Jag har alltid haft manga vanner. Och alltid satt mina vanner framst, fore forhallanden och parighet. Helst plotsligt ar alla vanner langt borta och visst skype och sms och email och facebook och allt sant finns men det ar ju inte samma sak som att dricka kaffe i sju timmar i fysisk verklighet. Nar jag akte tillbaka till Sverige efter mitt sju veckors besok har i NZ sa var det dem jag var overlycklig over att fa traffa igen. Nu nar jag ar tillbaka har ar det dem jag saknar.

Och blir lite nervos att jag inte vet hur man skaffar vanner langre. Riktiga vanner alltsa. De flesta av mina bastisar har jag kant sedan jag var 15, sedan dess har jag skaffat mig kanske tva-tre nya riktiga vanner och daremot valdigt manga bekantskaper.

Nasta vecka ska J aka ivag pa jobb mandag till torsdag. Fyra dagar, dessutom ar jag ledig tva utav dem. Det blir en oandlighet av tid som jag inte vet vad jag ska gora av. Visst jag kan jobba pa mitt CV, plugga korkortsteori, ta promenader, kanske gora en utflykt men jag vill samtala och dricka kaffe.

Med en enkel tulipan

Det Js fodelsedag imorgon. Som en kombination av att han ar extremt fattig for tillfallet och har varit ett tag och darfor behover massa nodvandigheter och av min uselhet som presentkopare ska han fa foljande:

Tva par Bjorn Borg kalsonger(nat svenskt typ)
Fem par halfria strumpor
En rakhyvel
Ett kort som pryds av en halvnaken gubbe och innehaller ett presentkort pa en trakig datakurs som han tror ska gora honom till en battre yrkesman.

Om vi ska vara stereotypa och det alskar juh jag att vara... Om jag hade varit en heterosexuell kille hade jag sakert kopt porriga underklader och en mixer till min tjej nar hon fyllde ar.

Sen tror jag att jag nagongang i ett forvirrat tillstand har tagit ledigt fran jobbet imorgon for att vara hemma och baka en tarta. Jag vet val inte hur man bakar en tarta! Nagon som kan instruera?

Den basta presenten har J sjalv fixat, en natt pa ett femstjarnigt hotell till helgen. Gratis! Eller ja frequentflyergratis. Det ska bli kul att ligga i femstjarnigmiljo och inte behova forsoka lata bli att andas eftersom det ar din storsta skrack att pojkvans pappa som bor i rummet bredvid ska hora nar ni ligger. DARFOR SKA MAN INTE BO HEMMA NAR MAN AR 28!

My big fat maori family

Nar jag tanker pa min egen familj sa ar det inte som en enhet utan som utspridda prickar. Mamma med sin familj, pappa med sin familj, lillebror med sin familj och lillebror six feet under. Stora mentala strackor mellan prickarna.

Min pojkvans familj ar som ett jattestort nat av samhorighet och standiga middagar. Och jag kvavs litegrann och vet inte hur jag ska kunna smalta in. Hans nio syskon och deras fruar och man och alla de dar barnen som springer runt over allt. Och sa ar det fastrar och kusiner och alla kusinernas barn. Jag blir snurrig och vet inte vem som hor ihop med vem och vems barn som heter vad. Det ar sa langt bort, att familjen tar sa mycket plats att det inte finns plats for nagot eller nagon annan. Barnen kallar mig for aunty med barnsjalvklarhet. Och lite undrar hur jag blev jag en del av detta. En helt annan familj.

Den dar Jenny(na men lanka det kan man inte gora pa den har dumdatorn) forsokte ge mig lite tips om hur jag skulle komma undan att kopa pocketbocker for 125 kronor stycket. Jag provade en egen variant i gar. 5 kronors bocker fran second hand affaren. Foljande kom jag hem med:

Zoe Barnes - Split Ends. Handlar om en skilsmassa och sen kommer paret att borja gilla varandra igen efter att de skilt sig typ.

