December

Det är vinterkallt fast det borde vara sommar. Trollet hälsar på i sin blivande klass i dag. Jag har dag 1 idag som man säger på infertilitetsspråk, så nu kör vi. Imorgon åker min familj på semester en vecka utan mig. Min man jobbar sin sista dag idag på detta fyra år långa filmprojekt. Nu ska han vara hemmaman ett tag. Det kommer att bli fattigt men alldeles alldeles underbart. Men vad alla tindrar med julögon och bakar pepparkakor på instagram dårå. Måste med, för baaaarnets skull. SD I fucking hate you, kan liksom inte uttrycka mig bättre pga så arg. Vilket är det bästa stället i Asien att stanna i på väg till Sverige om man vill leva billigt och enkelt på en strand i några månader? Vågar en ens resa om en mot förmodan äntligen äntligen blir gravid. Måste städa upp alla leksaker som är överallt. Måste börja röja bland alls saker. Alla dessa saker. 

Ungefär det har jag tänkt på de första dagarna i december. 

Morgonstund har grus i mun

En längtar efter sovmorgon på lördag hela veckan. Och vaknar givetvis vid 5.05 som alla andra jäkla dagar. Det är tre år sedan Trollet började sova om nätterna så rimligtvis borde min kropp kommit över den sömnchocken. Ligger och surar över att gymmet inte öppnar förrän klockan åtta på lördagar. Slöfockar som tar sovmorgon va?!

Känslan efter läkarbesöket igår

Har första recepten utskrivna och en ivf-plan igen. Känslan är: bring it on! Känner mig uppumpad 100-metersfinal. Ska över mållinjen först. 

Samtidigt inte låta hoppfullheten ta över. Spara energi för att ingen kan förutsäga hur länge vi måste springa springa springa. Vi blir seniga ultramarathonlöpare. Springer in i evigheten. Kanske aldrig hittar målet.

Första av antagligen många inlägg på detta tema närmaste månaderna

Kollar i kalendern och får panik när jag inser att det är mindre än två veckor kvar tills vi ska hämta medicinerna till nästa ivf-försök. Känner så mycket ologiskt logiskt kring detta. Nålskräcken är tillbaka i full blom, kan inte tro att jag ska klara att ge mig själv sprutor även om jag gjort det förr. Alla jävla blodprov. Det sprirande hoppet blandat med känslan av att det fattar väl alla att det kommer att gå åt helvete.

Känslan av att jag mest av all bara vill att detta ska vara ett avslutat kapitel. Även om jag mår så mycket bättre än vad jag gjorde för både tre, två och ett år sedan så har jag också mer och mer utvecklat en fullständig skräck för gravida kvinnor och gravidbesked. Undviker gravida som om de bar på någon slags pest och glädjer mig samtidigt fast på avstånd.

Förstår att det är oerhört svårt att sätta sig in i hur det faktiskt känns att promenera i de där jäkla infertilitetsskorna år efter år. Önskar att folk vågade prata ärligt och öppet om hur det var för dem, att det inte var för pinsamt och privat att man visst var lite infertil. Kan egentligen bara bjuda på ett par tre tips om ni har kompisar som kämpar på i detta träsk, för det har ni säkert, flera stycken till och med. Fråga ibland eller ofta hur de mår. Säg att det suger röv. Ge dem en kram om de vill. Låtsas inte som ingenting. Och viktigast av all kom inte med välmenande råd. Lovar er att i denna googletid så finns det ingenting som din kompis inte redan har googlat, diskuterat på ett forum, läst på om i en vetenskaplig artikel eller pratat om med sin specialist.

mvh,
sur tjej som senast idag blev informerad av välmenande person att alla, absolut alla, blir gravida med hjälp av ivf eftersom ivf övervinner precis alla olika sjukdomar och skador som kan göra att man är infertil.

Sverige?

Jag är lite full. Enda gången jag får blogglust nuförtiden. 

