Måndag

Inte ofta en känner den måndagspepp jag upplever idag. Detta pga följande:

Jag ska äta lunch med min gamla kollega från NZ som är på semester i Sverige.

Vi ska till Liseberg med jobbet i em! Jag älskar Liseberg pga child at heart osv.

Två ynka arbetsdagar kvar till semester. Sen åker vi på onsdag! (PS . Gör inte inbrott hemma hos oss pga folk kommer bo här). Plus plus plus Asien! har längtat dit sedan jag sist var där, för rätt länge sedan nu, min favoritkontinent alla kategorier. Kommer ju ångra denna tidiga semester när jag sitter själv på kontoret i juli men känns ju gött för stunden. Och barnet är så förväntansfull. Älskar att hon gillar att resa. Mycket praktiskt att hennes två hemländer verkligen ligger på motsatta sidor jordklotet och att vi gjort ett antal riktigt långa flygresor. Det gör att både hon och vi tycker att en flygresa med ett byte och sammanlagt restid på femton timmar är noll jobbigt i jämförelse.

Fredagswin

Vi ska ju på semester jättesnart. Jag har verkligen inga sommarkläder. Och hinner/orkar/har aldrig råd att shoppa. Men nu har jag försökt ta tag i detta. Beställde en klänning, ett par sandaler och en bikiniunderdel förra veckan när jag låg på soffan hela veckan post en (helt ofarlig) operation.

Idag begav jag mig ut på jakt efter en bikiniöverdel. Det jobbigaste som finns efter att leta jeans. För mig alltså. Det gick till så här. Jag gick in i en butik, såg en enda fin bikini. Provade. Den var perfekt! Det var 20% rea och jag hade en bonus som gjorde att den blev helt gratis. Och jag fick en chokladbit i kassan!

Då fick jag feeling och kände shoppingflow och gick till HM för att hitta några billiga sommarklänningar. Där var det svinlånga köer och jag blev svettig och orkade inte prova något. Ändå bäst att packa light ju. 

Balansen Schmalansen

Men hur kallt kan det egentligen vara i slutet av april? Hade helt klart förträngt hur kallt, mörkt och jävligt vädret i Sverige kan vara cirka tre fjärdedelar av året. Nåja mörkt är det ju iaf inte längre. Men det snöar galet mycket utanför tågfönstret just nu. Som jag längtar efter att inte frysa, att plocka bort halsdukar och mössor och vantar och vinterjackor. Befinna mig utomhus av egen fri vilja. 

Det verkar som det sista kvarvarande problemet på flytthimlen kommer att lösa sig. Jobb till J. Han har lite frilansjobb nu och från och med augusti har han nog en tjänst. Fast jinxar väl nu när det inte finns på papper än. Han är åtminstone glad att jobba igen. Och han kan prata svenska nu! Inte perfekt såklart men ändå bra.

Förhoppningen om att hitta den magiska 'balansen'. Anledningen att vi flyttade, att hela situationen med hur mycket J jobbade var ohållbar. Nu känns det bara som att vi bytt roller, J hämtar, lämnar, handlar presenter till kalas, känner de andra föräldrarna på förskolan, planerar, handlar och lagar middag, städar, tvättar och jag pendlar och jobbar och bakar kanske en kaka på söndagar. Vi har beordrad övertid nästan hela tiden på mitt jobb och det sliter. Så ofta jag är borta mellan sex på morgonen till åtta på kvällen. Funderar på att börja jobba 90% efter sommaren, har ju mängder av föräldrapenning för barnet och trivs ju inte med att träffa henne så här lite. Fast den där balansen kanske mest en illusion, det går upp och ner och en kanske får nöja sig med att turas om att ta mest? 

Jag har börjat äta p-piller, sjukt ironiskt faktiskt. Detta pga att jag har endometrios gone wild efter åtta år utan p-piller och min chans att bli naturligt gravid vid detta laget är väl 0,01 % cirka. Sitter spänt och väntar på att någon bieffekt i form av craziness. En känsla av alltings meningslöshet och att det enda som finns att göra är att ligga på soffan/sängen och gråta.

