Ska tillbaka till fertilitetsläkaren i dag. Känner mig konstigt nog nästan lika nervös som för två veckor sedan. Vill så gärna få höra något positivt i dag.


Skrev just en lång text om alla tankar och känslor kring detta känsliga. Men ba RADERA. Går inte att skriva om detta utan att låta så fruktansvärt klyschig. Det är en sorg antar jag, att fasa för att drömmen om den stora bullriga familjen inte kommer att bli av. Och all sorg kan en nästan bara skriva om när distansen finns. När en kan vinka till den från andra sidan. Oavsett vad andra sidan innebär.

Detta är inte det jobbigaste som hänt i mitt liv, milslångt ifrån. Och det finns en trygghet i det.

ps. givetvis är jag för evigt tacksam för det barn jag har. jag är inte dum i huvudet. men blir galen på att folk ens måste påpeka det. kan inte ens föreställa mig hur det måste vara att brottas med tanken på att kanske aldrig få bli förälder.