Småsvettas lite redan

I morgon bitti klockan åtta. Då ska vi sitta och vrida oss nervöst i varsin stol. Hjärtat som pickar på lite för fort. Svälja stressandningen, kanske tårarna.

Har målat upp diverse skräckscenario såklart. Så känns nästan som att om vi inte får reda på att jag passerat klimakteriet utan att märka det eller att J saknar spermier, så är det sjukt bra nyheter.

Nervositeten över att kanske kastas in i en ny värld. Där bebisar blir till med hjälp av hormoner, sprutor och män och kvinnor i vita rockar. (i nz verkar dock inte läkare ha på sig vita rockar utan mer kontorskläder, känns ej bra).

Men håll tummarna please.

ps. bjuder på genant fakta om kunskapsbrist: jag var kanske femton år när jag fattade att provrörsbarn INTE  innebar att fostret/barnet låg och växte till sig i ett provrör i nio månader. Hade ju fått vara ett micket stort provrör i slutet i så fall.