Den elaka gynekologen har lovat att jag ska slippa ha mens någonsin igen med dessa piller. Låter som världens lifechanger ju. 

Klart att det inte är så enkelt att man bara slutar önska sig något. Det kommer fortfarande dagar när det känns som jag aldrig kommer att bli glad på riktigt igen om vi inte blir föräldrar igen. När någon annans glädjestrålande lycka känns som om någon tryckt in och igenom en knytnäve i halvläkt småirriterat sår. När varenda svingullig bebis känns.

I Sverige tycker folk dessutom att det är sjukt provocerande med enbarnsfamiljer. Vi som ett så fint system här, rena drömmen för en familj säger dom. Så det måste ju kommenteras av kollegor, föräldrar på förskolan och random främlingar. Det känns också.

Jag går till gynokologen för att få hjälp med smärtorna. Och hon vill enbart prata om att jag nått åldern för den STORA störtdykningen. Att min fertilitet närmar sig tiden för småkakor och kafferep. Som varenda person jag någonsin träffat som på något sätt arbetar med fertilitet så tjatar hon om att man måste vara uthållig, man måste fortsätta försöka fast man inte orkar/har råd/vill gråta vid blotta tanken. Och hon tycker väl bara att hon gör sitt jobb. Det hon inte fattar är att hon säger till mig om du verkligen verkligen verkligen helhjärtat ville ha en bebis, då skulle du orka mer, då skulle du låna mer pengar, du skulle kämpa bättre, vara duktigare på detta, inte ta ett misslyckande så hårt eftersom det bara är att försöka igen.

Och vi är ju två om allt detta. Jag kan ju tycka att enough is enough medan J vill gå vidare och se vilka "andra alternativ" vi har. I några få stunder längst ner på logikbotten känner jag att gu' skilj dig från mig och skaffa den där bullriga familjen vi egentligen skulle haft med någon annan. 

Saker som stör mig del 1 000 001

När företag schemalägger ett mejlutskick som uppmanar till shopping för att nu sover barnen och det är dags för lite meeee-time. Finn två fel.

1. rabattkod på barnkläder. Gött nu sover barnet, nu är jag en redig projektledare och planerar vår/sommar-garderob till barnen. Det är ju verkligen njutig tid.

2. Klockan 18.34 skickades mejlet. En bara nä mitt barn sover inte! Och kommer inte göra förrän klockan 21 cirka om jag har tur. Och en känner sig personligt förolämpad pga har värsta sortens pms.

Tystnaden

Älskar att pendeltåget jag åker med varje dag infört en tyst avdelning. Har sånt behov av tystnad den stunden mellan en hektisk arbetsdag och hemkommandet. Känner för det mesta kaos i huvudet. Att allt liksom susar. Hatar därför intensivt tonårsparet som sitter bakom mig och varierar mellan att prata ashögt med varandra, i sina mobiler och att hångla på ett slafsigt sätt. 

Givetvis är jag och alla andra alldeles för svenska för att säga åt dem att fucking flytta på sig. 

Mmmm känns ändå lite bättre när jag fick gnälla lite här. Och nu gick de av. Så nu ska jag koppla bort.

Älskar också hur folk pyntar och anstränger sig vid högtider

Det är så konstigt det här med att jorden är rund och att årstiderna är upp och ner. När jag bodde i Wellington gick jag vintern igenom och levde för svenska sommarbilder. Och nu bor jag här och har oooohhhat och aaaaahhhhat över den nyzeeländska sommaren som fyllt alla flöden vintern igenom. De vilda stränderna och allt det otroligt gröna. Men nu vid den här tiden på året så möts det på något vis, varenda människa på Nya Zeeland klämmer ut det sista av sommarkänslan över påsken med en långhelg på en strand. Här känner man att våren iaf är på gång och att nu så. Saknar Nya Zeeland så att det sticker i mig och är samtidigt glad över att vi är i Sverige.