Henning Mankell - Sidetracked. "Three vicious murders shatter the traquility of the Swedish province if Skane. Is there a connection? Inspector Kurt Wallander must find out."

Olivia Goldsmith - the Switch. Medelalders kvinna och hennes makes alskarinna byter plats med hjalp av bantning och lite slingor. Kommer maken att marka? Spanning ar olidlig.

Slutledningen blir att om det ar den har sortens bocker jag hittar pa second hand sa ar det nog internetbokhandel som galler i stallet.

Bocker

Sista veckorna har jag hunnit lasa massor.

JA!
Asa Linderborg - Mig ager ingen
Karin Alvtegen - Skugga
Bengt Ohlsson - Hennes mjukaste rost
Marisha Pessl - Fordjupade studier i katastroffysik

Nja...
Malin Savstam - Nar livet stannar
Moa Herngren - Allt ar bara bra tack
Peter Kihlgard - Kicki och Lasse
Cecilia von Krusenstjarna - En spricka i kristallen
Martina Lowden - Allt
Karin Fossum - Brott
Curtis Sittingfield - I en klass for sig
Hakan Nesser - En helt annan historia

NEEEEJ!
Plum Sykes - Bergdorfblondiner

Nu har jag inga mer bocker och fortvivlas over att en pocketbok kostar motsvarande 125 kronor har(ungefar tva timmars jobb har). For att fa ett biblitekskort kravs typ 784 former av id, brev adresserade till mig och mycket annat. Men ett kreditkort kan jag fa om jag vill.

DEn dar om att jag fan ar helt emotionellt handikappad

Helgen fylldes av lagenheter som vi inte fick och massa jobb. Avslutades med influensa. Efter tre dagar med feber och nastan oavbruten somn vaknar jag med grat och elaka knappogon. Det regnar. Avgrundsledsen. Mina tankar ar nagonstans mellan lova att du aldrig lamna mig for da dor jag och jag litar inte pa att du alskar mig och jag vill aka hem till langt bort och ha min ledsenhet och ensamhet i fred. Inte stalla upp den pa en hylla och lata dig skarskada den, ledsenheten. Sa jag flyttar mig sa langt jag kan i fran dig. Besvarar din oroliga karleksord med elaka knappogonen.

Du gar med ledsna axlar och jag forvanas over att jag aldrig lar mig hur man gor. Varfor jag inte kan saga vad det egentligen handlar om. Gatprattrubbelknut.

Attans bananer ocksa

Jag vet ju saklart om att jag ar ganska osaker och latt blir nervos. Men som de flesta sa kan jag maskera det battre an vad man kan tro. Sa nar mitt hjarta borjade med dubbelslag och andningssvarigheter uppstod, infor att jag skulle fa tillfalle att traffa the big boss pa Nya Zeelands enda stora och viktiga tidning for ett informellt samtal, da trodde jag anda att det skulle ga bra.

Eh, det gjorde det inte. Jag blev rodare an pionrod i ansiktet, andades stotvis och glomde bort det engelska spraket mest elementara och grundlaggande delar. Ungefar som om nagon plockade ur min hjarna en liten stund. Markligt. Jag tror att vi utan att vara allt for negativa kan pasta att han aldrig kommer att ge mig ett jobb.

Varen ar har

Det finns massa saker att lara sig nar man flyttar till ett nytt land.

# Har blev det var i dag. Det sa de pa morgontv. "I dag borjar varen" Och sa sag de jatteglada ut. Utomhus ar det exakt samma vader som igar nar det tydligen var vinter. Men sommaren darmot borjar inte pa ett fast datum har jag fatt reda pa efter lite rundfragning utan nagongang i slutet pa oktober.

# Nar jag skaffade ett bankkonto fick jag en timmes mote med min personliga bankman. Det kandes vuxet.

# Pa mitt nya jobb har jag den samsta lonen jag nagonsin har haft pa nagot jobb. Kanner mig som en sextonaring.

# Har kostar det motsvarande 500(!!) svenska kronor att ta korkort, in alles. Och man maste gora teoriprovet innan man far borja ovningskora. Jag har last trettio sidor i teoriboken och tror att jag kommer att ha korkort typ snart. Kanner mig som en sjuttonaring.

