Soccermum

Jag ska provspela för ett fotbollslag nästa helg. De har flera lag beroende på färdigheter. Trots att jag inte spelat på allvar på närmare tolv år, är sorgligt otränad och egentligen bara vill göra det här som en social grej och för att jag tycker att det är kul att spela fotboll, ändå får jag lite panik över att eventuellt hamna i det allra sämsta laget. Kanske måste smygträna lite i veckan. Och köpa fotbollsskor.

Oj, jag och Trollet hade ett litet träningspass nu. Vi är ungefär på samma nivå. Min överstegsfint kanske är lite mer polerad än hennes men annars. Jag kommer så att hamna i det sämsta laget.

Oj

I dag hängde jag och Trollet med en kompis och hans son. Jag har ju skrivit om det tidigare att det är vansinnigt dyrt med barnomsorg här. Men när han berättade att de just räknat ut att de under sonens första två år spenderat motsvarande 250 000 svenska kronor på dagis och barnflicka för när de inte kunnat hämta på dagis i tid, ja då blev jag lite chockad. Det är mycket pengar! Typ jättejättemycket pengar.

Appropå det där med att tiden flyger iväg

Alltså, jag dör lite grann på den här bilden som Js mamma lagt upp på fejjan. Jag hade typ glömt bort att J hade dreads när vi träffades. Och att han var så rolig att han gick på sin brorsas bröllop i t-shirt. Roligt tandkrämsreklam leende med. Åh, I love min kille (fast lite mer sedan han klippte bort de där stinky dreadsen), kan han inte komma hem från jobbet snart och hänga med mig.

På riktigt snart ska jag sluta att bara klagaklagaklaga och liksom bli glad och nöjd och behagfull

Utekvällen i går var väl så där. Tror att jag är så besatt av och insnurrad i min egen totala brist på karriärsframgång att jag knappt pallar att umgås med framgångrika människor istället för att bli inspirerad av dem. Jaha, du har regisserat, producerat och skrivit Shrek-filmerna? Ah och Narnia-filmerna med. Jasså, nu producerar du en film med Speilberg. Åh, du ska filmatisera Mister Pip, så spännande.

Och alla, åh J han är så duktig, han kommer verkligen att gå långt han. Att jag till och med känner svartsjuka mot J. Så himla lågt. Och den där insikten att jag har viljan att vara framgångsrik men inte initiativet och drivet.

Hur gör en trettioåring som redan har pluggat alldeles för mycket men inte har ett jobb? Tar jag det jobbet jag kanske kan få (den intervju jag fått är inte inom det jag är utbildad till eller vill jobba med men är något jag kan tänka mig att göra) och hoppas på att kunna bita ihop och jobba mig upp? Omskolar jag mig? Fixar jag en praktikplats?

Det är inte klokt hur mycket av ens självkänsla som sitter i yrkesmässiga prestationer. Höll på riktigt på att börja grina när en bekant presenterade mig för någon som Js babymama och ba hahaha hon är hemmafru.

Litet wiiihoo

Efter att ha fått ungefär trettiofem "Tack så hemskt mycket för visat intresse men vi kommer tyvärr ej att gå vidare med din ansökan då vi fått så otroligt mycket ansökningar från folk som uppenbarligen var mycket mer kompetenta och allmänt bättre än dig" mail, så fick jag just en intervju! Inte så att jag hoppar i taket och tror att jag kommer att få jobbet bara för det. Men ändå, ett himla stort fall framåt.

Äntligen fredag

Sen vi flyttade ner hit har jag inte spenderat en enda kväll i Wellington utanför hemmets väggar. Hur sad? När J kommer hem vid nio så är det ju inte så att jag slänger mig iväg för att gå på bio eller sitta själv på en bar. Nä mer så att jag går och lägger mig då. Hade han slutat vid femtiden hade mitt liv säkert varit lite mer fyllt av action. Men ikväll då ska vi ut och dricka vin och vara sociala. Känner mig nästan nervös.

I går när jag var inne i Trollets rum och kollade att hon verkligen somnat vid kvart i åtta eller så, då märkte jag hur lamporna i badrummet helt plötsligt tändes och släcktes. Åh nej, en mördare/våldtäktsman/inbrottstjuv har kommit på besök och testar badrumslamporna tänkte jag då och slängde mig modigt under Trollet spjälsäng. När jag hade legat där i ungefär tio minuter hörde jag micron plinga från köket. Oj, mördaren/våldtäktsmannen/inbrottstjuven är hungrig. Sen kom jag på att kanske kanske kanske J hade kommit hem tidigt från jobbet och inte kom in och sa något eftersom han trodde att jag fortfarande höll på och lägga Trollet. Haaallååå pep jag ner för trappan. Ja, hallå? pep J tillbaka. Kanske ska börja låsa dörren på kvällarna va.

För övrigt går det att vinna motsvarande 200 miljoner på lotto här i helgen. Det vore ju onekligen bra om just jag kunde vinna dessa 200 miljoner. Då kunde jag till exemepel starta mitt eget företag. Eller köpa en skrivarstuga och skriva böcker resten av livet tills en enda blev utgiven.

Jo men sårå ungefär det händer här.

Jo men hemma hos oss är kladdiga handavtryck och grus totalt förbjudet

Oj, oj i dag ska jag och Trollet ha främmande här på lunch. Lite blinddate sådär. Typ andra gången någon hälsar på hemma hos oss. Bra grej med det är att jag 1. städat 2. piffat och försökt få hemmet att se ut som just ett hem. Typ hängt upp lite grejer på väggarna och så.

Jag har till och med dammsugit på ovanvåningen. Hemskt duktigt. Måste ju bära dammsugaren upp dit för att kunna göra det. Väldigt jobbigt.

Men allvar, går vi alla runt och låtsas att vi jämt har städat och ordning och reda. Fast egentligen ser det ut som fan för det mesta och så blir det en rasande uppstädning innan någon ska komma över. Eller är det bara jag som håller på så här? Jag gillar inte aspekten av att låtsas, att bidra till fasadhållande. Men samtidigt så är jag glad att det finns NÅGOT överhuvudtaget som kan få mig att plocka fram dammsugaren, rensa köksbordet och skura toaletten.

Google Reader! Hur dum känner jag mig inte nu att jag inte använt det innan. Tror jag kommer spara en halv ocean av tid varje vecka. Och en halv ocean av tid kommer alltid till användning.

Allt jag hade velat säga till mitt fjortonåriga självt.

Jag gör detta.

Precis runt jag fyllde fjorton stod allt liksom och vägde. Det var en vågskål med barn och en vågskål där det låg och simmade massa ilska och längtan efter att bli stor. Allt skulle gå så fort, inget fick vara tråkigt. Och allt måste provas och sedan pratas om i hundratusen timmar över telefon eller när vi bara drev runt. Att vi var tvungna att vara fulla varje helg och blanda med konstiga piller. Och röka vit prince. Så var det ju sex och KILLAR. Inget var viktigare än killar. Att bli sedd! Att någon kanske skulle vara kär i just mig. Åh, helst någon som var lite tuff och hade page.

Fi fan vad jag önskar att jag hade kunnat ruska mitt fjortonårig själv just vad det gäller det. Killarna! Att jag hade kunnat ha roligt och helt gjort min grej i så många år till. Inte bjudit på så mycket själ och kropp till varenda tuff kille med page som kanske gav mig en smula. Bjöd på så mycket som jag inte var redo för. Där barnvågskålen egentligen vägde tyngre.

Kanske hade jag velat säga att vännen satsa energin på skolan och fotbollen och kompisarna. Killarna dom kan du bara skita i. Respektera dig själv för du är helt bra som du är. Och allt blir bra, jag lovar! Den där känslan av att du går sönder inifrån, den går bort. Den är nog normal till och med. Du är helt normal fast helt unik med så klart.

Puss från den gamla skatan du blev i slutändan

Ba swish swish och snart är det dags att döden dö

Varför går livet så snabbt? Lyssnar på en låt som liksom ÄR den andra perioden jag bodde i Skottland. Den väldigt komplicerade perioden som var fylld av lite för mycket fest, en separation men ändå ihopskap och den där vanliga ångesten över vad jag egentligen skulle göra med mitt liv, absolut inte fortsätta jobba som restaurangchef i alla fall. Hela den här perioden tänker jag var för några år sedan eller tre. Man börjar räkna och inser att det var åtta freaking år sedan.