Har haft en lugn och skön påsk hos min mamma med gott om frisk luft och promenader där vi glott på getter och kossor. Ganska precis vad alla behövde, mera vila alltså, efter att jag jobbat hemma under veckan som var för att vårda sjukt barn och sjuk man och kände hur det på riktigt brann i huvudet när jag loggade ut på skärtorsdagen. Inte så mycket pga sjukt barn och man, de sov mest, som över så mycket att göra på jobbet under senaste månaden.

Barnet har varit fortsatt krasslig men  mellan febertoppar fick vi iaf till ett IKEA-besök, en svensk påsktradition att döma av antalet människor på plats. Det här med att bygga upp ett hem från grunden igen tar sin tid. Men nu börjar det fasiken bli lite hemma-känsla över lägenheten. Måste bara..... få upp grejer på väggarna, fixa en riktig taklampa och byta ut den temporära mattan i Trollets rum, köpa en förvaringsmöbel till historiens största hall, gardiner till vardagsrummet, måla över den svinfula fondtapeten i vårt sovrum och göra något med den konstigt tomma ytan i vardagsrummet(läshörna, DJ-bås?) och vårpreppa iaf en av våra två(!) balkonger. Jaja lyxproblem och rätt kul ju.

Känns som att jag inte uttrycker något annat än att åh jag är så trött, jag jobbar jämt eller sitter fast på något himla tåg med signalfel och är ledsen för att alla andra får bebisar hela tiden och allt jag har är ont i magen. Dessutom är jag ful i håret och har inga kläder. Blablablabla.

Men så är det ju inte egentligen!

* I juni åker vi till Thailand och är tillsammans hela familjen en hel månad.

* Våren är här ju!

* Ikväll ska jag klippa mig. Tur pga ser ut som en statist i Grottbjörnens folk.

* Långhelg coming up. Ska åka och bo hos mamma hela familjen och äta goa grejer.

* Mitt barn verkar ha kommit ur det värsta av sin sexårskris.

* Så himla bra hjälpsam snäll stämning hemma.

Semester

Min sommarsemester börjar om exakt två och en halv månad. Hyfsat peppad på detta om en säger. En kombination av att jag är otålig, längtar efter att vara med min familj och att jag ej orkade bråka med mina kollegor om vem som skulle få vara ledig i juli gjorde att det blev så, junisemester alltså( nästa sommar, då är jag inte lika samarbetsvillig utan tar ut föräldrapenning hela sommaren mohahaha). 

Blablablabla

Igår var jag ute och åt middag med min mamma och sen sov jag över hemma hos henne. Känner mig som jag varit på spa. Härligheten i att koppla bort allt en kväll.

Älskar mitt liv för det mesta men oj vad jag känner att det är mycket som hänger på bara mig just nu med pengar, jobb osv. Barnet har sexårskris deluxe som jag inte hanterar så bra tror jag. Min farfar gick bort och begravdes den här månaden och jag har knappt hunnit känna efter hur mycket jag kommer att sakna honom.

Men snart är det vår! Solen skiner i detta nu när jag sitter på tåget hem.

Operera bort hela skiten?

Har varit vaken sedan 2.30 och legat och profylaxandats mig genom mensvärk. Nu är klockan 5.11och jag ska gå upp om fyra minuter. Klarar aldrig att vara borta från jobbet pga mensvärk fast jag aldrig någonsin mår sämre och knappast är produktiv på jobbet. Knäppt ju.

Festlig helg

Har gottat mig så åt hur friska vi varit denna vinter. Trollungen har inte ens varit snorig en enda dag.

Men vabruari got us tillslut. Den här helgen har vi kräkts, kräkts och tvättat, tvättat och tvättat. Och hålögt glott på sport cirka dygnet runt. 

Vägen till mitt hjärta

Kul att jag är glad på väg till jobbet pga att vi kommer att få semlor idag.