# Nar jag och J kanske eventuellt far barn nagongang i framtiden kommer han att ta med sig moderkakan (heter det ens sa??) i en plastpase och grava ner den under ett trad. Jag fick en liten chock nar han berattade om denna underliga tradition. Sen undrade jag om han kommer att titta i pasen.

For ovrigt ar jag mest kar och slosar alla mina pengar pa att bjuda ut J pa dejt varje dag. Utomhusfrukostar med blaa fingrar, franska filmer, indisk mat och annat som jag gillar. Det kanns att nagot nytt har borjat och att det kommer att bli bra.

Nu sa...

Sista tiden i Sverige fylldes till bredden och rann over med champagne och ol och vin och cocktails, hoga klackar och frasiga tyg, vingel och svarttaxi.

Pa Arlanda svettades jag och grinade av bakfylla och av att det kostade 450 kronor kilot for min 12 kilos overvikt. Jag slangde halva bagaget. Resan over tog 73 timmar pa grund av tyfoner och klantiga flygbolag. Jag laste fem bocker och fick tid for eftertanke. Bestamde mig for att det ar dags att sluta vara livsimpotent och bli en forverkligare och allt som jag alltid velat vara. Typ friluftsmanniska. Vi far se.

29 timmars forsening gjorde att pojkvan inte kunde hamta pa flygplatsen pga livsviktigt mote som inte kunde avbokas. Svalde ilska och kopte en parfym som luktade som mina drommar till honom. Tankte att han ar min drom nar jag sag honom genom bilrutan.

Sufar lagenheter och drommer om de vid havet med stora altaner och vackra golv. Inser att det nog inte gar. Att det blir heltackningsmatt och halvfint.

separationsångestens fula tryne

Jag ristar hårda naglar mot min mammas hud med ord. Säger alla saker som jag hållt inne med ett helt liv. Fult, hårt och sant. Min sanning. Men inte hennes. Sen gråter jag och säger förlåt. Förlåt för att jag väntat till nu. För att jag lämnar det såhär. Slår hårt och springer.

Hejdå mamma. Jag älskar dig ändå.

...

Nu är det nära. Så nära att jag filar på mitt CV och kollar jobb. Gråter en skvätt efter sista dagen på jobbet som finns kvar. Skickar mail till folk som hyr ut lägenheter som ser fina ut i nya staden. Hur mycket har jag råd att betala? Lägenhet mitt i stan? Lite utanför stan med trädgård? Hur mycket kan jag bestämma? Anmäler mig till gratiskurs hos Skatteverket som ska lära mig viktiga grejer om att vara egen företagare på cirka tre timmar. Hämtar ut p-piller för ett år. Köper dyra försäkringar. Rensar ur ännu mer kläder. Är sur på nästan alla eftersom jag har grav separationsångest och försöker distansera mig. Rensar bort lite mer kläder. Ringa CSN. Betalar skitmycket räkningar.

Är barnsligt lycklig. Och livrädd för att jag offrar något. Får panikångestattck på farmorsgolvet.

Tänker på tiosekunderslyckan som exploderar i mig när jag kommer få se honom igen.

På förväntningar och krav och jämställdhet och millimeterrättvisenazisten som bor längst in.

På ett annat förhållande som jag trodde hade avskräckt mig för livet på att våga.

Är det nu det händer? Eller slutar man aldrig vänta på det?

Shit det är ju augusti snart

Ja det är ju inte så att jag försvunnit från jordens yta. Om någon nu trodde det. Snarare var det väl så att det kändes så för mig ett litet tag. Fast i tråkighetens epicentrum. Men nu är jag uppe i flaggstångens topp och samlar bara på rätt igenom vackra sommarminnen som jag kan knyta handen hårt om och ta med mig som min egen hemlighet. Himlen är sådär sommarhög och allting vykortsromantiskt.