Man inser att man åkte till Sydamerika, flyttade hem till Sverige, skaffade sig en utbildning, spenderade en sommar i Indien, bestämde sig för att J var framtiden, flyttade till Nya Zeeland, skaffade en trollonge. Sen dess. Att man bor i ett radhus med världens vackraste utsikt, målar naglarna turkosa på måndagsmornar, fortfarande är usel på att bråka, har karriärångest och freaking intervjuar folk för uppdraget att barnvakta ens barn för att man är en desperat småbarnsförälder som bara vill få gå på bio ibland och så har man ångest för att man inte kan ge jobbet till båda. På gott och ont hade man inte trott det för åtta år sedan.

Lordagsdrommar

Jag googlar Vanuatu. Vanuatu. Kanske, kanske kommer vi antligen ivag nagonstans. En semester ihop, det var sa lange sedan att jag inte ens minns.

Jag gillar hur det kanns pa tungan. Vanuatu.

Boka. Betala. Aka. Sa enkelt egentligen.

J har till och med fatt en veckas semester i juli.

Jobba jobba jååååbba (hejjarremsa på bandy, jo det e sant)

I dag ba jobba helt galet effektivt. Belöningen för detta beteende blir då en halv dags umgänge med min familj i morgon.

*piskan ba viner över ryggen*

Fredag är ju ändå helt trevligt

Jag älskar att gå och handla mat på fredagar för då känns det lite mer okej att köpa massa skräp. För varje tråkig grej för jag köpa en göttig grej. Städprodukt är lika med en flarra rödvin osv. Fast jag tror nästan att det blev fler göttegrejer än nyttogrejer. Eftersom jag har tema värna kärleken och laga mat den här veckan på livet, så ska jag så klart laga värsta göttig middagen och tända ljus och dricka vino och typ ha det trevligare än makarna Schulman. En förutsättning för detta är att J pallrar sig hem innan klockan 21, annars kommer jag ha druckit upp allt vin själv och ätit all efterätt. Så kommer jag vingla runt och helt demonstrativt slänga hans tallrik i soporna när han kliver innanför dörren. Helt bitter och försmådd. Hoppas inte.

?

Förresten det här med att använda en rss-läsare. Jag är ju helt 1995 när det kommer till det här med internätet och så. Eftersom jag spenderar alldeles för mycket tid med att läsa bloggar så vore det ju bra att vara lite mer effektiv i läsandet. För det blir man med rss? Ja? Okej finns det någon vänlig och pedagogisk själ som i tre enkla steg kan förklara hur jag ska göra! Please. I belöning till den som förklarar bjussar jag på ett inlägg om precis vad den pedagogiska och vänliga vill.

.se gråtig

Dagens sökord. .se gråtig. Men då har jag nåt bra att dela med mig av, det där gråtiga går alltid över till sist. Nu har jag inte varit gråtig.se på flera dagar. Micket bra. Det kommer säkert tillbaka igen. Men nu simsamlabim börta.

Living la vida loca

Känner mig lite peppad på livet i dag. Ska lämna vad som ibland känns som en liten fiskeby med en lite större by en bit bort och åka in till staden i dag. Fika med en vuxen människa. Funderar på att vara helt cräjsy och shoppa loss lite också, på något i alla fall. Alltså det tar typ en kvart att åka till stan men det blir aldrig av. Man ba wow fik, restauranger och AFFÄRER.

Råd och rön

Fick med mig en massa broschyrer från BVC-besöket. Om hur bäst hantera barn med sådan personlighet som min onge, tydligen hör det ihop att väldigt aktiva och viljestarka barn också är lättskrämda och har svårt att sova och äter som krattor. Intressant ändå.

Sen fick jag en broschyr med råd för hur små matvägrare ska hanteras. I den stod det att man inte ska ge småbarn kaffe eller alkohol. Jasså? Alltså kan det finnas en endast liten person som tror att man ska det.

.....

Dagens skörd i det lilla livet. Ett bvc-besök, ongen har bara gått upp 400 g på ett halvår, låter inte det lite? Hon hade ju helt halkat ner från sin kurva men sköterskan sa att det var normalt, efter att de börjar gå . Jaha. Trollet har också gråtit kanske fyra timmar i ontiöratpanik. Jag har med ont i öronen och halsen. Men vi har lagat mat också. Och läst böcker om små sköldpaddor och så. Druckit massa kaffe. Kramats en hel del. Jag har annonserat efter en barnvakt varannan lördag i den där andan att värna om kärleken lite. Just nu är jag dock mest sugen på att betala en barnvakt för att få vara ifred en liten liten stund. Öronbarnet har sovit med sina små korvarmar hårt lindade kring min hals och gapskriket nära mitt öra varje natt i en vecka. Den där känslan att jag orkar inte mer men det hjälper ju inte för jag måste ju orka.

Fint

Konstaterar två fina saker:

1. Det verkar som om Hanna och Martins dotter är sugen på att komma ut och säga hej snart.

2. En gammal kompis har precis gift sig. Då de är föräldrar till tre ungar under 2,5(!) tar jag det som ett finfint tecken på att småbarnsåren inte alls behöver ta död på kärleken. Fast tre ungar på två och ett halvt år kan ju också vara ett exempel på att allt som inte dödar gör en starkare. Men asså vilket team, jag blir så imponerad.

Snow

Barnnamn är ju typ min hobby. Jag tänker närmast sjukligt ofta på kombinationer av namn jag gillar. Tyvärr verkar det omöjligt för mig och J att gilla samma namn. Jag fick bestämma Trollets namn mest eftersom J tyckte synd om mig. Men med villkoret att när det blir dags för kiddo nummer två, då är det hans tur att bestämma.

Och nu ägnar han sig åt att plåga mig med att nämna namn han gillar fast det inte ens är kid på gång. Just nu är det Moira och Snow som är aktuellt. Det räcker kanske med ett barn trots allt. Snow! WTF.

Strukturera

Trollet hade såklart dubbelsidig öroninflammation. Och jag undrar om dom har gett henne fel antibiotika på apoteket, då hon såg ut som en galen knarkare typ tio minuter efter att hon fått första dosen och sedan somnade medan hon åt sin middag. Sittande med blomkål halvtuggad i handen.

Jag tänker ny vecka och att jag måste ha lite projekt för att överleva.

Så tänker projekt fixa huset, surfar möbler och prylar. Skriver listor och så.

Ska laga en helt ny rätt varje kväll, då jag utvecklat i det närmast fobi för matlagning och mat det senaste. Jag är ej en benig människa men min bröstkorg ser helt benig ut just nu. Tror ej att jag varit såpass här otjock sedan jag var 23 och var magsjuk i Indien i ett halvår. Mitt matintag består typ av en kaffe och muffins vid lunch och det är frukost, lunch och middag. Ej bra nog.

Tänker att jag ska värna kärleken lite. Dåligt med det senaste tiden. Söndagar är enda kvällen vi får att sätta oss ner och prata, enda dagen vi ses. I går hade vi ett gråtande, osovande och spyigt barn som krävde all uppmärksamhet. Så nu tänker jag mig att jag gör en ansträngning och stannar uppe till J kommer hem, bakar en äppelpaj, sätter på en film och är snäll och pratglad. Jag är ju inte Egon direkt men blev lite ledsen när jag insåg att jag inte kunde minnas när jag gjorde något enkelt och litet för honom. En överraskningsresa, det vore nåt.

Duktig desperat hemmafru, non?

Monday morning

Asså jisses, Js kollegors fruar håller på och överöser oss med saker från deras trädgårdar. Pumpor, päron, chilis osv. osv. Och det är ju hemskt snällt och så men nu undrar jag ju bara om de vill ha något i gengäld från våran trädgård, där det finns en död persiljeplanta och ganska mycket ogräs.

Spännande planer för dagen, läkarbesök med det där Trollet som aldrig blir frisk. Kan inte beskriva hur irriterande jag tyckte att det var med folk som klagade på sina ongars ständiga sjukdomar pre Trollet. Nu ba, aha ongar är verkligen sjuka hela jäkla tin. Och så ska man ju gå till affären också eftersom J misslyckades med veckans storhandling i går och kom hem med kanske hälften av allt på listan eftersom det var så mycket folk och han fick panik. Jag som varit en duktig husfru och gjort en veckomatsedel och allt. Nu ba handla så att jag kan laga några av rätterna.