Överfölls av en plötslig skarp och överväldigande känsla av att vilja flytta till Sverige häromkvällen. Min gränslösa kärlek till Nya Zeeland kanske förlorar i kampen mot längtan efter en vettig vardag. Vilket liv man väljer att leva här och nu. Inte nästa år eller nästa. Jag vill inte leva med en man som jobbar 100 h plus per vecka längre. Vill inte heller jobba röven av mig för en usel lön. Vill heller inte längre bo i kalla mögliga hus. Fattar ju lyxen i att ens ha möjligheten att välja. Det är en oerhörd lyx. En orättvis lyx. Pga att jag råkar vara född i cirka världens bästa land.

Vill att mitt barn ska kunna prata svenska på riktigt. Lära känna sin svenska familj. 

Vill bo i ett land där en ynka ivf behandling inte kostar 70 000 kronor. Där föräldraledigheten är längre än 14 veckor. Små saker som att inte behöva skicka med matlåda varje dag till skolan. 

Såatte om en skulle skaffa sig ett jobb och någonstans att bo, borde väl inte vara så svårt? 

September

En jobbar, lever, har fått sjukt mycket grått hår. Är det normalt vid 34, huh?

Har också efter världens stressigaste tid med pusslande av sällan skådat slag och cirka världens snällaste kompisar anställt en manny att hämta Trollet på förskola. Det vågar en ju knappt säga högt i detta land. Inte nog med att jag är mamma OCH jobbar heltid, jag kan inte ens hinna till hämtning. Note to self: skriv ett inlägg om hemmafru vs working mum vs deltid.  

Ganska nöjd med min egen förträfflighet om en säger

Egentligen gillar jag inte som princip att prata om vikt och "bantning" men detta är mer relaterat till kategorin "shit you do to get pregnant". Jag har hela mitt vuxna liv kanske haft en "övervikt" på 5-10 kilo beroende på hur man anser att smal ser ut. Men alltid varit nöjd med hur jag sett ut pga gillar godis, vin och mat och tänkt att hellre lite extra hull än hungrig och trist samtidigt har jag sett mig själv som en person som inte kan gå ner i vikt. Dock har jag alltid varit lite av en tröstätare och när jag gick igenom min värsta deppighet efter att jag fått bekräftat att vi kommer att få kämpa så mycket för att få fler barn, då tröståt jag som aldrig förr.

Började märka att alla kläder satt sjukt illa, såg ett kort någon taggat mig i och ville grina lite, vägde mig tillslut. Dog en smula. 

Ett kommande ivf-försök är bra inspiration att ta tag i kost och träning har det visat sig. Har jobbat stenhårt på gymmet sedan april. -12 kilo! Så nu känner jag mig ganska redo för att prova ivf igen, glad att jag gett kanske oss lite bättre möjligheter genom att ha jobbat hårt. Några månader tills vi börjar med mediciner. Det kommer att gå fort. Jobbar stenhårt med att tänka lite positivt, att inte bara tänka det kommer ALDRIG att funka. Och att inte spendera alla pengar på nya kläder.

Winter be gone

Har spenderat de senaste åtta veckorna med att jobba och vara sjuk. Samt svära över att jag inte åkte till Sverige denna finaste av somrar. Har väl aldrig sett maken till härliga sommarbilder på sociala medier. Detta med årstider, att det alltid är så mycket svårare att behålla livspeppen över vintern, för här är det ju vinter. Glömmer det varje år, att vinterdeppen kommer, på samma sätt som jag glömmer varje månad att det är PMS som gör att jag tror att jag aldrig kommer att bli glad igen. För någon som levt i nästan 34 år har jag inte lärt mig mycket.

Iiiiihhh

Första dagen på nya jobbet idag. Har inte varit något nervös. Mest fokus på det sorgliga i att inte få jobba med mina gamla kollegor och blev lite småknäckt när jag överlämnade mina projekt, mina jobbebisar ju. Sen hann jag oroa mig lite över vad jag skulle ha på mig. Vem som skulle hämta på förskolan eftersom den stänger innan jag hinner dit de första åtta veckorna pga in training och kan inte börja tidigt och gå tidigt. Ville ej byta förskola med bara 6 mån kvar till skolan. Sen oroade jag mig för om det skulle ta lång tid att köra in till city och det värsta av allt, var jag skulle parkera.

