Two more sleeps

Tecken på att detta liv med man på jobb på annan ort är lite utmattande: en ser fram emot en dag på fertilitetskliniken. En embryoåterföring med en efterföljande akupunktursession och jag ba helt upphetsad SPA DAY. 

Kom igen kroppen!

Blodprov: fredag, måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, to be continued tills min kropp ba aha ägglossning ska en ju fixa med denna månad. 

Memo to self: inget kortärmat om jag inte vill att folk ska spekulera kring min eventuella heroin habit.

Arla morgonstund

Ångrar mig lite kring detta med att det är enkelt att vara ensam förälder hemma. De senaste tre mornarna(stavas det så?). Alltså phjuuu. Vet ju att hon är trött pga långa långa dagar med fritids och skola och somnar alltid senare än vad hon borde. Och hela morgonen är skrik och gråt och protester och en fösöker vara den vuxna fast det går inte så bra. För jag vill sätta mig ner på golvet och gråta, för jag är med trött. Utropstecken.

Men jag säger förlåt och kramar extra hårt på fritids och imorgon är ju en annan dag. Visst. Och om tre veckor börjar påsklovet! 

Sen

Drömmer om J. Vaknar och saknar sådär att det blir fysiskt, som en kroppsdel slitits av under natten. Det tog drygt två veckor. 

Innan har jag inte känns ett uns av sakn. Bara lite lättnad. Tanken som jag inte riktigt vågar tänka: är jag fortfarande kär. Är jag verkligen det? Att jag älskar J är väl givet. Men kär? Operation vardag kombinerat med operation ivf kombinerat med Js pinsamt många timmar arbetade varje vecka, vad har det gjort med oss. Sjukt bra team inte så jäkla bra som par kanske.

Kanske har vi satt för stora förhoppningar till sen. Sen när vi bor i Sverige. Sen när du jobbar mindre. Sen när vi fått ett barn till. Sen när vi har tid. Sen är vi lyckliga. 

Men när kommer sen, hur gör vi för att bryta mönster. Det hjälper ju inte att se mönster om vi inte förmår att förändra dem. 

Klart att vi fixar detta. 

Skolan

Månader innan Trollet började skolan sprang ångesten runt runt och ifrågasatte hur vi valt. Var det alls en bra skola? Hur vet vi det? Är hon ens alls redo för att börja skolan? Det där självutplånande och försiktiga som gått i rakt nedstigande  led från hennes pappa. Skulle hon ens våga säga ett enda ord de första månaderna? 

Det kommer säkert ett bakslag någon dag men oj vad hon älskar att lära sig. Hon har fått massor av kompisar. Fritids är urkul. De har en swimmingpool på skolan! Och fröken är snällast på jorden. Hon har växt så mycket. Självförtroendet sprutar som ur porerna. Som det ska vara.

Det enda jag, märk väl jag, inte gillar är att de har läxor varje dag. Det tycker jag är onödigt när man är 5. 

Ensamlivet

Nu har jag avklarat två veckor som ensam förälder hemma. Lite betyg på det hela? 

Har gått väldigt bra. Blev makalöst rörigt hemma först pga att jag liksom inte plockade upp den delen av städ och plock som J tydligen visst står för. När jag började fatta att han inte kommer att dammsuga, vika och plocka undan tvätten, ta ut soporna, städa köket eller toaletten eftersom han inte är hemma, då fick jag ju börja göra det. 

Märker att det är väldigt mycket mindre laddat att städa när jag inte gör det ut ilskan att någon annan minsann inte gjort det. Mycket mindre. Samt tacksamt att upptäcka att J visst tar stort ansvar för hemmet. 

Antal gånger som jag tänkt bittra tankar om att han bor på hotell, slipper städa, laga mat, tvätta, göra matlådor och allmänt inte har något ansvar förutom sitt jobb: en enda gång. Jag tänker mest att jag hade dött av att vara i från mitt barn så länge. 