Så att ni vet ja.

Nu ba, satsar på positive thinking

Känns som att jag kan se på allt med ej gråtiga ögon i dag. Så, ja okej, jag vill gärna ha ett jobb med fasta arbetstider och arbetskamrater. Men om jag inte får det så är det så, när Trollet börjar dagis kommer jag i såfall att kunna satsa all min tid på frilansuppdrag som skribent och kanske försöka skaffa fler översättningsjobb än det enda återkommande som jag har. Och nu har vi faktiskt råd att låta mig göra detta, om det inte riktigt bär sig ekonomiskt till att börja med får det helt enkelt ses som en investering i framtiden. Så! Inte deppa över jobb mer. Och det blir hur som mycket bättre än nu, när jag känner press att försöka jobba varje gång Trollet sover middag och hela söndagar som är den enda dagen J är ledig. Dessutom om jag jobbar hemifrån kan jag ligga på sängen inlindad i min fleecefilt och kika på det stålgrå havet samtidigt.

På kompisfronten har jag dejt med en tjej som är en kompis kompis nästa vecka. Kanske gillar vi varandra kanske inte. Dessutom råkade jag snubbla över en blogg via Linnea, och Emmy vill ta en fika. Ej bli rädd nu Emmy, du måste inte bli min kompis. Men alltså, skönt att tänka att jag kanske ska få prata med någon annan än Trollet och tjejen i kassan på mataffären och fiket.

Bloggbebis

Hur mycket funderar ni på Hanna och Martins bebis och när den kan tänkas vara redo för världen? Personligen tror jag att jag funderar på just detta närmast ohälsosamt mycket.

Släktens rödhåriga skatt

Jag är ju helt labil. Har fortsätt på temat gråta så fort jag blir rörd, Trollet gör något gulligt eller allt känns lite piss. I dag har jag alltså gråtit för att jag såg ett fint brudpar, för att Trollet var så gullig när hon åt pannkakor på restaurang, av nostalgi när jag såg ett skitsnyggt par som var höggravida, i lekparken för att Trollet och en liten kille i hästsvans lekte så fint och kramades massor, sen i lekparken för att jag saknade J och nu senaste när Js pappa skickat de här korten från när de passade henne förra fredagen. Hon är fortfarande klädd i det jag styrde ut henne i till vigseln. Sen lämpades hon hos farfar och farbror så att jag kunde dricka vin, äta och fira brudparet. Det borde ju nästan vara förbjudet att vara deppig med en sådan liten ostbåge till unge.

Deppbloggen

Man är ju inte speciellt glad för tillfället va. Det märker man genom att man grinar en massa och det har man inte gjort på år och dag.

Sent i går krullade jag ihop mig till jätteliten och la mig i Js knä i soffan och suckade att jag vill inte vara sån här men det känns som att inget i mitt liv just nu är på mina villkor.

Och där har vi det väl kärnan i problemet. Allt det som jag inte tänkte på när jag får två och ett halvt år sedan glatt tackade nej till ett förlängt vikariat, lämnade familj och vänner och flyttade till andra sidan jorden. Det var ett helt självklart val. Och jag skulle ju heller inte kunna vara utan allt det här, oss. Att börja om på nytt i en ny stad har tagit alltihop tillbaka till hur det var för två och ett halvt år sedan, då jag inte heller fick några jobb eller hade några kompisar.

Vi går på grillfester på söndagar och jag nickar och ler men passar inte in. Alla fruar pratar barnpsykologi och ballettlektioner. När jag säger att jag letar jobb ler de och säger att men det förstår du väl att det inte går att jobba när de där männen jobbar så mycket. Det blir så mycket bättre om du stannar hemma och tar hand om barnet och hemmet. Tills jag exploderar och säger att jag avskyr det livet. All snedtittar och biter samman läppar och låtsas som att de inte hörde.

Ingen får plus

Dagens på plussidan: Min mamma har inte bröstcancer, bara massa yttesmå ofarliga cystor. Pjuuh, beskriver väl känslan bäst.

Dagens på minussidan: Trollet har feber och har gråtit hjärtskärande hela natten. I dag ska vi dessutom börja det roliga exprimentet: utesluta mat och hoppas att vi kommer på vad ongen är allergisk mot. Allt talar för mjölk, så vi börjar med det.

Men ingen är döende eller har en allvarlig sjukdom, så plussidan vinner lätt.

Dessutom Trollet har lärt sig två nya ord. Hennes repetoar består nu av mamma, pappa, (l)ampa, (t)itta, (d)ääär, vovve, (b)ebis och de två nya orden (p)uku (betyder mage på maori) och (p)aki(p)aki (betyder klappklapp). Hennes hobby för tillfället är att springa fram till främlingar, dra upp tröjan, slå lite på magen och skrika uku! I dag ska jag lära henne något engelskt ord och sen kan vi låtsas att ongen är ett trespråkigt geni.

Latkorven

Trollet sover middag och jag, jag borde sätta på en maskin tvätt, laga lunch, jobba och söka jobb. Istället längtar jag efter bloggy och läser bloggar. Alltså, jag tycker att det är onormalt trist när jag inte hinner läsa bloggar. Helt onormalt.

Jaha, så har jag sagt det. Nu får jag väl ta tag i alla borden.

Google asså

Kul att någon har hittat min blogg genom att googla pryd slampa. Ännu roligare är att någon har googlat sig hit med följande:
"går barfota" stan -häst -hov -"ingen vet hur kvällen slutar"

Mänskligheten, hemskt intressant ändå. Okeeej, du vill gå barfota på stan? Och sen började du tänka på hästar och deras fötter så att säga, sen började du undra hur det kan påverka om du kanske lyckas ragga upp någon vid kvällens slut med dina bara hovar och allt?

Tyvärr kan jag ej hjälpa. Men den som söker skall finna!

I dag var en himla fin dag. J hade köpt fina blommor när jag och Trollet kom hem efter två dagar på vift. Han hade även köpt mer ost än vad någon normal människa kan äta och allt har varit så fina och inget har känts svårt.

Sen pratade jag med min mamma och hon har blivit kallad till någon jäkla specialist efter en mammografi. Med bakgrunden att flera kvinnor i vår släkt dött av bröstcancer känns ju inte det där jättebra, trots att jag VET att det för det mesta inte är någon fara och att de bara dubbelkollar saker de tror kanske kanske finns där. När mamma sagt jag är inte nåt orolig! kanske femton gånger så förstår jag ju att det är precis det hon är. Trots att hon säger att höhö, de där kan man ju operera bort, det är inte hela världen.

Det här med att alltid tro att det värsta ska hända, inte så bra. Det mullrar när jag tänker tanken. Hade varit fint att kunna få följa med och hålla henne i handen och få reda på på plats att allt är bra och att det såklart inte är någon fara. Såklart inte!

Kanske inte det bästa att pyssla med när jag ligger småbakis i sängen

Åh jisses. Har just gjort ett en timma långt test via internet för ett jobb jag sökt. En stor del var ett långt jäkla matteprov. Det gick nog inte så bra kan jag säga.

Peppar mig själv med att jag ändå kanske inte vill ha det jobbet. Men jag vill ju ändå gärna bli erbjuden varenda jobb jag söker. Sådan är människan. Eller människan och människan men sådan är jag.

I dag alltså. Inte bra. Trollet har drivit mig till vansinne så mycket att jag började gråta fem gånger. Jag tror att jag måste gå någon slags föräldrakurs eller liknande. På riktigt.

Som alltid sådana dagar blir jag helt förbannad på J för att han inte är hemma. För att han har ett jobb han älskar. Och så drar hela den där spiralen i gång i mitt huvud. Karriärsångesten. Avundsjukan.

Nu drar jag på bröllop, det ska ju bli härligt i alla fall.

Välbehövligt

På något vis är det som att jag aldrig riktigt känner hur trött jag varit förrän jag fått vila ut. I går sov jag middag med barnet i tre timmar. Låg i sängen med datorn och sökte jobb hela kvällen, somnade sedan klockan nio och vaknade klockan nio i morse utan att en enda gång ha hört när J varit uppe med Trollet.