Mvh easy to please anställd

Finns många plus dock

Minus med att flytta åter till sin hemstad efter 15 år:

* när ens barn får gå på förskolan med barn till people jag ogillat since 1987. 

* när en stöter på den man var dökär i 1999 och som krossade ens hjärta lite, eller ganska mycket, på ICA klockan 16 på en söndag. Och en är typ den värsta versionen av sig själv och gömmer sig bakom shampoohyllan.

Vill man ens bo här?

Vi smyger runt chipshyllor och lyfter på brieost och är fredagshålögda och vill bara hem till soffan. Då puttar en man i 50-årsåldern in honom i en hylla och väser "din jävla svartskalle" och försvinner snabbt iväg. Vi står kvar med gapande omunnar. Vavava? Vem GÖR så? Går runt och hatar lite i en mataffär på en fredagseftermiddag.

Tydligen många. Kan liksom inte uttrycka hur jävla äckligt klimatet är i Sverige just nu.

6 år

Det har gått sex år sedan vår knubbiga lilla Trollbebis föddes. Det är ju inte klokt. Helt galet. 

Hon har varit och är helt makalös. Såklart. Precis allt märker hon och frågar om och tänker på. Mycket mer känslig och inkännande än vad jag själv är, egenskaper som det har tagit mig nästan sex år att lista ut hur man som förälder skyddar och absolut inte ber om ursäkt för. Hon älskar att vara hemma. Att sova på min vänstra arm. Leka helt sinnessjuka fantasilekar. Titta på de där youtube-klippen gjorda av mycket märkliga amerikaner som öppnar leksaksägg och leker med leksakerna. Snö! Att rita. Sova länge på morgonen men absolut inte att gå och lägga sig på kvällen. 

Jag är så oändligt tacksam för henne. Allt annat bleknar. Älskar henne med en urkraft som känns helt naturlig. Ser ivrigt fram emot de kommande sex åren och nästkommande sex osv. Hoppas att hon alltid ska vilja prata med mig. Veta att jag alltid kommer att stå bredbent med båda fötterna på jorden för henne. Känna sig älskad jämt, inifrån. 

Lilla grynet

Barnet är i norraste Norrland och gör  snöänglar, åker spark och kälke och går på skidskola. Blir även antagligen brutalt bortskämd av sin mormor och gamlamormor. Mycket mycket praktiskt att hon får återuppleva mina barndomsminnen utan att jag själv måste vara med och frysa.

Om en vecka fyller hon sex år. Det är omöjligt att inte drabbas av extensiell svindel när barn växer så fort. 

Vila är min favoritaktivitet i världen

För första gången sen vi blev föräldrar är vi båda hemma samtidigt en helg utan barn (!!!!!!!!!) För sex år sedan tänkte en kanske att shit vad en skulle passa på att ha på sig läppstift, dricka bubbel, hångla och gå på restaurang/bar/spelning/teater om sådant läge uppstod. Vi kanske skulle gjort aningens mer av detta om vi inte befann oss i fattigjanuari. Men antagligen inte. Så.jävla.skönt att bara få hänga i pyjamas och kolla tour de ski och äta godis. Ta någon promenad. Och kanske kanske ta en öl mitt på dagen på en pub om en känner sig helt wild n'crazy.

Here we go again

Självhatet första dagen väckarklockan ringer igen. Att en lät barnet vända på dygnet över jul och som belöning fick en mången skön sovmorgon till halv tio för första gången på sex år. Men vet inte om det var värt chocken kroppen kände idag när väckarklockan ringde 5.15 am. Känns lite ok ändå eftersom det inte är jag som måste väcka barnet ifråga och tvinga på massa oönskade kläder pga sibirisk kyla. Spontant känner jag även  att jag älskar att bo i ett land där den 6 januari också är en helgdag. Ska ändå försöka att uppskatta vardagslunken lite mer i år. Det är mitt nyårslöfte kanske. Och att öka vattenkonsumtionen från obefintlig till att iaf ha en vattenflaska på skrivbordet. Det ska väl inte vara omöjligt.