Det är mest helgerna som blir annorlunda. En av fördelarna, eller vad fasiken man ska säga, med att ha "bara" ett barn är ju att vi har lite mer tid. Upplever att mina vänner med två eller fler barn spenderar nästan all tid på helgerna tillsammans hela familjen för att det behövs två vuxna. Vi gör absolut grejer tillsammans på helgen alla tre. Såklart. Men både jag och J försöker träna mycket på helgen, brukar ta en lunch eller middag var ute med kompisar, om någon av oss är väldigt trött så får den personen vara hemma själv och vila. Nu blir det ju jag och Trollet hela tiden tillsammans, fast denna helgen har vi fått låna en stuga med kompisar och nästa helg ska vi flyga och hälsa på J på jobbet.

Men nu ska jag inte vars så stursk. Jobbet är vansinnigt psykisk krävande för tillfället(mer on det i separat inlägg). Fick mens idag så nu blir det nytt försök med fruset embryo denna månad, så ska på något sätt få till dagliga blodprov från och med om någon vecka tills de fastställt att jag haft ägglossning. Och jag hade ju tänkt hinna massa akupunktur också. Så vi får väl se om jag utvärderar annorlunda om några veckor. 

Min bön

Jag höll i en tvådagars bebis igår. Bad en stilla bön samtidigt. 

Gör så att jag får bli någons mamma igen bara en enda gång till. Då ska jag aldrig aldrig mer önska mig något i hela livet. Och jag ska uppskatta varje sekund. Varje sekund. Jag ska finnas där. Inte ta något för givet. Spärra upp ögonen och se på riktigt se. Och jag ska ge tillbaka. 

Jag kommer inte att vara världens mest perfekta mamma helt plötsligt. Eller ha massa tålamod och gilla att leka. Antagligen inte att pyssla heller. Och tyvärr kommer du att få gå till förskolan i omatchande strumpor med rufsigt hår precis som din storasyster gjorde. Och jag fixar inga Pinterestvänliga kalas bara så att du vet.

Men.

Vi tre kommer att gå cirklar kring dig. Beskydda dig. Älska dig avgrundslöst. Du fladdrar i hjärtat redan. Finns i mitt blod. Är redan en del av vår familj. Du kommer att vara trygg här.

Om vi ses om ett eller fem år kan ingen förutspå. Kommer IVF att fungera till slut eller är vi så nedrans lyckligt lottade att vi får adoptera just dig? Eller så är du alla barn som behöver någon vuxen som ser dig. Du kanske behöver våran kärlek bara ett kort tag. Du kanske är nyfödd eller sju eller tolv när vi ses. 

Som jag längtar tills vi ses. 

Och för oss kommer det att vara så värt det. Allt detta. Hur jävla värt det som helst. 

Rädslan för katastrofen

Den senaste veckan har en släkting dött, en sjuk bebis fötts och en vän knivhuggits av sin partner och snuddat vid döden. Allt annat blir så futtigt då, när det ställs mot döden, livet och katastrofen. Det är obegripligt det där att jorden bara snurrar på fast allt precis allt har förändrats för dessa människors närmaste. 

Jagärsålyckligtlottadjagärsålyckligtlottadjagärsålyckligtlottad

När ens man ska vara borta i nio veckor och ens femåring börjar gråta ungefär tre timmar efter att han åkt för att längtet tagit över. Känslan då. 

Avd fler saker jag längtar efter i Sverige

Sport! Jag älskar sport! På tv och på plats. Alpint, friidrott, fotboll, längdskidor, ishockey, vanlig skiten division tre fotboll, OS, VM i nästan vad som helst. 

