Men i helgen igen! Say it aint so.

Föräldrar som har barnkalas på lekland förtjänar en alldeles speciell svinobekväm plats i helvetet. När de dessutom delar ut inbjudan TILL barnet och talar om hur var och när, så att en har noll möjlighet att låtsas som att detta barnkalas aldrig existerade, då blir det onda ögat fo shore.

Weta

Hittade den här kompisen i min säng. En weta. Min man hatar insekter och kryp mer än mig och jagade hysteriskt upp den på en spegel han ryckte ner i hallen. Oklart varför det var den bästa metoden.

Det är så svårt att skriva något. Livet är ju som vanligt. På det stora hela. Men den där jävla längtan som tar så stor plats. Det är för svårt att skriva om den. För att den får mig att känna mig så ful. Så girig. Gränslöst avundsjuk på det alla andra fixar hela tiden. Som det känns. Fast man vet att det inte är så. Det är inte alls lätt för alla att skaffa barn. Mitt i allt det desperata finns det slängar av tvivel. Är det värt det? Varje gång jag träffar kompisar med två plus barn blir jag helt slut och tycker att det verkar så sjuhukt slitigt. Och tänker att vi har det så himla lyxigt som det är. Ska vi bara skita i det? Så frågar Trollet när egentligen NÄR hon ska få ett syskon som ALLA andra har, vår unge gillar att vara som alla andra. Och jag får lust att slå min knutna näve igenom en betongvägg så att den bryts på fem ställen. Minst. 

Men det händer ju annat:

Trollet går skolförberedande år på förskolan. 

Jag vill åka till Samoa på semester i juli.

Huset vi bor i ska säljas så vi letar nytt boende.

Jag har blivit en sån där obehaglig typ som åker till gymmet INNAN jobbet. Får väl se hur det går om två månader.

Js jobbkontrakt tar slut i slutet av detta år. Har stor ångest inför tanken på att eventuellt flytta från Nya Zeeland. Är inte det minsta sugen på ett nytt "äventyr", omstart eller nystart.

Mammabesök

Är hemma för tredje dagen med mystiskt ont i magen. Idag känns det dock okej. Tur pga imorgon kommer min mamma hit och hemmet måste mammasaneras. Så äckligt här. Och luktar dessutom äckligt. 

Nevermind i morgon får jag lösgodis levererat.

Hej 2014 lelle blogga

Jag sa ju att jag skulle börja blogga massor under 2014. Det har ju inte gått så bra. Jag skrev lite inlägg som jag aldrig publicerade i januari. Vi påbörjade vårt första ivf-försök och allt kändes så spännande. Tänkte naivt att de där inläggen skulle vara så bra dagboksanteckningar att ha sen. Om hur det varit från allra första början att få till den bebisen. För en bebis skulle det ju bli. Om inte på första försöket så skulle det ju gå sen med något av alla de frysta embryon vi säkert skulle få.

Var så jäkla stolt över mig själv att jag tagit det, för mig, väldigt stora steget att gå vidare med IVF. Till största delen pga panisk spruträdsla. Tanken på att ta sprutor på mig själv frivilligt var så svindlande. Och jag var så stolt över att det gick bra, att jag klarade sprutorna. När vi skulle gå på första ultraljudet för att se hur många äggblåsor som var på tillväxt var jag pyttelite nervös men mest aspeppad.

Min känsla av totalt jäkla magplask när det inte fanns en enda liten äggblåsa på tillväxt. Går knappt att beskriva. Det är konstigt där när kroppen inte gör som man hoppas eller förväntar sig. Att bli arg på sin egen kropp. Knappast meningsfullt. Skämdes ögonen ur mig när jag läste det jag skrivit under den korta men samtidigt så evighetslånga veckan medicineringen pågick. Hur optimismen studsade mellan raderna.

Nu ska vi kanske försöka oss på ivf igen med andra mediciner och angreppssätt. Kanske. Allt är typ bokat och klart. Men jag måste hitta tron.

Hur som, det kanske blir ivf-blogg här i år, inte bara såklart. Men någonstans måste allt detta som snurrar konstant i bakhuvudet ut. För jag är sjukt osugen på att bli galen.

Plötsligt händer det

Trollet hade på sig ett par matchande strumpor häromdagen. Ett litet julmirakel.

Hejdå 2013, det var bitvis kul att ses men nu går jag vidare

Det här året är ju inte slut än. Men jag känner att jag summerar det och går vidare. För att det blir bäst så.

Vi hade en fantastiskt fin semester i Europa i maj. Det var höjdpunkten. Jobbmässigt har det varit helt okej. Jag har så jäkla bra vänner och snälla föräldrar och en grymt stadig och stöttande man och en liten virvelvind till unge.

Sen följdes resan av en tung och lång vinter. Efter att i flera år ha försökt bli gravid med ett syskon till Trollet fick jag slutligen någon form av diagnos efter en laproskopi. Kunde inte vänja mig med de orden, hur kan jag vara infertil. Samtidigt fick en av mina kompisar cancer-besked, en annan skiljde sig och en tredje kämpade så jäkla hårt för att inte sluta vara en nykter alkoholist. Och så började jorden skaka här i Wellington och vi hade två större jordbävningar på en kort tid. Och då! Brakade liksom allt löst. Dödsångesten deluxe. Tvärsäker på att "the big one" skulle komma snart, vilken sekund som helst och ta ifrån mig min familj. Allt kommer att gå åt helvete för alla jag tycker om. Oförmögen att sova på nätterna. Trodde att varenda flygplan, lastbil, bil, kraftig vind i själva verket var en jordbävning. Ångesten över att vi befann oss på varsin arbetsplats medan Trollet var på förskolan. Hur skulle vi ta oss till varandra när den där gigantiska jordbävningen faktiskt inträffade? Och sen insikten om att det där med att vara infertil. Det slutar jag inte vara imorgon, nästa månad eller nästa år. Oförmågan att ta ett beslut om vad vår handlingsplan var. Pga orkade ej misslyckas. J som jobbade dygnet runt. Det där singelmamma livet, att aldrig ens kunna gå till affären själv. Så.jävla.trött.

