väl egentligen inte det som är svenskt, hur vi firar påsk, jul, lucia och midsommar. Det är traditioner. Men vad är svenskt? Blir det lite rasbiologiskt om jag förklarar för mitt barn att hon måste gilla fredagsmys, heminredning och parmiddagar? Och vara lite konflikträdd. Men allvarligt så tycker jag att svenskar älskar att hata på sig själva. Svenskar är så tråkiga och inbundna osv osv. Men är vi inte alla bara människor. En del är tråkiga, en del hemskt roliga, en del givmilda. Men en gnutta sanning kanske finns i vissa stereotyper. Men jag vill faktiskt att mitt barn ska känna stolthet över sitt ursprung, över att hon är svensk, maori och såklart också nyzeeländska.
Strunt the samma. I morgon ska jag iaf tvinga mitt barn att vara med i ett svenskt luciatåg. Det är vinter här nu, så det är lika med lucia. Uppenbarligen. Lite svårt att hitta ett lucialinne i Nya Zeeland. Så jag tänker vit kort klänning och julgransglitter om jag kan hitta lådan med julpynt. Och hon ska få äta lussebullar med. Ska bli fint ändå.
7 kommentarer:
Alltså de kommer ju aldrig att känna sig lika svenska som oss. Men jag tror att nyckeln sitter i språket, språk=kultur, och sedan måste man ta hem dem till Sverige mycket också. Traditioner är säkert viktiga på sitt sätt, men för mig handlar det mer om att få henne att äga Sverige, så att det känns som hennes land på riktigt fast hon inte bor där.
Ja, jag tror och hoppas att du har rätt. Språket är nyckeln till allt. Jag har faktiskt inte tänkt på att jämföra det innan men anledningen till att vi låter henne gå på kohanga är ju för att vi känner att nyckeln till hennes identitet som maori är språket. Jag är stenhård med språket. Jag uppmuntrar kanske i viss mån hennes maori också genom att visa att jag förstår det hon säger men sedan översätter jag vad hon sagt till svenska(om jag själv förstår vad hon säger vill säga..). Jag har en svensk vän här som är galen i att organisera svenska högtider och är sådär supertraditionsenlig men inte pratar svenska alls med sina barn. Och det tycker jag blir så fantastiskt konstigt.
Kan inte fatta att man låter bli att ge sitt barn möjligheten att bli flerspråkigt om man har den möjligheten helt naturligt. De får ju heller inte möjligheten att prata naturligt med svensk släkt när man ses.
Slut uppsats.
Känner igen mig så mycket i det du skriver.
Jag har hela tiden tänkt att, bor vi inte i Sverige så kommer det vara skitviktigt att jobba på svenskan med Linnea. Att vara envis, så den inte tappas bort. Men jag inser ju att engelska nog kommer vinna till slut? Eftersom det är det vi pratar mellan oss i familjen.
Talar jag till Linnea blir det alltid svenska.
Nu verkar hon förstå ungefär lika mycket av varje. Men hon säger flest ord på svenska. Några få på engelska.
Jag vill också att hon ska känna stolthet över sitt ursprung! Men hur ska man tänka när hon är medborgare i Sverige och NZ, men hennes pappa är ju kines. Är hon ändå nyzeeländsk? På pappret är hon ju det.
Alltså jag vet inte, jag bara blajjar på nu. Men detta är ett himla intressant ämne.
Amanda: Verkligen intressant. Jag tror att Linnea kommer att känna angående NZ vad hennes pappa förmedlar. Alltså att det är lite upp till honom att göra henne stolt över både nyzeeländskt och kinesiskt ursprung eller vad han tycker är viktigt. Pratar han förresten kinesiska(mandarin?cantonese?) med henne också? Men speciellt blir det ju svårare när ni kommer att bo i ett tredje land.
Trollungen pratar absolut minst engelska fast det är det språket jag o J pratar med varandra. Men absolut kanske skillnad då du och din man o Linnea har haft så mycket tid tillsammans alla tre. Jag tycker att svenska fortfarande är Trollets första språk eftersom hon var hemma med bara mig till ett och ett halvt och jag alltid talat svenska med henne. Tills nu har hon blandat alla tre språk när hon pratat med mig men nu talar hon nästan bara svenska med mig. Blandat med lite maori. Jag tycker att hon förstår engelska bra men kan inte så många engelska ord. Eller inte som jag hör iaf. Men det känns ju som att om vi kommer att bo kvar här kommer engelskan att komma att bli så gott som ett första språk till slut ändå, även om vi väljer att låta henne gå på maorispråkig skola. För att alla i landet pratar engelska och om hon vill sporta, vara med kompisar osv osv. så kommer det att bli engelska.
hej! vilka fina kommentarer det är på det här inlägget. jag tänkte att jag kan komma från andra hållet och berätta hur jag upplevt det, då min mamma är svensk och min pappa australiensisk och vi dessutom bott i ett land i mellanöstern. jag är framför allt uppvuxen i sverige och därför känner jag mig mest svensk. jag har inblick i den svenska kulturen och de svenska traditionerna, jag hänger med i hur språket utvecklas med olika slang etc etc, men jag känner mig fortfarande australisk och min kultur kommer nog alltid vara influerad av arabiska inslag och minnen.
men. det jag känner allra mest är en slags rotlöshet. när människor frågar varifrån jag kommer kan jag inte svara, eftersom jag helt enkelt inte vet. det kan vara svårt och jobbigt ibland men jag ser det framför allt som en tillgång. jag upplever att jag har långt mycket lättare att förstå andra kulturer än mina helt svenska kompisar.
angående hur man ska få ett barn att känna sig som sitt ursprung tror jag att det, som ni säger, dels är viktigt med språket. jag var trespråkig en lång tid under min barndom och glömde arabiskan när jag var runt tio. jag minns det fortfarande som en stor sorg och identitetsförvirring. utöver det tror jag att det är viktigt att faktiskt upprätthålla sina egna traditioner och att man förankrar vissa saker man gör i en kultur. kontakt med människor i landet man inte bor är också väldigt viktigt, då det är dom som får landet att kännas verkligt istället för något avlägset dna.
jag är väldigt trött och borde väl skrivit det här någon annan gång, men asch.
Anonym: Tack som bara den för att du tog dig tid att dela med dig hur din upplevelse. Jähätteintressant. Det sparar jag i en liten ask.
Å så intressant! Jag tänker jättemycket på det och försöker att vara jättekonsekvent med svenskan. Men jag tycker att det är svårt ibland, för ofta när man pratar med en liten bebis när det är andra vuxna runtomkring säger man det ju lika mycket till de andra vuxna. Typ "nu ska vi gå och byta blöja på dig" så är det ju också för att tala om varför jag går iväg med bebisen. Och det är ju svårt när ingen annan förstår svenska. Jag trodde att det skulle vara lättare än det är, faktiskt.
Skicka en kommentar