Här är sportutbudet på TV rugby och cricket. Inte ens efter 7 år här är jag intresserad. Förstår nu i allafall reglerna i rugby och kan stå ut med att titta om All Blacks, nyzeeländska rugbylandslaget spelar. Nu pågår cricket-VM på Nya Zeeland samt i Australien. Tänkte tvinga mig själv att bli en tvättäkta kiwi såhär den sista tiden och lära mig att uppskatta cricket. Gav upp efter en halvtimme, det är så tråkigt så att det inte går att förklara och håller på jättelänge. Nä, heja vinterstudion säger jag bara. Nästa vinter måste vi ju iaf vara i Sverige. 

Att känna sig kass

Inget får mig att känna mig så svart och kletig inuti som när vänner berättar att de är gravida. Jag blir glad men jag blir inte så glad som jag önskar att jag kunde bli. För det är så blandat med vad jag också känner. Om jag har en dålig dag kan det också kännas som ett knytnäveslag rakt i ansiktet. Hjärnan vet att det finns inte ett begränsat antal barn, ingen tar "mitt" barn. Det hindrar tyvärr inte att det känns som att att folk knuffar sig före mig i kön.

Och att jag känner mig usel och kletig inuti. 

Okej då jag mejlar väl

Migrationsverket kundtjänst över telefon. Vilket skämt. Har ringt dit cirka hundra gånger under den gångna veckan. Varje gång möts jag av ett meddelande som säger att det finns ingen tillgänglig att prata med. Det är ju okej. De är busy. Men det finns ingen kö en tålmodigt kan vänta i och heller ingen call back option. Så himla konstigt. En kan absolut mejla men jag tänker att många som är i kontakt med Migrationsverket är i en mer utsatt position än min familj och vill prata med någon där och då. Och vissa kanske inte ens kan skriva på svenska eller engelska eller alls. Ingen aning om Migrationsverket använder översättare för sina mejl men skulle tippa på ett nej. Säkert finns tillgång till tolk över telefon eller vid besök på myndigheten. 

Vardagstips

Tips på att få vardagen att gå ihop om det bara finns en vuxen i hushållet? 

J åker på jobb i nio veckor. Under denna tid måste ju städning, matlagning, tvätt, hämtning, lämning, läxor, aktiviteter, ett heltidsjobb och fertilitetsbehandlingar fortgå helst med psyket i behåll. Dessutom ska vi ju emigrera så vi har cirka femtusen grejer att sälja/slänga/skänka och organisera. Så hur tar jag mig igenom detta på smärtfriaste sätt? Tänker lite smuts i hörnen är okej, likaså städare. Halvfabrikat är också okej och storkok antagligen smart? Att våga be om hjälp, har ju ingen släkt här men väl vänner. Lika bra att säga upp gymmet och göra några upphopp i lekparken istället. Bjuda över folk på middag pga sällskap är bra och uppmuntrar till städning. Kanske anlita en barnvakt några timmar per vecka? 

Finns ju massor av ensamstående utan uppbackning som fixar detta år efter år hela tiden. Så nog ska jag väl klara nio veckor men vill fixa det utan att bli utmattad och bitter på kuppen. 

Att ta ett återfall

Kaffe. Som jag saknat dig. (Klara! Titta!)

Mjölk

Den oro som jag känt över att hon skulle börja skolan. Huuur ska det gå? Barnet som alltid trivts okej på förskolan men helst vill vara hemma med mamma och pappa och varit ledsen varje söndag pga förskola dagen efter. Hon har frågat hela helgen när det egentligen är dags att få gå till skolan igen. När jag försiktigt frågade vad det är som är kul i skolan svarade hon att man får mjölk varje morgon. Ha! Hur peppade skulle inte skolbarnen här bli om de fick lunch varje dag i skolan. OBS att det inte är alla skolor som serverar ett glad mjölk om dagen, detta användes som ett unique selling point när vi var och tittade på skolan. 

