Att detta ens händer

Nu flickor ska jag berätta något. Jag har ju berättat det här, att vi försöker skaffa barn igen men att inget händer. Jag har lagt tusentals kronor på akupunktur. Slutat dricka kaffe. Vin. Försökt gå ner några kilo. Hoppats att kanske äta lite mer LCHF är grejen. Åkt på semester. Ätit vitaminer. Försökt att slappna av mer. Sova mera. Stressa mindre. Tagit mängder med blodprov. Börjat tycka att vaginala ultraljud inte är något konstigare än att gå och klippa sig. Opererat bort en cysta. Vänt ut och in på min livmoder. Oroat mig massor över vad som egentligen är problemet. Gråtit och surat en hel del.

Och nu vet jag att jag kunde skitit i att slappna av, sluta med kaffe, äta konstiga vitaminer, bli stucken med nålar. För jag kan aldrig mer bli med barn. Inte på det "vanliga" viset i alla fall. Inte så som min dotter blev till. Genom att vi bubblande sa ska vi ska vi verkligen? Och solen sken ute och vi grillade nyfångad fisk den dagen minns jag. Och två veckor senare gapade jag stort, svalde, blinkade. Ett plus. Vi fungerade!

Sen när jag var gravid i vecka 42 föddes hon. Hon som verkligen är allt som är ljust i mitt liv. Men inte förrän efter jag plågats och våndats i över 48 timmar. Det gick bara inte. Som om min kropp inte förstod hur det skulle gå till. Hon låg fel med huvudet på något vis. I slutet började jag svimma av. Febern sköt i höjden. Kroppen helt tömd. Det fanns en lättnad när överläkaren till slut myndigt sa - Kejsarsnitt nu! Jag grät våldsamt när jag såg henne för första gången. För att hon var så fulländad. För att hon var här nu. För att det äntligen var över.

Sen låg jag på sjukhus i fyra dagar. Fick aldrig komma till dit de andra mammorna med okomplicerade födslar blev skickade. Där man kunde beställa vin från menyn. Och gå ut i den fina parken utanför. För jag kunde inte ens tänka på att komma ur sängen. Det gjorde så ont. Men jag hade ju försökt föda barn i 48 timmar och sen gjort ett kejsarsnitt. Det var väl kanske inte så konstigt. Personalen sa efter några dagar till mig att jag skulle rycka upp mig. En syster av den gamla skolan uttalade det patetiska föda barn har ju kvinnor gjort i alla tider, så farligt kan det väl inte vara? Och jag fick skäll för att jag ville ha för mycket smärtstillande. Du måste ju tänka på att ta hand om bebisen. Och vad visste jag. Jag hade ju aldrig fött barn tidigare. Alla kanske hade så här ont efteråt? På den femte dagen frågade jag om jag kunde få åka hem. Ville inte vara där mer. Ville vara hemma och äta smärtstillande och vara ifred med min bebis.

Nu är Trollet tre och ett halvt år. Och jag har precis fått veta att en obehandlad livmoderinflammation från när hon föddes har gjort att jag inte kan få fler barn. På det "vanliga" viset. Aldrig.

Avser inte att skrämma någon med detta. Däremot vill jag säga; låt ingen jäkel säga åt er att ni är en usel kvinna, en sådan som inte klarar lite smärta, i samband med detta naaaaatuuuurliga. Säg åt dem att dra åt helvete och skaffa dit någon som kan hjälpa er och ta er på allvar.