Har haft så mycket dåligt samvete sista tiden. Gällande barnet givetvis. Antar att hela den här känsligheten kring föräldraskapet har att göra med att det är det en vill göra bättre än något annat i livet. Och innan en fick barn, eh ja klart att en trodde att det var skitlätt att vara förälder och att just en själv skulle vara OERHÖRT tydlig, pedagogisk, träleksakig och ekologisk. I verkligheten är mycket rätt svårt och jag känner mig aldrig tvärsäker på att något jag gör är rätt. Och orken!
Jag har till exempel dåligt samvete för följande saker:
Att Trollet går på förskola mellan 8.10 - 16.20 hela veckorna. Det är ju inte svårt att se att min onge är först där och sist hem varje dag. Klart att det känns samtidigt som jag skriker inuti att hur ska en annars kunna jobba? Jag jobbar bara 7h per dag och ändå är Trollet först och sist. Hur fasiken gör alla andra
(alltså fattar att många kan dela på hämtning/lämning men många av föräldrarna är ensamstående)? Och såklart måste ju någon annan jobbig förälder påpeka att Trollet verkar lite ledsen när hon blir ensam kvar. Bara peta på det dåliga samvetet och vrid om, bara gör det.
Skäms även över att vi inte verkar kapabla att potträna ongen.
Får råångest när det är långhelg som denna helg och vi bara jobbar om varandra och inte spenderar en minut tillsammans som familj. Tänker att det är synd om Trollet som inte får uppleva oss som familj. Att alla andra jävlar packar sina bilar och drar iväg hela helgen och har KVALITETSTID i något stughelvete.
Men vi gör så gott vi kan. Och det tror jag nästan alla gör. Så vi kanske inte behöver vara så defensiva kring allt som har med föräldraskapet att göra. Slut försvara oss, ta åt oss och framförallt ifrågasätta varandra. Det tänker jag vore snällt mot oss själva och varandra.
Slut predikan och puss och kram och så.