Mens

Den mens jag verkar få efter ett misslyckat ivf-försök är speciell. Som i den smärtsammaste mens du kan föreställa dig. Det tog ganska många dagar för mig att börja blöda denna gång efter jag slutat med medicinerna, en tar progesteron tills det är bekräftat med blodprov att en inte är gravid. Kallsvettig, spyr och upplever sådan extrem smärta. Hade exakt likadant sist när jag inte ens fått något embryo tillbaka utan bara medicinerat. Så antar att det är medicinerna som påverkar mig så här. (Se bildbevis på 41 sprutor och nålspetsar från en behandlingsomgång ovan - nödvändigt ont). Har def besegrat min nålfobi nu. 

Tack kroppen för att du berättar för mig att jag inte är gravid på det tydligaste av sätt. Känner mig inte så lyckligt lottad  över att vara kvinna och dessutom en infertil sådan. Just idag vet jag inte hur många gånger jag kommer hitta kraften att göra detta igen. 

Vassego för information om min mens. 

Tankar om att flytta "hem"

Tror att jag blivit gammal och bekväm. Känner mer nervositet över att flytta till Sverige än över någon annan flytt jag gjort. Såklart att det blir annorlunda när det inte bara handlar om mig. Trollet ska ju trivas plus hennes svenska är inte så vass. Alltså hon förstår nästan allt men pratar med bred nyzeeländsk brytning om jag lyckas få henne att säga något alls på svenska. Fast fattar ju att det kommer att gå snabbt för henne att komma in i. Barn är ju genier. J ska ju också trivas och helst få ett jobb hyfsat fort.

Försöker andas och tänka på anledningarna till att jag vill flytta:

Husen här är kalla, fuktiga och mögliga. Att köpa ett hus av hyfsad standard har vi inte råd med eftersom centralvärme och dubbelglasade fönster verkar vara en lyx för mångmiljonärer. Plus att räntorna här är höga. Att hyra hus här är otryggt eftersom hyresvärden är en privatperson som oftast har noll intresse att ta hand om sin fastighet samt ofta säljer fastigheten med kort varsel.

Den största anledningen till att flytta är att vi har usel balans mellan arbete och fritid. Eller ja enkelt sagt en person jobbar heltid, den andra 60 till 100 timmar per vecka. Ej bra för jämställdheten direkt. I Sverige hoppas vi båda jobba 80%.

Ett IVF-försök kostar just nu 80 000 SEK här på Nya Zeeland. Oerhört mycket billigare i Sverige, så det spelar stor roll för oss. Plus att i Sverige går det att adoptera, även om jag fattar att det är en lång och svår process. Men det är i princip omöjligt här. Det genomförs ett fåtal öppna adoptioner inom landet varje år, förra året sju. Och i princip omöjligt med internationella adoptioner.

Sen vara nära familj och vänner för ett tag iaf. Saknar.

Längtar efter betald föräldraledighet. Skola och förskola som förhoppningsvis håller liknande standard oberoende av var ett barn bor. Att alla barn får mat i skola och förskola och inte stannar hemma pga att föräldrarna inte har någon mat att stoppa ner i deras matlåda.

Längtar efter att vara i Europa. Här är allt så långt borta. 

Det jag är orolig för med att flytta är följande:

Att Sverige är fullt av rasister at döma från senaste valet. Kan inte tänka mig något som skulle göra mig ledsnare än om min man skulle känna sig utsatt för rasism pga hudfärg eller ursprung. Eller att min dotter skulle växa upp i ett land där folk helt utan eftertanke uttrycker sig rasistiskt. Fast det gör mig iofs lika ledsen att tänka på att någon alls utsätts för det. Dock så är ju Nya Zeeland inte på något vis förskonat från rasism. Alls. Men jag ropade högt om att aldrig aldrig skulle jag flytta till Sverige så länge Sverigedemokraterna fanns representerade i riksdagen. 

