Tur ändå att ingen annan på mitt jobb är professionell heller

I dag betedde jag mig helt genant. Jag börjar med att ursäkta mig med att jag är en hemskt blödig typ. Och att det är typ katastrofstämning på mitt jobb och folk säger upp sig på löpande band/gråter på jobbet/skriker på varandra/svär. Därför är det rätt jobbigt att vara där rent psykiskt. Balanserar lite på en avgrund när jag är där.

Eftersom butiken jag jobbar i ligger i en flygplats är det inte ovanligt att jag blir lite tårögd när folk kommer in för att köpa en bok och berättar att de är på väg för att träffa sitt barnbarn för första gången/ska hämta sitt adoptivbarn/är på väg till sin makes dödsbädd/ska hälsa på sin mormor som har somnat för alltid och åkt till himlen och därför ska de bara hälsa på mormorns kropp. Det sista var det en femåring som sa.

I dag var det en tjej som såg så genomledsen ut att jag var tvungen att fråga hur det egentligen stod till. Till svar fick jag vattenspridartårar och snyft. Och sen hickade hon ur sig sin kärlekshistoria. Om hur hon var på väg hem till USA igen och att hennes fästman bor på Nya Zeeland. Och de har pendlat till varandra i två år och ses inte förrän till julen igen. Och sen ska de göra en plan. Varenda flygplatsfarväl, varje veckan, månad och halvår isär från den där tiden, som kändes så avlägsen så fort den var över, distansförhållandetiden, förnimmelsen av allt det klappade till mig i ansiktet.  Och jag tyckte så fruktansvärt synd om henne, kände hennes längtan, den där ständigt närvarande som krafsar i bröstet oavbrutet när man är världshav ifrån varandra. Från den enda människan på jorden som man behöver.

Så jag började med gråta. Alltså verkligen fulgråta. Sen skämdes jag för att jag var så konstig och ba förlåt förlåt lycka till och köp den boken den är skitbra hejdå hejdå. Och tänkte att jag måste krama min man jättehårt i kväll. Inte glömma att uppskatta att vi är här tillsammans.