Det är så svårt att skriva något. Livet är ju som vanligt. På det stora hela. Men den där jävla längtan som tar så stor plats. Det är för svårt att skriva om den. För att den får mig att känna mig så ful. Så girig. Gränslöst avundsjuk på det alla andra fixar hela tiden. Som det känns. Fast man vet att det inte är så. Det är inte alls lätt för alla att skaffa barn. Mitt i allt det desperata finns det slängar av tvivel. Är det värt det? Varje gång jag träffar kompisar med två plus barn blir jag helt slut och tycker att det verkar så sjuhukt slitigt. Och tänker att vi har det så himla lyxigt som det är. Ska vi bara skita i det? Så frågar Trollet när egentligen NÄR hon ska få ett syskon som ALLA andra har, vår unge gillar att vara som alla andra. Och jag får lust att slå min knutna näve igenom en betongvägg så att den bryts på fem ställen. Minst. 

Men det händer ju annat:

Trollet går skolförberedande år på förskolan. 

Jag vill åka till Samoa på semester i juli.

Huset vi bor i ska säljas så vi letar nytt boende.

Jag har blivit en sån där obehaglig typ som åker till gymmet INNAN jobbet. Får väl se hur det går om två månader.

Js jobbkontrakt tar slut i slutet av detta år. Har stor ångest inför tanken på att eventuellt flytta från Nya Zeeland. Är inte det minsta sugen på ett nytt "äventyr", omstart eller nystart.