Jag har blivit erbjuden jobb här och blev glad för kvittot på att jag varit riktigt duktig över sommaren. Och förvånad när jag inser hur mycket jag älskat det. Men flygbiljetten ligger där hemma. Jag ville säga ja och nej. Jag sa nej och fick förvånade blickar. Ingen tackar nej till eftertraktade jobb ens i tråkighetens epicentrum. Fast det värmer att höra att jag alltid är välkommen tillbaka hit om jag behöver. Hemma är tydligen alltid hemma.

Come July, please pass sweet July

Jag har hamnat i klämkäckhetens mecka och försöker smälta in. Men jag är bara bananflugornas herre och inget mer, absaolut inget mer. Allt jag gör blir fragmentariskt och pendlande. Ena dagen är det arbetsnarkomanen som vinner och jag jobbar så långa dagar att det snurrar, bara för att få vara bäst, att få skina en liten stund. Följt av långa klarvakna dödströtta ångestnätter med tv:n som snuttefilt. Sen skiter jag i allt och unnar mig karatefyllor, konstiga efterfester, stulna cyklar och spyor i papperskorgar på jobb. Och jag tomas ledin vaknar mitt i natten av saknaden om jag lyckas somna.

Någon som inte borde komma mig nära kommer nästan för nära. Jag får brinnande eldklot i magen, sådana som bara en annan person får ge mig. Spelar korten rätt och undviker Någon och säger inte något om vad Någon får mig att känna, inte till en endaste.

Skyller på att det måste vara separationsångesten, den över det där livet som jag lämnar och de jag lämnar. Ångesten över att jag offrar mig. Några dagar av vekhet.

Titta bort, erease, delete. Och så ser vi framåt.

Om jag försvinner härifrån i några månader så är det för att jag inte har någon dator. Några rader på en stulen stund.

Jag älskar mitt jobb! Det går skitbra och jag är glad hela tiden.

Igår var det midsommar. Vi hade vuxenfest som blev fjortisfest. Spyor, otrohet, sönderslagna grejer, utspillt rödvin i vit soffa, rispad induktioshäll på splirrans nya spisen och klagande grannar förekom.

Sjung om studentens regniga da´r

Idag är det studentdag i Industristaden. Dagen till ära är det ihållande spöregn och en och annan kraftig hagelskur. Jag vågade mig ut på en fika och fick blöta studenter som skrek visa pattarna på köpet. I vanliga fall blir jag gråtmild och tycker att det är så fint med studenten, att ungdomarna har hela livet fram för sig och yadayadayada. De här ungdomarna hoppades jag skulle välta med flaket och gå en dyster och arbetslös framtid till mötes. På fiket hette det fortfarande negerboll, för politisk korrekhet har inte nåt den här avkroken än.

Sen köpte jag Bitterfittan till min svägerska och gick hem till dem. Nu är jag hundvakt och har en deadline om en timme ungefär. Sen ska jag sitta i soffan och läsa Tusen strålande solar som min svägerska gav till mig tills den är slut.

En sak till...

Asså jag har högt blodtryck... Har haft det i några år, lite sådär höjda ögonbryn och det här ser inte så bra ut aktigt från läkarna. Nu har det hamnat på nivån: du måste förändra din kosthållning och börja träna och sen när jag höll för öronen kan det sagts något om att drastiskt skära ner på alkoholkonsumtionen och om att det inte hjälper så måste jag äta medicin NU. Annars kan jag tydligen få stroke eller hjärtinfarkt eller något med njurarna. Och typ dö!

Jag känner mig gammal och fet! Läkaren var tvungen att breda på om hur ovanligt det var att så unga människor som jag får så högt blodtryck för att få mig att känna mig kraftigt överviktig och åldrad i förtid.

Men eftersom jag är en optimist och skjutapåframtidenperson så tänker jag att det här med ny livsstil kan man väl vänta med till efter sommaren?