Nu kan jag tänka och känner någon form av klarhet i huvudet. Bra det.

Verkligheten när den är som ruttnast

Fröken Sverige går under jorden. Vet inte vad jag ska säga. Men hennes historia har påverkat mig så mycket. Så mycket att jag ibland knappt har kunnat läsa. Så mycket känslor har det rört upp. Sånt där som jag försökt att inte tänka på. Hur det kändes att vara fyra, fem, sex, sju och åtta år och se sin mamma bli slagen, hånad och hotad. Att försöka använda den egna lilla kroppen för att skydda.

Jag önskar inget mer än att Fröken Sverige och hennes barn ska få lite frid. Och upprättelse!

Har iallafall fixat en viktig bit för att överhuvudtaget kunna jobba

Trollet fick förresten en dagisplats i dag. Micket bra. Nu måste jag få ett jobb också. Annars känns det ju väldigt housewife att ha ongen på dagis och spendera dagarna med att gå till gymmet och luncha med sina vänninor. Men jag går ju inte på gym och saknar vänninor, så ett jobb vore bättre. Paniksökte ett jobb på en bank. Urk. Hoppas att jag inte får det.

Hallå, de har inte ringt från det där jobbet som jag kände var skapat för mig. Ansökningsperioden har ej gått ut än men ändå. Känner att de försöker hålla mig på halster, låtsas som att de inte vill ha mig. Typ The Game eller nåt.

Men näää!

Den här tsunamin i Japan säger vi bu åt. Alltså vad håller världen på med? Jag har blivit helt räddhågsen av mig efter alla jordskalv det senaste. Här om veckan skakade vårt hus på kvällen och även om det var ett litet skalv så såg jag bara framför mig vad som hänt i Christchurch och vågade knappt sova. Nu har de utfärdat tsunamivarning här pga skalvet i Japan och även om det knappast känns troligt så känns det ju plötsligt rätt ohett att bo tio femton meter från havet.

Vågar ej gå och lägga mig innan J kommer hem. Hoho, kom hem! Klockan är 23.30 och jag måste få lite bjooootisleep nu faktiskt.

Majgawd

Kommentarerna. Folk har inget bättre för sig än att vara helt dumma i huvudet va?

Måste bara

Jag måste bara lite sent så här säg något om fina Anton, Glenns son, han som tyckte att det kanske var på tiden att någon visade att det finns homosexuella fotbollsspelare. Vilken kille! Och ja, det är hemskt att det i sig är en nyhet. Men jisses vad det behövs inom fotbollen.

Jag spelade fotboll tills jag var tjugo. Sen har jag tränat ett gäng tjejer från de var elva tills de var fjorton. Och senare ett annat gäng med sjuttonåringar i en annan klubb. Så ni kan ju hajja att jag har varit på hundratusen möten med de andra tränarna i de olika föreningarna. Problemet, det stora problemet, är att alla föreningar är så otroligt beroende av frivilliga, mammor och pappor, för att ha några tränare till lagen. Och jisses alltså, vilka nötter som tillåts ansvara för folks barn. Du skulle ju inte vilja ha en intelligensbefriad apa som lärare i skolan åt ditt barn? Men det går bra med en fotbollstränare som skriker åt nioåringar att bete sig som en riktig man eller att sluta spela som en kärring? Hur många gånger har jag inte sett det. Min yngsta bror var en otroligt duktig och lovande fotbollsspelare men han la av när han var tretton för att han inte pallade med jargongen, för att han inte ville bli gapad på och hetsad. För att han kom hem och var ledsen om tränaren skrikit om att inte vara en jävla fjolla. Och jag, jag erbjöd mig att börja träna ett killag istället för mina tjejer, för att jag tyckte att det så förtvivlat behövdes. Men det var ju inte passande, nä det vara bättre att appapporna fick hållas och jag fick vara en bra förebild för tjejerna.

Vet ni, jag tror och hoppas att i framtiden kommer det inte att vara något konstigt att någon är homosexuell, dagens kids kommer förhoppningsvis att vara likgiltig inför någons sexuella läggning. Fotbollsspelare eller ej. Men det finns en sådan rutten kultur och grabbighet bland så många ledare och tränare. Och det kräver faktiskt att föräldrar vågar stå upp och säga till. Att så där är det inte okej för mig att du pratar. Att alla föräldrar i ett lag tillsammans bestämmer jargongen. Du uppfostrar ju inte ditt barn till att vara snäll, omtänksam och artig för att han sedan ska få svära, håna och bete sig som en "riktig" man på fotbollsträningen bara för att några appappor har skapat den stämningen. Klart som fan att det inte finns många homosexuella fotbollsspelare eller iallafall ingen förutom Anton som vågar gå ut med det, dom slutar väl! Oavsett hur mycket man älskar en sport så slutar det ju att vara kul om det ska hagla bögskämt och vara så jäkla testosternstinnt hela tiden från en sådan tidig ålder.

Random hus

Hästhuvud på huset och andra random saker. Vill ej bygga hus på ett berg så att jag måste ta en hiss upp till huset.

Men jag hinner ju inte vara bitter och grubblande hela dagarna. Jag och Trollet har ju varit och kollat på hönor och surfare. Lekt i lekparken och på stranden. Och druckit kaffe i fina koppar.

Livet. Varför måste det vara så krångligt ibland? Vill ha medhårs och problem som försvinner. Inte problem som hela tiden kommer tillbaka och bara gör nya knutar och synas ur alla vinklar.

Alltså det här med att jag inte kan sluta önska att J kunde jobba 8-16 måndag till fredag och att allt kunde vara lite mer "normalt". Just nu och tre år framåt är det måndag till lördag 8-21 som gäller, några veckor kanske lite mindre, vissa veckor betydligt mer. Den där pressen på den där söndagen när allt som inte hinns med under veckan ska komprimeras i en enda trevlighetsfest för hela familjen. Fast jag samtidigt dör efter att få lite tid för mig själv. Gå på bio eller sova en stund. Och Trollet som är fastklistrad vid sin pappa från sekunden hon vaknar tills han går utanför dörren till tonerna av hennes vansinnesskrik, för att hon vet att han inte kommer tillbaka på resten av dagen.

Visst tror jag att detta kommer att bli bättre när jag får ett eget jobb, när jag får vänner här. När ensamheten inte blåser upp bitterheten. Vi har ju valt det här tillsammans. Jag var glad när han fick jobbet. Men ändå, jag kan inte tänka så långt fram som tre år. Om tre år är det nästan dags för Trollet att börja skolan om jag överdriver lite. Tänk vad han har missat då!

10 000 kronors frågan: går det verkligen att kombinera karriär, familj och lycka?

Zzzzzzz

Livet livet, en god natts sömn är faktiskt allt jag vill ha dig just nu.

Så i dag då blir det mycket kaffe och ännu mer frisk luft. Så ska vi väl ta oss igenom den här dagen med.

Väldigt vardag

Trollet är lite sjuk och med undantag för en liten sväng till lekparken har vi hängt hemma hela dagen. Ätit pannkakor, tvättat miljarders maskiner och jag har ätit mer än ett par bitar banankaka. Trollet är så fin nu, så kapabel, självständig och glad. Kan leka själv. Tycker att det är väldigt kul att springa fortfort långt bort, vill slänga saker i toaletten, ta av sig sina kläder och sätta på tvättmaskinen

Jämställdhet i vardagen - Kiddot

Föräldraledighet: Trollet föddes på en lördag, J var tillbaka på jobbet på måndagen. Tyvärr var det ett måste för oss rent ekonomiskt. Eftersom J inte är anställd utan jobbar på olika kontrakt valde han att inte ta ut någon semester eller föräldraledighet. J önskar hett att kunna ha möjlighet att vara hemma med ett eventuellt nästa barn. Eftersom han just påbörjat ett tre år långt kontrakt utan semester eller något så vete sjutton hur det ska gå till. Jag har varit föräldraledig i nästan fjorton månader nu, om det går att kalla det föräldraledig när det är obetalt. Ska inte sticka under stol med att jag är glad och jäkligt tacksam över att jag fått så mycket tid med henne. Men utan tvekan hade det varit bättre om vi hade delat, mycket bättre. Sex månader var hade varit idealt.