Var på plats en dryg timma för tidigt så klart. Sitter nu och dricker kaffe och oroar mig för alla nya ansikten osv.

Slut på orosrapport.

Börjar bunkra näsdukar tills det är Trollets tur NU!

Här på Nya Zeeland har det ett i mitt tycke konstigt system där alla barn börjar skolan den dag de fyller fem. Eller på måndagen efter. Men ni fattar. Så barnen kommer in i en klass som redan finns. Eftersom Trollet fyller år under sommarlovet (vilket är det svenska jullovet), så kommer hon antagligen ha några andra barn att luta sig mot som också fyllt år under sommarlovet.

Strunt samma. Det jag skulle komma till var att det betyder ju också att barnen slutar på förskolan dagen innan de fyller fem. Och får en helt egen avslutning på förskolan bara för dom. I torsdags hade jag för första gången möjlighet att vara med på en avslutning på Trollets förskola. Det var cirka det gölligaste ever. Det var lyxig lunch, barnet som slutade fick ha på sig en kakahu, fick diplom, alla barn hade gjort kort och teckningar och sjöng sånger till pojken som skulle sluta. Och det absolut gölligaste av allt, alla barn som ville fick hålla tal till och om denna pojke. Inte ett öga torrt. Barnen sa så himla fina grejer. Trollet berättade bl.a. att hon älskade pojken ifråga, att han var rolig och bra på rugby och sa att hon trodde att de skulle fortsätta vara kompisar fast de inte skulle ses lika ofta.

Allt är verkligen inte superbra med Astrids förskola men jag verkligen ÄLSKAR hur de fostrat barnen till att vara underbara, omtänksamma vänner till varandra där.

First World Problems

Ska börja nytt jobb nästnästa vecka. På en statlig myndighet. Är glad åt detta men redan nostalgisk över nuvarande jobb och kollegor. 

Det enda jag är nervös över är klädseln. Förväntas vara klädd bizniz. Har aldrig jobbat på ställe med de förväntningarna. I Sverige gällde väl alltid hel och ren och lite snygg typ? På mitt nuvarande jobb kan jag vara hur slapp som helst. Har typ ett ombyte på jobbet för möten. Nu känner jag 1. Att jag måste handla massa nytt pga av min garderob är inte bizniz 2. Att jag har noll koll på vad som är business klädsel 3. Att jag får väl klä mig i typ kostym första två tre dagarna och spana in vad alla andra har på sig.

Trollet har börjat fråga väldigt mycket om syskon. Varje dag pratar hon om namn och vilka kläder och leksaker en eventuell lillasyster skulle gilla. Tycker att det är tråkigt och ensamt att inte ha någon att leka med. Vet inte vad vi ska säga riktigt. Känns lite tungt ämne för en 4,5-åring om en säger. Häromkvällen bad hon att vi skulle skriva brev till tomten och önska oss en lillasyster jättejättemycket. Mer än Frozen-leksaker till och med. 

Rent intellektuellt inser jag ju att det går bra att växa upp utan syskon. Att det kanske till och med kan finnas en del fördelar. 

Det är lite konstigt med att uppleva ofrivillig barnlöshet och att samtidigt redan vara förälder. Vilja ge henne syskon men samtidigt desperat inte vilja spendera hela hennes barndom med att deppa över detta samt rent ekonomiskt spendera alla pengar på dyra behandlingar som kunde varit resor, upplevelser, en universitetsutbildning osv med och för henne.

Men i helgen igen! Say it aint so.

Föräldrar som har barnkalas på lekland förtjänar en alldeles speciell svinobekväm plats i helvetet. När de dessutom delar ut inbjudan TILL barnet och talar om hur var och när, så att en har noll möjlighet att låtsas som att detta barnkalas aldrig existerade, då blir det onda ögat fo shore.

