Visst får en bestämma över sina föräldrar?

När vi kommer till Sverige om lite drygt två månader ska vi åka på tvättäkta solsemester till södra Europa. Med oss kommer min mamma och min pappa. Det är väl inget konstigt, förutom att de har varit skilda i 31 1/2 år. Och det är ju jättebra att mina föräldrar inte alls hatar varandra. Problemet är nästan motsatt. Min största rädsla i livet(nåväl förutom att något ska hända med min familj) är att mina föräldrar ska bli ett par igen. Mina föräldrar får på varsitt håll Elisabeth Taylors kärleksliv att framstå som rätt harmoniskt. Så egentligen kanske de skulle vara ett jättebra par; lika barn leka bäst och allt det där. Jag är ungefär 99% säker på att de hade någon form av romans när jag var runt femton sexton. Och jag hade panik då. Nu har jag fått för mig att något liknande är i görningen. De ringer varandra hela tiden och nu detta med semestern som de själva kokat ihop att de båda ska följa med på. Jag överreagerar antagligen. Men jag har panik. Min magkänsla är rätt bra om en säger när det gäller sådana här grejer. Så ja, panik.

Men bättre än att köpa massa skit ju

Har börjat sälja grejer på motsvarighet till Tradera/Blocket. Aldrig gjort innan. Det är som knark ju. Började med två prylar och har nu efter två dagar lagt upp 28 saker till. Förutspår att vi inte kommer ha något kvar i hemmet om två veckor cirka. Det blir asketiskt och mysigt. Det är modernt att leva enkelt har jag hört.

Hjärtanes

Alla hjärtans dag, helt ärligt kunde inte bry mig mindre om denna dag. Visst enligt logiken; allt är värt att firas, så absolut en god middag eller whatevs. Men jag orkar inte arrangera eller förväntar mig några överdrivna romantiska gester.

Men det fanns säkert en tid när jag suktade efter storvulen romantik. När jag fasade att inte få en enda blomma eller något kort i skolan på de där pinsamma utdelningarna. Fast säkert patetiskt drömde att någon skulle deklarera sin kärlek till mig. Som något ur en film då.

På morgonens första rast i dag pratade vi alla hjärtans. En av mina kollegor, som är den yngsta på jobbet typ tjugo, berättade att han köpt en ring och ett halsband och rosor såklart. Sen såg han lite ledsen ut och berättade att egentligen hade hon önskat sig en husky, alltså en hund! med en ring hängande i hundhalsbandet. Men tyvärr hade han inte råd med en hund. Alltså jag skrattade så att det flög kaffe överallt. Det var kanske lite taskigt. Men jag tyckte att det var det roligaste jag någonsin hört. Tills jag kom i håg att jag med har varit tonåring och drömt om filmiska gester.

Men aldrig om en hund med en ring hängande i hundhalsbandet. Faktiskt. 

Lite babbel

Det där med att folk och fä pratar på olika sätt med barn beroende på kön verkar Trollet ha snappat upp. De senaste veckorna har hon börjat berömma sig själv om hon klarar något lite klurigt eller vet svaret på något med att säga I'm a clever girl!. Gör hon däremot något som är aningens läskigt, då berömmer hon sig själv genom att säga I'm such a brave boy! Hon har även sagt saker som att I only want to play with boys because I'm a boy. Det är ju för att hon har fått höra det(inte av mig ), att pojkar bara leker med pojkar. Jag tror inte direkt att hon tror att hon är en pojke eller kanske flicka för all del, jag tror bara att hon inte riktigt förstått vad som är skillnaden(nåja minimoroten nedan dårå) och mer tror att hon kan välja mellan att vara en flicka eller pojke när det passar henne. Och att det då handlar om att välja mellan två olika sätt att vara. Och det är ju tragiskt. Att hon är tre år och tror att pojkar är på ett sätt och flickor på ett annat.

Jag har alltid försökt att tänka på det men detta påminde mig verkligen om att jag ALDRIG ska lägga till flicka i en mening. Så himla konstigt språkbruk ju: åh vilken duktig flicka du var nu, du är allt en rolig flicka du osv. Det är väl aldrig någon som säger så till en vuxen: åh vilken modig kvinna du var nu.  men vilken söt man du är nu i den där koftan. Det där pojke, flicka, man, kvinna fyller ju noll funktion.



 

Vab dag två forts.

Att vara hemma med sjukt, övertrött och allmänt förbannat barn är ju inte direkt k.u.l.

Var sugen på vin redan klockan nio som en konsekvens av alla, eh, meningsskiljaktigheter, vi redan haft i dag.

Måste nog ta med henne ut i friska luften lite innan jag blir galen alternativt rymmer till jobbet och lämnar henne själv hemma.

Vab dag två

Tyckte att Trollet var pyttelite rolig när hon drog ner sina byxor, positionerade en minimorot och skrek "I'm a boy now".

Tyckte att Trollet var rätt tråkig när hon bestämde sig för att kissa stående framför toaletten med hjälp av minimoroten. Det funkade inte om en säger så.

ps. Trollet har aldrig tidigare nämnt detta med snoppar. så tror att det är en revolutionerande upptäckt hon precis gjort.

Tuesday

Universum jag undrar så:

1. Varför går tiden minst dubbelt så fort på helgen?

2. Varför är det helt givet att ens barn blir sjuk så fort nu var det allt längesedan hon var sjuk trillat ur munnen.

3. Hur huuuur gör en för att få en treåring att använda en astmainhalator? Har varit till läkaren två gånger senaste dygnet. Har ej sovit många minuter i natt om en säger.

Men jag hittade världens smartaste recept för att snabbt, enkelt och nyttigt baka något tillsammans med kids. Trollet gjorde själv med hjälp av hejjarop från mig men var inte så pigg på att smaka pga sjukma. Blev ganska gött. Hade blivit göttigare med choklad. Men jag försöker skippa socker just nu. Det är svårt. 

Annars är det mest upphetsande som hänt i dag att vi fick besök av ett gäng Jehovas, vilket fick Trollet att lämna sin post på soffan för att komma ut i hallen och skrika GO AWAY. Det fungerade.

Januari/Februari

Det är ju inte så att en inte lever. Har bara varit lite bizzi med att baka tårtor, njuta av det vackra vädret, drömma om en egen stor trädgård/livet på landet och underhålla Trollet. Allt är som vanligt alltså. Förutom vädret. Det är hemskt sällan det är så här somrigt.