VAB: Nu har jag ju inte fått något fast jobb än. Men vi försöka planera för hur det kommer att bli med dagis och hämta och lämna. Och vår stötesten, VAB! J anser att om jag får ett fast jobb med betalda sjukdagar, vilket han inte har, så borde jag vara hemma med Trollet om hon är sjuk. Jag anser att mitt jobb måste få vara lika viktigt som hans även om jag kommer att tjäna mindre och argumenterar för varannan gång. J tror att han kommer att få sparken om han är hemma med sjukt barn och hävder att han aldrig har varit med om att någon av hans kollegor varit det och försöker få mig att gå med på att han antingen tar var tredje gång eller att vi betalar en nanny varannan gång.

Nätter: När jag fortfarande ammade var nätterna ett skämt. Jag var uppe jämt. Sedan jag slutade amma tar vi varannan natt och varannan morgon.

Läggning: Jag tar alla läggningar under veckorna eftersom J oftast kommer hem långt senare. J får givetvis sköta läggningen under helgerna.

Handla och fixa saker till kiddot: J köper nästan alla leksaker. Kläder lite mer jag. Läkartider och BVC-besök är det mest jag som bokat eftersom det är jag som gått dit med henne. Nu när vi jagar dagisplats är det mest J som ringer runt och frågar. Han är också den som mest funderar på aktiviteter och till och med redan skola för Trollet.

Det riktigt regnar bebisnyheter den här veckan bland släkt och vänner. Och då blir jag ju glad men samtidigt ganska avundsjuk. Det känns ju dumt med tanke på att jag redan har en onge och väl är fri att försöka skaffa en till om det är det vi vill.

Men asså snälla pretty please

Äntligen har jag sökt ett jobb! Eller två till och med, samma position hel- och halvtid. Känner mig helt peppad och som att det kommer att bli vi två, jag och jobbet.

ps. snälla låt det bli så, för det är helt känslomässigt utmattande att söka jobb och detta verkar dessutom helt perfekt om än kraftigt underbetalt.

ps.2. jag har redan sett ut massa kläder jag vill köpa för att använda i mitt nya och framgångsrika liv. Så seså jobbet! Bring it.

Boy

Och så måste jag ju tipsa er om att gå och se filmen Boy. Roligt att en film från Nya Zeeland har tagit sig hela vägen till Sverige. Sen kan jag kanske inte sägas vara helt partisk eftersom J har varit med och gjort den. Så många av de som också var med och gjorde den har dessutom blivit fina vänner till oss. Jag spenderade i princip varenda lördag i tio månader med att sitta framför en massiv dataskärm och låtsas att jag hjälpte till. Dessutom föddes Trollet nio månader efter att jag besökt inspelningen (alltså sorry för to much information). Men den har fått fina recensioner med undantag för SvD.

En sak måste jag bara anmärka på bara gällande en recension på svt.se. Han skriver att filmen utspelar sig i ett maorireservat och det är lite konstigt eftersom det inte finns några maorireservat. Däremot utspelar den sig i en del av landet där befolkningen till stor del är maorier.

Saker som jag funderar på i dag:

1. Hur nervöst det är att söka jobb.

2. Om det kommer att bli väldigt svårt för Trollet med trespråkighet. Jag pratar ju alltid svenska med henne, J engelska och lite maori. Tror att vi bestämt att vi vill att hon ska gå på dagis där det talas enbart te reo maori. Kortslutning för henne eller bara naturligt för små kids?

3. Hur mycket jag vill hinna och hur lite jag hinner. Listor som bara blir längre och längre och där jag bara längtar efter att få bocka av sak efter sak.

Jämställdhet i vardagen - städningen, plocket, tvätten och disken

Oj det blev aldrig något mer efter det första inlägget i den här serien pga strul med internetuppkoppling och annat strunt. Men nu.

Vår städning är uppdelad i en storstädning under helgen och sen allt vardagsplock och fix under veckorna. Under storstädningen ska sängkläder bytas, garderober sorteras, toaletten städas, golv dammsugas och skuras och alla jäkla papper som alltid ligger och skräpar överallt sorteras bort. Den här sortens städning är J bäst på och är den som får det att liksom se renast och finast ut. Och eftersom han inte gör ett skvatt under veckorna så tycker jag att han gott kan göra det mesta under den städningen.

Under veckorna sköter jag allt plockande, all handling, sätta på och plocka ur diskmaskinen, allt tvättande, vikande och sorterande, all upptorkning och avtorkning. Det tycker jag är tråkigt. Jag avskyr att dammsuga och gör aldrig det om det inte är så att Trollet typ spillt ut en blomkruka.

Vad det gäller mat så får J gratis lunch på jobbet under veckorna. Jag lagar middag under veckorna till mig och Trollet som vi äter tillsammans vid femtiden. J kommer tidigast hem klockan åtta och då brukar jag oftast ha sparat en portion åt honom, annars lagar han något själv eller äter en macka. På helgerna äter vi frukost ute varje lördag och turas om att göra en lite flottare helgfrukost på söndagar. Lunch och middag på helgerna lagar den som känner för det och det brukar nog bli ganska hälftenhälften i längden.

Jag har föreslagit städschema med jämna mellanrum för att jag tycker att det är så onödigt att irritera mig och att bråka över städning. Men J blir alltid stött och hävdar att vårat förhållande inte är en arbetsplats. Överhuvudtaget är han en för att anse att allt bara ska ge sig av sig själv och tycka att jag försäker starta ett gräl om jag försöker få igång en diskussion om hur vi ska lösa praktiska saker.

När jag får ett jobb utanför hemmet har vi pratat om att det kan vara värt att betala för städning för att slippa tjafsa om det och få mer tid ihop när vi inte jobbar.

Lol

Gullig sak. Js faster skickade sms till oss om begravningen med tid och så och avslutade med ett lol. J tyckte att det kanske var lite opassande. Sen berättade en annan av kusinerna att han frågat fastern om hon verkligen visste vad lol betydde. Ja! Lots of love.

Så skönt att vara hemma igen. Begravningen var jobbig. Men när någon förlorar så mycket så uppskattar jag i alla fall mer allt det som jag har.

Arrest me officer!

For att dova angesten infor begravningen i morgon sa kan jag ju bjuda pa en liten historia om vad som hande nagon, kanske eventuellt mig, i sakerhetskontrollen pa flygplastsen haromdagen. Tank er lite schleten och trott kvinna i trettioarsaldern med onge pa hoften och lite for mycket handbagage. Alla vaskorna aker igenom och sedan aker en tillbaka och de kikar en gang till.

En av de barska och sakert lite maktgalna kallar myndigt over mig.
- Du har ett par handklovar i din handvaska.
- Eh, nej det har jag inte alls!
- Eh, jo och de far du inte ta med dig ombord.
- Eh, nej vad fasiken talar du om.
- Du maste tyvarr ta upp dem ur vaskan och sa maste vi slanga dem.

Fatta skammen nar man (eventuellt jag) plotsligt kommer ihag att man fick ett par fluffiga bla handklovar i skamtpresent pa en julfest for tva och en halv manad sen, som man slangde i innerfacket pa just den handvaskan och sedan glomt bort att de ens existerade.

Man bara stod dar med barnet pa hoften och allt sitt handbagage och kande sig sa jakla ovardig. Fast man kan ju bju' pat nu alltsa.

Alltsa inget fel pa fluffiga bla handklovar om det ar ens kopp te. Det var bara sa ovantat och pinsamt.

Fi farao

I morgon ska vi pa begravning. Av den sorten dar ordlos obeskrivlig sorg svammar over. Nar nagons liv blivit oforklarligt kort och kistan ar sa liten att det gor fysiskt ont att se pa den. Och foraldrarna undrar varfor just varat barn. Alla undrar varfor och ingen vet vad de ska saga.

Sen ska jag ga pa mohippa och dricka champagne och latsas att allt ar bra. Konstrasterna.

Leka!

Det är mycket lekparken och biblioteket just nu. Och samma keps varje dag.

Lördag? Torsdag? Same same.