Oväntat

Kanske är det nyhetens behag. Men det finns något vilsamt i att vara hemma. Att Industristaden trots allt alltid kommer att vara hemma hur mycket jag än försöker göra det annorlunda. Varje gata har ett minne och här säger vi hej till varandra fast vi är okända. Jag cyklar på en rosa cykel genom barndomsalléer. Passerar gamla skolor och tjyvrökningsbuskar. Träffar nya bebisar och ser nyrenoverade radhus. Dricker kaffe med mjölk med svägerska vid gamla köksbord och tittar på kulan som antyder grodden som ska bli mitt brorsbarn. Håller farmorshand och pratar med hennes hemtjänst om hur det verkligen ligger till. Pratar livets allvar med nioåriga kusinen. Tittar på när Stora lillebror sparkar in säsongens fjortonde mål på regnbristbrun fotbollsplan omringad av röda lador och knottsvärmar och femton andra närmast sörjande. Halvdagsintro på nya jobbet och inser att nu är det på riktigt. På måndag kommer Bästisen med fästman hem! Och kanske är jag galen men det känns som att den här sommaren kommer att bli en solros att sätta bakom örat.

Google this google that och lite pricerunner

Nu har jag bokat biljett. Om exakt 80 dagar är jag tillbaka i Nya Zealand. Det är skitlänge. Kollar på försäkringar, för det måste jag ha säger min mamma. Den billigaste kostar cirka 3500 för ett år. Jag är snål och vill strunta i det, för jag är ju ändå aldrig sjuk, fast det är ju synd om mamma om jag dör och ingen har råd att flyga hem mig. Fast det är ju nu jag ska bli vuxen och ansvarig och ha pengar på sparkontot till sånt här. Hell jag har till och med pratat med Skatteverket idag om hur jag ska göra för att starta mitt eget företag. Företagare.. Då måste man fylla massor med papper och fakturor och hålla reda på vilka pengar som tillhör företaget och vilka som tillhör mig och massa saker som gör mig stressad.

Två mycket små frågor som just nu lämnar mig sömnlös om nätterna

* Vem?? Vem tyckte att Plopp med tuttifruttismak var en bra idé?

* Någon som förstår någonting av söndagsserien John from Cincinnati?

Fotboll

Nio dagar kvar tills fotbollsEM. Redan börjar den där nervösa klumpen växa i magen. Exakt samma känsla som när jag själv spelade fotboll på blåbärsnivå men vissa matcher ändå var knivseggpåhalsen viktiga och jag knappt kunde äta på flera dagar innan. Och laget spelar skräpigt i träningsmatcher och Lagerbäck tar alltid ut fel lag. Så jag tar ut besvikelsen i förhand och tänker på gamla mästerskap med Sverige och vad jag gjorde då.


VM 1990 Italien:

Jag var nio år och ville bli fotbollsproffs och fyllde samlaralbumet med exakt alla fotbollsbilder och hade så många dubbletter. Jag var ihop med Thomas min första kille. Vi kollade på matcherna hemma hos honom och brukade pussas i halvlek. Sverige förlorade med den berömda 1-2*3sekvensen och vi hejade på Kamerun och Roger Milla istället.


EM 1992 Göteborg:

Sverige var med i sitt första EM, direktkvalifierade som värdland. Jag tjatade på mamma om att vi skulle åka dit. Men vi hade inte råd. Men vi vann mot England och Danmark i gruppen och oavgjort mot Frankrike. Sen förlorade vi mot Tyskland i kvartsfinalen. Och Danmark chockvann och det var nästan lika kul det.


VM 1994 USA:

Mytomspunna 1994. Alla tjejerna var kära i Dahlin eller Andersson, kanske var någon till och med kär i Brolin. Jag var mest kär i Markus i klubbens juniorlag och han kändes lika ouppnåligt långt borta som någon i landslaget i början av den sommaren. Jag var tretton och ett halvt år och blev stor den sommaren tyckte jag själv. När vi cyklade hem mitt i natten från klubbstugan med några folköl, chips och straffsparkseufori inuti. Juniorlagskillarnas ögon som bekräftade att något var annorlunda nu. Att vi inte var tolvåriga småtjejer längre. Och deras sextonårshänder skrämmde mig lite. Som om de berättade historier jag inte förstod. När min mamma envisades med att gifta sig i svenska fjällen samtidigt som Sverige spelade bronsmatch mot Bulgarien straffade jag henne med tonårsbutterhet hela dagen.