Är rädd för att bli galen på det svenska gnället över SKITSAKER. Fattar att man lever i den verklighet man lever i. Men mina hatgnäll så här på avstånd: Blir helt galen på när folk klagar på att de är panka pga föräldralediga. När man bor i ett land med 480 dagars betald föräldraledighet. Och fortfarande åker på semester hela tiden och renoverar köket. Eller när folk klagar på att deras äldre barn BARA får vara 20h per vecka på förskolan pga föräldraledighet. Eller på att pga att barnet är på förskolan fyra timmar per dag får de ingen frukost där. Måste vara så jobbigt att behöva spendera tid med sitt barn och att dessutom behöva se till att de får frukost. Sånt jobbigt ska väl ingen förälder behöva utsättas för. Crime against humanity. Nu menar jag inte att man ska gå runt och vara tacksam och nöjd dag in dag ut men. 

Oroar mig såklart även för att det ska vara svårt att hitta bostad. Inte jobb så mycket. Har ingen prestige vad det gäller det, jobbar hellre med vadsomhelst än att inte jobba alls. 

Men mest känner jag att jag antagligen kommer tycka att det är som en dröm att bo i Sverige. Säkert lite svårt med i början.

Sista sommaren

 

 

Vi har bestämt oss flytta härifrån. Mitt älskade fina Nya Zeeland. Vi längtar efter något annat. Helst mer tid och mindre jobb, som alla andra. När vi åker får vi se.  Julian måste få sitt uppehållstillstånd först. Och vi har tre embryon i den berömda frysen som vi såklart vill ge en chans innan vi åker. Oklart var vi åker först men slutdestination Sverige för ett tag. 

Hon är ett skolbarn nu

Trollet har fyllt fem år och börjat skolan. Första veckan denna vecka. Omtumlande för samtliga inblandade. Jag och J är ju också nybörjare på detta med skola. Efter nästan fyra år på samma förskola med samma barn och mestadels samma lärare. Skolan känns så stor. Skolgården. Alla de stora läskiga barnen. Fritids. Allt nytt. Tack och lov är Trollet den som verkar tycka att det är minst läskigt. 

Att sitta i en skolbänk mellan nio och tre är ju tröttsamt när man är van att leka fritt blandat med sångstund, sagor och pyssel. Första dagen berättade hon bestört att de inte har vilostund i skolan. Hennes rara fröken har trollat fram en saccosäck som hon kan gå och läggs sig i när det blir för mycket. 

Hennes klass är blandade åldrar mellan fem och tolv år. Vilket kan låta mycket? Men klassen är liten och de har flera lärare såklart. En självklarhet på faktiskt de flesta förskolor och skolor på Nya Zeeland är att barnen praktiserar något som kallas tuakana-teina omhändertagande. De stora barnen (tuakana) hjälper helt enkelt till att ta ansvar för att de mindre barnen (teina) har det bra. Så de stora barnen i Trollets klass är så rara med henne. Trollet är dock något förvirrad av att bli kallad teina igen när hon har varit tuakana på förskolan länge. Antar att det kan liknas vid fadderverksamhet som jag kommer ihåg att vi hade i skolan för, host 28 år sedan. Fast mer integrerat i alltet.

Hoppas att detta ska fortsätta att gå bra.

December

Det är vinterkallt fast det borde vara sommar. Trollet hälsar på i sin blivande klass i dag. Jag har dag 1 idag som man säger på infertilitetsspråk, så nu kör vi. Imorgon åker min familj på semester en vecka utan mig. Min man jobbar sin sista dag idag på detta fyra år långa filmprojekt. Nu ska han vara hemmaman ett tag. Det kommer att bli fattigt men alldeles alldeles underbart. Men vad alla tindrar med julögon och bakar pepparkakor på instagram dårå. Måste med, för baaaarnets skull. SD I fucking hate you, kan liksom inte uttrycka mig bättre pga så arg. Vilket är det bästa stället i Asien att stanna i på väg till Sverige om man vill leva billigt och enkelt på en strand i några månader? Vågar en ens resa om en mot förmodan äntligen äntligen blir gravid. Måste städa upp alla leksaker som är överallt. Måste börja röja bland alls saker. Alla dessa saker. 

Ungefär det har jag tänkt på de första dagarna i december.