Gick upp innan gryning som vanligt. Åkte och mötte kompisar och åt frukost klockan 7.30. Förvånades över vad alla utan innangryningsvaknande barn gjorde på fik vid den tiden på en lördag. Lämnade av J på jobbet. Nu begynnande nackspärr och migrän. Väntar på att J ska ringa och vara klar så att vi kan hämta honom. Då ska jag bada badkar och sova lunch. Tror jag är värd det.

Våra nya hoods

Sista bilden utsikten från vårt hus. Micket bra.

Trout pout

Den här minen betyder Dra dit pepparn växer skitkärring!

Kontaktannons kanske?

Skulle lätt offra en mindre viktig kroppsdel för att ha någon att gå och fika med i dag. En kömpis.

Istället ba kom Trollet så går vi på promenad till lekparken och sen stranden och som grädde på moset affären. Som vi gör varje dag.

Men i dag är det fredag, det är bra. Nästa vecka ska jag åka till Auckland, det är också bra för där har jag kompisar.

Ibland känner jag mig som en himla bra mor. I dag var en sådan gång. Jag låg magsjukedöd på soffan och kollade på sändningarna från jordbävningen i Christchurch samtidigt som jag slängt ut lite leksaker på golvet till Trollet. Trollet tyckte att det var tråkigt och lyckades öppna ytterdörren och promenera ut på taket till garaget(alltså våran ytterdörr ligger en halv trappa upp och taket till garaget precis utanför dörren). Eh, hjälp.

Nu sover Trollet och jag ska tvinga mig att piggna till och vara en engagerad mamma hela eftermiddagen.

ps. Åh, vad jag blir ledsen på mänskligheten. Det som hänt i Christchurch är en jäkla katastrof, ingen vet hur många som dött, oerhört många har förlorat sina hem och stadskärnan kommer behöva byggas upp från noll. Och vad gör folk då? Eh, passar på att stjäla människors tillhörigheter. Vilka små larver.

Uppdatering

Sju dagar har jag försmäktat utan internet. Det var jobbigare än att sluta röka. Men nu börjar jag igen, internäta alltså. Nu ska det läsas bloggar.

Älskar huset! Känns helt lyxigt och liksom modernt efter att vi lidit i vår lilla mögliga lägenhet i sovjetunionenstil i drygt två år. Vi har diskmaskin och micro som annat normalt folk nu och ongen har ett eget rum! Och omgivningarna är så vackra att jag alldeles baxnar. Fotobevis kommer.

Känner mig till och med aningens harmonisk fast jag inte har några kompisar eller hunnit söka ett enda jobb.

I går skickade jag in ett jobb som var mer än lovligt taffligt ärligt talat. Och jisses vad jag inte vågar kolla min mail just nu.

Lördagskväll vare här

Hur mycket jag än älskar nya platser så påminns jag varje gång jag bor på ett nytt ställe om att jag avskyr hur det är i början. Då när jag ska hitta boende, jobb, dagis, närmaste mataffären, kompisar osv. Nu har dessutom all ångst byggts på hundrafalt av att det kostat typ en njure att flytta ner alla möbler, betala för förvaring, bo på hotell i två och en halv vecka, betala förskott på hyra samt en deposition. Jag skojar ej aprillo när jag påstår att vi just nu har 400 kronor på våra konton och en gigantisk hög räkningar. Snälla goda någon gör så att vi helt magiskt får in lön samt deposition för gamla lägenheten typ på måndag. Annars blir det så tråkigt när vi får huset på tisdag men inte har råd att flytta in några möbler.

Men om jag ska vara lite positiv så har jag fått en styck kompis den senaste veckan. Vi är även bjudna på grillfest nästa helg och en kompis från Auckland flyttade ner i dag. Så vi kanske inte måste sitta hemma och stirra på varandra varendaste dag.

Så är jag ju kär i vårat hus också, innan vi ens flyttat in. Och tänker galna tankar som att jag ska köpa en kajak. Bli en sådan där person som drar upp rullgardinen och ligger helt rufsig och söt och kikar på havet och dricker kaffe som min ursnygga kille kommit med, kanske läser tidningen också. Och sen! Då tänker jag att det vore mysigt att dra ut och kajaka lite och promenerar bara femton meter till havet med min kajak. Som om. Kanske kan Trollet börja kajaka snart. Eller simma med sälar. Vi får se helt enkelt.

Vi har ju hattat som galningar med det här med giftemålet. Först visste vi inte vad vi ville, något litet, kanske på en något exotiskt plats. Sen blev vi helt galna och tänkte att fasiken en enda gång ska vi göra detta, nu gör vi det med parad och dans och lyktor och varenda kotte som vi känner. Och det berättade vi för alla. När och var.

Eh, nu har vi ångrat oss igen. Vi vill inte spendera så mycket pengar på en enda dag. Vill inte alla ska se oss. Vill bara att vi ska vara gifta. Så nu tänker vi en kort semester någonstans mycket bekvämt, ingen planering överhuvudtaget och bara görat.

Båda så nedrans lättade när vi vågade erkänna att vi ångrat oss.

Jämställdhet i vardagen: Pengarna

Jag har bestämt mig för att haka på den här grejen som Onekligen kör och Underlandet likaså. Hanna har stått för inspirationen. För mig tror jag att det här kan vara en jättebra grej att göra, för att själv våga se hur vi lever. Jag vet redan helt tveklöst att vi inte lever som vill. Ska försöka(!) undvika ursäkter och bara berätta hur det är.

Innan vi fick Trollet hade vi ett gemensamt konto där vi satte in lika mycket pengar varje vecka till räkningar, hyra och mat. Vi hade också ett gemensamt sparkonto där vi satte in en mindre summa varje vecka, det tog vi av ibland till större gemensamma inköp. Resten av pengarna behöll vi på våra egna konton och gjorde vad vi vill med. Jag fikade väl mest och gick på bio och J köpte säkert massa sladdar och åt onyttiga luncher.

Innan vi fick barn gjorde vi misstaget att inte prata igenom så mycket hur vi skulle lösa hela få barn situationen, utan tänkte att det löser sig. Det kanske inte var så smart. När jag blev med barn tjänade vi ungefär lika mycket, eller snarare lika lite. Här på Nya Zeeland finns det inte på långa vägar samma förutsättningar med betald föräldraledighet osv. som i Sverige. Vi fick cirka 4 000 kronor i månaden i tre månader, sedan inget. Efter det har vi haft ett gemensamt konto där Js lön kommer in, därifrån betalas alla räkningar, all mat, alltalltalltalltallt. Det jag tjänar sparar vi. J tjänar nu ungefär fyra gånger mer än innan jag blev gravid, jag tjänar mindre än hälften mot innan. J jobbar fortfarande mer än heltid och jag jobbar väl heltid med att hänga med Trollet och deltid med att jobba på kvällarna.

En jobbig sak med att inte vara den som drar in massa pengar är att jag alltid känner ångest när jag spenderar vad som ändå känns som Js pengar. Jag undviker därför att handla allt som inte är absolut nödvändigt. J tycker att det är viktigare att jag köper saker jag behöver än att han själv gör det.

J är slösa och jag är spara. Tveklöst. Han har heller ingen direkt koll och tror alltid att vi lätt som en plätt kan spara ihop några miljoner på några år och så eller tycker att det går bra att köpa något lite onödigt och dyrt för de sista pengarna på kontot. Han äter gärna på restaurang för den sista femhundringen fast det kunde räckt till en veckas råvaror. Han betalar räkningarna och jag försöker sköta sparandet.

Ej längre hemlös från och med nästa vecka

Här ska vi bo. Hur fint ska inte detta bli. Körde runt i området och stötte på en skylt som manade till att köra försiktigt för att undvika att köra över pingviner. Och, och det finns sälar också! Mitt gölligaste. Har jag tur så kan jag se dem från mitt sovrumsfönster.

ps. bilden är stulen, jag har ej gått ut på havet för att ta en bild.

Alltsa orka med ovisshet

Sir Peter Jackson ligger pa sjukhus med nagon form av megamagsar. Dalig sak med detta (forutom att det ar synd om Sir Peter alltsa) ar att J antagligen inte kommer att fa jobba pa en vecka eller tre om de skjuter upp inspelningsstarten. Da far han saklart ingen lon och det ar ju dumt.