EM 2000 i Belgien/Holland:

Äntligen fick Sverige vara med igen men kom sist i gruppen. Och jag, jag var nitton och ett halvt år och båtluffade med en australiensk konstnär i Grekland under hela mästerskapet. Då kändes fotboll rätt oviktigt.


VM 2002 i Sydkorea/Japan:

Jag bodde i Melbourne och var där med i någorlunda rätt tidszon. Bästisen var medvetet arbetslös och såg alla matcher i hela VM. Jag jobbade på pizzeria och missade matcherna mot England och Nigeria. Men aldrig att jag glömmer Anders Svenssons frispark mot Argentina. Vi vann "dödens grupp" och jag förutspådde ett nytt -94 VM. Därför gjorde det inte så mycket att jag var tvungen att jobba när Sverige skulle spela mot Senegal, så övertygad var jag om att vi skulle vinna. Jag kunde ju se nästa match, kvarsfinalen. En gäst på restaurangen fick fortlöpande sms-rapporter som han vidarebefodrade till mig. När han berättade att Sverige förlorat på golden goal gick jag in på toan och fullipade. Sedan serverade jag surt pizzor och pasta resten av kvällen. Med en känsla av att något som inte skulle ta slut hade tagit slut.


EM 2004 i Portugal:

Jag bodde i Edinburgh. Hatade just då mitt jobb som restaurangchef. Mitt och mrX förhållande krisade deluxe. Bestämde mig för att börja spara pengar till en Sydamerikaresa, som om det var en lösning. Jag såg alla gruppspelsmatcher på puben. Sverige vann gruppen och den här gången skulle det gå skitbra sa jag. Några dagar innan Sverige-Holland matchen flyttade jag ifrån mrX och in hos några kompisar. Vi var tio stycken svenskar som såg kvarsfinalen ihop. Zlatan och Mellberg missade straffar. Holland var vidare. Och jag grät som om hela mitt liv berodde på detta. Som om ett lyckat EM kunde räddat mitt personliga kaos. Jag minnesluckedrack och vaknade dagen efter naken i en kompis kompis fd pojkväns säng med mitt livs värsta bakisångest. Och fucking jävla Grekland vann av alla lag. Det gjorde allt värre på nåt vis, kunde de borde väl Sverige också ha kunnat.


VM 2006 i Tyskland:

Detta var året då jag äntligen skulle få åka på ett fotbollsVM hade jag tänkt. Struntade i att skaffa sommarjobb och skulle bara vältra mig i tyskt öl och fotboll. Jag sökte biljetter. Tvingade alla mina vänner och min bror att söka biljetter. Och de fick lova att just jag skulle få en av de åtråvärda biljetterna om de fick några. Ingen fick biljetter! Några vänner skulle åka ner ändå kanske få tag i biljetter där. Jag vågade inte chansa. Såg alla gruppspelsmatcherna på olika uteserveringar i Stockholm. Sverige kom tvåa i gruppen men jag visste att det inte skulle gå bra. Satt på en buss mellan Vilnius och Riga under första halvleken av Sverige-Tyskland och fick sms som berättade att Tyskland ledde med 2-0 efter tolv minuter och sen att Teddy Lucic blev utvisad. Jag kollade på andra halvlek i en hostelbar fylld med tyskar och låtsades inte om att jag var svensk. Sen delade jag och min resekamrat på en flaska vodka och gick på rysk gaybar. Och mina vänner som åkte till Tyskland fick inga biljetter!


I år tänker jag inte ha några förväntningar och definitivt inte gråta, dricka vodka och ligga med någon kompis kompis fd när(inte om) Sverige åker ut.