Att få reda på att jag har en livmoder som ser ut som om någon släppt en bomb i den, var ju inte direkt det roligaste jag varit med om. Men det är omöjligt att beskriva hur skönt det är att slippa känna tvång att ligga med sin man på vissa speciella dagar, leva som att man kanskekanskekanske var gravid halva månaden, grina som en besviken treåring varje gång mensen kom. Att bara släppa taget om hoppet. För det finns inget att hoppas på. Tydligen är det fult att bli besatt vid att bli gravid. Men hur går det att inte undrar jag.

Det är liksom så overkligt gött att inte längre obsessa över dessa grejer att jag har extremt svårt att hitta någon pepp överhuvudtaget att prova ivf.  För att jag ej orkar eller vill hamna i besattbubblan igen.