Bra sak med detta ar att vi inte har rad att bo pa hotell och i sa fall aker tillbaka till Auckland och bor hos Js brorsa. Vilket blir flott eftersom kiddot hatar hotellet och gnaller hela dagarna. J kan fa vara heltidsforalder ett litet slag och jag kan halla min deadline.

Forst kolla pa huset och ga pa mohippa pa lordag dock. Huset som J dock redan har bestamt att han inte vill ha eftersom det bara har tva sovrum. Tydligen har han utan att fraga mig bestamt att hans pappa ska flytta in hemma hos oss. Joy of joys.

Löfte

När allt liksom har kommit i ordning här med hus, dagis och jobb. Då ska jag aldrig mer nämna dagis och hus. Det går ju inte det här. Bristen på input alltså.

Vad händer här näst i så fall? Börjar visa upp någon byrå i lantlig stil jag köpt. Fotograferar min lunchtallrik. Börjar klicka hem saker.

Nu måste det bli mer jag! Mer KiK, mindre hemmafru.

Mera hus

Förlåt att jag spam-bloggar om hus hela tiden. Har visning på ett hus på ojojoj-hus på lördag. Om, OM, om vi får det så kommer jag att spamma ännu mer med kolla, kolla, kolla havet cirka fyra centimeter från vårat hus-bilder.

Kommer så klart ej att få det.

Mvh
Besatt av att bo precis vid havet 80

Mera dagis

Ska besöka Trollets tilltänkta dagis imorgon. Jag har en hel timma till mitt förfogande för att ställa frågor och prata om hennes behov. Känner mig helt bortkommen inför tanken på detta. Har inte hunnit med att tänka på dagis ur något annat perspektiv än att det är något dyrt men nödvändigt. Självklart vill jag att Trollet ska gå på ett bra dagis med bra personal som utgår i från någon vettig pedagogik eller bara sunt förnuft. Hur jag ska kunna bedöma detta återstår att se.

Röda läppar

Blev kär i ett område i går. Det hade stranden med surfarna och en urtjusig kvinna med röda läppar som spelade gitarr på sin veranda. Och en snygg man som rastade sin hund.

Måste hitta ett hus där och börja måla läpparna röda.

Wellington

Oj. Nu bor jag inte i Auckland längre. Vad konstigt det känns. Däremot känns det jättefint att vara i Wellington, det är ju värsta tuffa, vackra och blåsiga staden.

Hotellet vi bor på dock ej så käckt och fräckt. Måste hitta ett nytt i dag. Måste även boka in många husvisningar. Var på två i går. Ett hus låg typ en mil uppför ett berg, blev anfådd av att åka bil dit. Trädgården hade ett väldigt imponerande stup som inte kändes speciellt passande för familjens yngsta medlem. Det andra huset hade värsta fina vardagsrummet och sovrummen men kök och badrum från tidigt 1900-tal och huseet låg på tok för nära flygplatsen. Ej bra att vara uppvuxen i Sverige och leta hus här, standarden inte riktigt samma alls.

Lite konstigt kändes det ju när J åkte till sin första dag på jobbet nyss och jag bara hejdå och va fasiken ska vi göra i dag och hur ska vi hitta någonstans. Ba just det ja, måste hitta hus, någon lekpark, nytt hotell, få ongen att sova så att jag kan få nåt jobb gjort.

Okej, nu är barnet vansinnigt. Over and out.

Magsjuk. Men såklart. Kollar Dr Phil och orkar inte ens få panik över att vi ska packa flyttbilen om några timmar. Någon får väl typ tömma ner det sista i plastsäckar.

Äpplete... Va fasiken, äppelte heter det väl. Som i äppelpaj. Stör mig på alla konstigheter jag har för mig. Eller är jag helt tokig nu?

Men oj, oj känns det inte lite konstigt i magen

Alla töntar drabbas ju av psykosomatisk magsjuka när någon i närheten drabbats av magsjuka. Jag just nu, hemskt töntig. Dricker till och med äpplete till frukosten istället för kaffe. Tönt.

Mäh, kul att vi fortfarande inte fått något bekräftat på när Js nya jobb börjar. Också kul att Trollet är magsjuk och ingen har fått sova under den gågna natten och att om tre timmar kommer tio personer hit för att kolla in vår lägenhet. Som familjens CEO har jag iallafall tagit ett beslut, vi flyttar ner grejerna till förvaring i Wellington i helgen. Jag stannar där och bor på hotellet vi bokat och hittar ett hus. J kan fortsätta jobba i Auckland så länge om det är det han vill. Orka hålla på och avboka och omboka allt.

Jag vårdar sjukt barn under dagen och min vän kommer hit och hjälper mig packa i kväll. Så, chop chop.

Zzzzz

Klockan är halv tio på kvällen och J jobbar fortfarande. Jag borde med jobba. Inte vara helt slut och småfull.

Sällan känner jag mig så smart och vill liksom dela med mig av mina smarta tankar och funderingar som när jag druckit några glas vin. Men vi hoppar det, det känns nog bättre i morgon då.

Nu slapp ni undan mitt långa och nu väldigt raderade inlägg om jämställdhet och föräldraskap. Tur för er säger jag.

Finns det någon del i kostcirkeln för kakor och efterätter?

I dag har jag ätit ungefär lika bra som jag brukade göra ibörjan när jag ammade.

Frukost: En mandelcroissant och kaffe

Lunch: En halloncupcake

Middag: Yoghurtglass och en apastor Baileys.

Den här kosthållningen och dess avsaknad av, ja, mat, gör att jag känner mig helt upp och ner.

Grinigt var det här

Alltså åh, åh, åh jag är så jäkla irriterad. När J äntligen fick hundra procent klartecken att ja det här datumet börjar du, då gav det oss endast två veckor. Vilket är ganska kort tid för att fixa och ordna tycker jag. Plus att Js blivande chef sa att jajamän klart att vi ska hjälpa till med era kostnader för att flytta. Allt sweet så långt. Sen har J inte hört något och ringde upp honom igår för att höra efter vilken tid han ska börja på måndag och dessutom hur det skulle bli med hjälp för flyttkostnad och om de möjligtvis kunde hjälpa oss att betala för vårt hotell eftersom vi inte hittat något boende.

Men oj, oj, oj nä det kunde han ju visst inte längre hjälpa till med tyvärr, tyvärr. Filmhelvetet har ju bara en budget på 500 miljoner dollar så det kan jag ju förstå att det inte går att betala hotell åt oss i en vecka. Nä, nä. Och sen hade han visst precis haft ett möte och kommit på att det kanske var bättre att J började en vecka senare än vad han sagt innan.

Du, ditt amerikanska kukhuvud, min tjej har bokat hotell, flyttbil, flygbiljett, förvaring, husvisningar, sagt upp vårt boende och packat ner nästan varenda pryttel. Tycker du att vi ska dra ner och bo på ett svindyrt hotell som vi inte ens har råd med i en vecka när jag inte ens får någon lön. Bara för att du upplyser mig fem dagar innan vi ska dra om att det kanske blir bättre om jag börjar en vecka senare. Så sa han J, efter att han hade lagt på alltså.

Och nu skickar han, J alltså, sura mail till mig om att han minsann ska ta betalt för varje minut av övertid de närmsta tre åren. Som om de förväntade sig något annat. Dessutom grinar han lite över att det är så dumma mot honom, han som minsann lät bli att åka och jobba i Las Vegas i två månader för deras skull. Haha, de skiter ju såklart urmycket i honom, klart att han är jätteduktig på sitt jobb men det finns säkert tusentals personer som gör samma sak som typ skulle betala med iallafall ett avhugget finger för att få hans jobb.

Jagi? Svartsjuk? Jo men det verkar så.

Ej normalt. Js bror har lagt in bilder från förr på facebook. Så klart finns det en bild på J med någon tjej och på riktigt känner jag hur det liksom river i mig. Jag vill gå in och väcka honom och gärna skälla på honom. Herregu kvinna ta ett djupt andetag.

Det här kan ju kanske vara det negativa med att försöka hålla med om att det är bättre att inget veta om den andras förflutna. Alltså vi pratar aldrig om ex och sånt(såklart så pratar vi om andra grejer som hänt i det förflutna, vore ju sjukt konstigt annars). För att det inte har något med oss att göra.