Weta

Hittade den här kompisen i min säng. En weta. Min man hatar insekter och kryp mer än mig och jagade hysteriskt upp den på en spegel han ryckte ner i hallen. Oklart varför det var den bästa metoden.

Det är så svårt att skriva något. Livet är ju som vanligt. På det stora hela. Men den där jävla längtan som tar så stor plats. Det är för svårt att skriva om den. För att den får mig att känna mig så ful. Så girig. Gränslöst avundsjuk på det alla andra fixar hela tiden. Som det känns. Fast man vet att det inte är så. Det är inte alls lätt för alla att skaffa barn. Mitt i allt det desperata finns det slängar av tvivel. Är det värt det? Varje gång jag träffar kompisar med två plus barn blir jag helt slut och tycker att det verkar så sjuhukt slitigt. Och tänker att vi har det så himla lyxigt som det är. Ska vi bara skita i det? Så frågar Trollet när egentligen NÄR hon ska få ett syskon som ALLA andra har, vår unge gillar att vara som alla andra. Och jag får lust att slå min knutna näve igenom en betongvägg så att den bryts på fem ställen. Minst. 

Men det händer ju annat:

Trollet går skolförberedande år på förskolan. 

Jag vill åka till Samoa på semester i juli.

Huset vi bor i ska säljas så vi letar nytt boende.

Jag har blivit en sån där obehaglig typ som åker till gymmet INNAN jobbet. Får väl se hur det går om två månader.

Js jobbkontrakt tar slut i slutet av detta år. Har stor ångest inför tanken på att eventuellt flytta från Nya Zeeland. Är inte det minsta sugen på ett nytt "äventyr", omstart eller nystart.

Mammabesök

Är hemma för tredje dagen med mystiskt ont i magen. Idag känns det dock okej. Tur pga imorgon kommer min mamma hit och hemmet måste mammasaneras. Så äckligt här. Och luktar dessutom äckligt. 

Nevermind i morgon får jag lösgodis levererat.

Hej 2014 lelle blogga

Jag sa ju att jag skulle börja blogga massor under 2014. Det har ju inte gått så bra. Jag skrev lite inlägg som jag aldrig publicerade i januari. Vi påbörjade vårt första ivf-försök och allt kändes så spännande. Tänkte naivt att de där inläggen skulle vara så bra dagboksanteckningar att ha sen. Om hur det varit från allra första början att få till den bebisen. För en bebis skulle det ju bli. Om inte på första försöket så skulle det ju gå sen med något av alla de frysta embryon vi säkert skulle få.

Var så jäkla stolt över mig själv att jag tagit det, för mig, väldigt stora steget att gå vidare med IVF. Till största delen pga panisk spruträdsla. Tanken på att ta sprutor på mig själv frivilligt var så svindlande. Och jag var så stolt över att det gick bra, att jag klarade sprutorna. När vi skulle gå på första ultraljudet för att se hur många äggblåsor som var på tillväxt var jag pyttelite nervös men mest aspeppad.

Min känsla av totalt jäkla magplask när det inte fanns en enda liten äggblåsa på tillväxt. Går knappt att beskriva. Det är konstigt där när kroppen inte gör som man hoppas eller förväntar sig. Att bli arg på sin egen kropp. Knappast meningsfullt. Skämdes ögonen ur mig när jag läste det jag skrivit under den korta men samtidigt så evighetslånga veckan medicineringen pågick. Hur optimismen studsade mellan raderna.

Nu ska vi kanske försöka oss på ivf igen med andra mediciner och angreppssätt. Kanske. Allt är typ bokat och klart. Men jag måste hitta tron.

Hur som, det kanske blir ivf-blogg här i år, inte bara såklart. Men någonstans måste allt detta som snurrar konstant i bakhuvudet ut. För jag är sjukt osugen på att bli galen.