Nu ba aaahhh det här är nog Js riktiga stora kärlek.

Dubbeljobba

Js pappa ringde i förmiddags och frågade om han kanske inte skulle passa Trollet över dagen så att jag kunde organisera flytt och jobba lite. Om jag kastade mig in i bilen och öste ner lite mat, leksaker, blöjor och extra kläder i en halvtrasig plastpåse, om jag gjorde. Kastade in Trollet i huset som var fyllt av hela nio kusiner att leka med.

På två timmar har jag hunnit fixa flyttbil, bokat in tre husvisningar på söndag, sagt upp el och telefon, ringt runt för att hitta billig mattvätt och jobbat undan en del. Blir allt mer peppad på det här med att Trollet ska börja dagis. För mig framstår det som ett mysterium hur någon kan hinna jobba hemifrån alls medan de har ensamt ansvar för sitt barn. Kanske den som har ett barn som sover under längre perioder under dagen kan. Att håglöst sitta över datorn på kvällen när barnet somnat och jag egentligen bara vill umgås med J och slappa i soffan, näe det fungerar inte för mig.

Pausbild fast utan bild var det här. Att flyttpacka, så oändligt drygt.

Det går knappt att fånga na på bild längre. Hon är alltid på väg någonstans så fort benen bär.

Plötsligt händer det

Ens onge sover HELA natten, i sin EGEN säng. Det tog ju bara nästan fyrahundra nätter innan det hände.

ps. tyvärr fick jag inte njuta så mycket av den här stora händelsen då jag gick upp klockan 3.45 för att köra min mamma till flygplatsen.

Bu

Fi fan jag har alldeles överfullt med ångest i magen, halsen och i hjärtat med. Bara nio dagar tills vi ska flytta. Vi har typ noll dollar på kontot och inget hus att flytta till. En helt ny stad. Och jag som brukade älska det alldeles okända och nya får bara panik. Vill inte lämna allt det som är mitt. Vårat liv på riktigt började här i Auckland. Trollet föddes här. Mina vänner finns här nu. Vill bara ha det bekanta, vetskapen om vad som döljer sig bakom just det där hörnet.

Men det ska bli bra. Vi ska flytta till hus! När vi hittar ett dårå. Trollet ska börja dagis några dagar i veckan så att jag kan komma igång och jobba mer. Dagis så jävla dyrt dock, 3 000 sek i månaden för två dagar i veckan! Men förutom det då fi fan vad bra det ska bli. Peppar mig själv. Fungerar ej.

Har en sån där dag när all smuts i hörnen gör mig galen. Alla leksaker överallt. Golvtytor täckta av allt hon drar fram, allt hon kan komma åt. Blir galen på J som köper en ny bil för pengarna vi skulle flytta för. Och dammsugarhelvetet går i två delar. Städandet som aldrig tar slut. Diska, tvätta, plocka, skura, laga mat och börjar om från gå. Muttrar, svär, vill gråta.

Skickar SOS-rop vis sms om smördrypande pain au chocolate. Så jag tror att det är vanligt jävla premenshumör.

Varenda månad tror jag att jag blivit helt sjuk i huvudet.

Tårta OCH cupcakes aka muffins med glasyr.

Hoppas att jag får någon form av pris nu. Typ Mother of the Year.

ps. Att allt ser lite smält ut och så, det kan ju inte jag råda över. Vädret alltså, himla hett.

Ett helt år flög förbi

Fatta att för ett år sedan nästan på minuten såg våran onge ut så här. Då var hon helt hjälplös och vi halvt vettskrämda inför uppgiften. Men hon har överlevt sist första år med oss som föräldrar, tur. Nu kutar hon runt, älskar mat, har äntligen lärt sig att sova hyfsat bra, tycker om att leka med böcker och pennor och att gå till lekparken. Nu ska jag baka så att vi kan kalasa senare.

Allt svävande har landat och nu är det bråttom i stället. Om två veckor(!) ska vi visst bo i The Windy City. Ska bara hitta ett hus att flytta till. Herregu.

Nästa gång planerat kejsarnsitt kanske

För ett år sedan bafann jag mig på sjukhus. Sju timmar tidigare hade jag blivit igångsatt och allt gjorde lite ont. Kunde det inte snabba på lite så att vi fick träffa våran onge snart? Alltså om någon hade sagt till mig att ongen inte skulle födas vare sig den dagen eller nästa dag heller för den delen, då hade jag nog typ dött på fläcken. Att det skulle ta fyrtioåtta freakin timmar och jag skulle halvt förblöda innan det blev kejsarsnitt.

Och barnmorskan efteråt ba ja, det här blev ju lite jobbigt för dig vännen.

Jag och barnmorskan: ej samma syn på lite jobbigt.

Härifrån hade jag nyss återvänt för en vecka sedan. Då fylld med en gnutta tålamod och kraft. Nu undrar jag mest om jag kan få åka igen.

Fastnade med rumpan i fönstret när jag skulle göra inbrott hos mig själv, då jag visst råkat låsa mig ute. Ovärdigt.

Jag kom loss till slut alltså. Fast det hade ju varit lite kul om jag suttit fast med rumpan i fönstret och skrivit detta.

En ny grej jag börjat med på sistone är att gå på barnkalas. Jag tror att jag gillar barnkalas på Nya Zeeland. Hittills har det bjudits på bubbel på alla. Även när de börjat klockan tio på förmiddagen.

Försöker just nu att ej vara en tönt och ha ångest över Trollets första kalas. Om jag börjar jämföra hennes kalas med andra ungars och gruva mig över min oförmåga att göra en tuff tårta, då har jag blivit en äkta hemmafru.

Snyggast i kommun

Med anledning av att Trollet fyller ett år den här veckan har jag just lite nostalgiskt bläddrat mig igenom en triljon bilder från hennes första år. Slås av att det bara finns tre bilder av oss tre ihop. På en är Trollet alldeles ny och jag ser ut som en morfinpåtänd valross, på den andra är vi ute och vandrar och är svettiga och rödflammiga och på den tredje ser vi ut så här. Som en hyfsat begåvningssvag familj.

Spetsgardinen

Jag skulle aldrig någonsin gifta mig i en vit klänning. Jag har köpt en vit klänning. Där ser man.

Allt ligger och svävar just nu. Allt är sen och kansken och möjligtvis. Det där jobbet som J fick har blivit framskjutet lite, en månad eller fyra. Så vi blir kvar ett litet tag till i vår mögliga tvåa i den här stan. Och J ska kanske möjligvis troligtvis åka iväg i två freaking månader för ett annat jobb. Och jag dör tunga-oket-döden vid blotta tanken på två månader av hundra procent ansvar för det vilda Trollet. Ensamheten. Och vet inte riktigt vart vi ska ta vägen fram över. Gruvar mig. Har någon slags känsla av att något jobbigt är på väg att hända.

Hittade för flera månader sedan en väldigt vacker klänning som jag tänkte att den skulle jag gärna gifta mig i. Lite dyr bara. Nu hittade jag den på halva priset och köpte! Den ser ut som en gammal spetsgardin ungefär. Men en jäkligt snygg gammal spetsgardin. Min kamera är på villovägar men när jag hittar den, då jäklar ska jag bjuda på bild.

Kanske kommer våran Nissan från 1992 att fungera forever and ever

Att kolla på bilar hela dagen, är kanske det tråkigaste jag gjort i hela mitt liv. Och då har jag ändå levt i trettio år. Bilhandlare på Nya Zeeland, inte speciellt humoristiska faktiskt. Orkar ej köpa en ny bil.

Samtal över frukost

Jag:Varför har du skjorta på dig till jobbet?

J: Vi har möte med James Cameron hela dagen i dag. Har jag inte sagt det?

Jag: Eh, nej det har du inte nämt.


James skulle tydligen komma med privatjet. J blev skjutsad av mig i en Nissan från 1992.

2011 började inte så bra. Den stora surheten slog sig ner i hemmet och höll sig fast med starka fingrar. Jag flippade ur lite grann eller ganska mycket och åkte iväg med Bankdirektören till en nudiststrand i tre dagar. Drack champagne mest hela tiden. Var ej nudist själv. Men var lite fri och använde inte bh under mina kläder.