Men för några månader sedan började jag sova igen på nätterna.  J har sedan någon vecka börjat synas till i hemmet igen. I går skakade hela kontoret när jag ironiskt nog var hos min fertilitetsläkare. Visst blev jag rädd men gick inte hem och trodde att nu kommer den stora jordbävningen. Jag sov hela natten, dödsångest be gone liksom.

Hej, hej!

Här har det ju inte blivit direkt mycket bloggat de senaste året. Tänker att det blir mitt nyårslöfte. Blogga mer 2014. Så börja lite försiktigt i december igen då. Uppvärmning så att jag inte sträcker mig eller kanske drar av hälsenan ni vet.

Stör mig rysligt på just nu, såna där paketkalendrar. Är hela poängen att barn ska få ett paket varje dag när de räknar ner till jul, då de ska få, just det, fler paket? Kräks i munnen när jag tänker på det.

Googlar jobb i Sverige åt J i detta nu

Förra veckan jobbade J 107 timmar på en vecka. Alltså hur ohälsosamt? Jag räknade snabbt ut att det går 168h på en vecka. Då återstår 8.7h per dygn att inte jobba på. Då ska han ha 45 min lunchrast, ta sig till och från jobbet, duscha, varva ner och förhoppningsvis hinna sova 6h per natt. Han jobbar betydligt mer än en vanlig heltid jämt men detta var nog värsta veckan någonsin. Nyss på telefon förutspådde han 120h arbetstid denna vecka. Asså rather you than me om en säger.

Men detta jobbande alltså, det är ju inte så bra för jämställdheten i hemmet. Eller Js hälsa. Och verkligen inte för Trollet som längtar efter sin pappa så att hon får aj enligt henne själv.

Oooouuuuummmm

Sinnes mycket på jöbbe nu. Nästa vecka ska jag vara ledig torsdag, fredag, lördag, söndag, måndag och åka mot varmare breddgrader. Närmare bestämt Auckland. Försöker foka mitt inre på det här jag sitter med nackspärrstress och jordens vårstorm rasar utomhus.

Dagen men fuck off nu dårå

Okej jag kanske är lite överkänslig vad det gäller detta. Men vad driver folk att fråga om och om och om igen om inte vi ska skaffa fler barn snart? Om jag svarar svävande tycker jag liksom att folk borde fatta att jag inte vill prata om det. Om jag säger att jag gärna vill det, då borde de väl fatta själva att jag inte kommer att bli mer gravid för att de frågar igen och igen och igen i flera freakin' år. Och när jag tröttnat på att någon ytlig bekant frågar och frågar och frågar igen och säger som det är; jag kan inte okej!? Nä men då måste de ge läkarna fel och säga att om vi ligger riktigt mycket så kommer det att hända.

Jag har inga problem att prata om allt detta, tvärtom jag har ett stort behov att prata om denna sorg, men det är med mina vänner, inte varenda mamma på dagis, random pappa på simskolan, ytlig jobbkontakt. Tänker att vanligt folk enkelt ska kunna läsa av en annan människas ovilja att prata om ett visst ämne.

Tänker såhär. Vi har en snart 4-åring. Antingen har vi inte fått ett eller flera syskon för att vi inte vill det. Eller så har vi inte det för att vi inte kan. Oavsett vilket så borde väl folk fatta att det inte är något de faktiskt har med att göra?

Men som sagt de jag stör mig mest på är inte de som frågar en gång. Utan de som frågar om och om och om igen. Antingen har de ju guldfiskminne eller så är de så sjukligt nyfikna.

Lorde

Okej det är ju lite efter att tipsa om någon vars singel ligger etta på Billboardlistan. Men hennes debutskiva gavs ut i veckan. Och hon är en freakin' 16-årig skolflicka från Auckland, Nya Zeeland. 16! Är ganska impad minst sagt.

Hej menlöst blogginlägg om tröttma

Nu var det ju alldeles otroligt längesedan jag gnällde över hur jobbigt det är att J jobbar så mycket. Det beror väl mest på att jag väl vant mig och faktiskt inte upplevt det som jobbigt sista tiden. Men nu har det varit dryga två månader av att han jobbat hela helgerna samt inte kommit hem förrän efter midnatt under hela veckorna. Innebär givetvis att jag fått ta allt fix hemma plus hela barnrejset. Och det har gått bra! Tills i dag. La mig och storgrät på ett ypperligt dramatiskt vis när klockan var sju och J skulle åka till jobbet och jag kände i hela kroppen att jag ORKAR inte vara själv med detta för tillfället väldigt trilska barn hela dagen. För allt jag vill är att sova och vila och kanske slöglo på tv och vila lite till. Men vi har överlevt såklart. Ätit frukost ute, hängt i en lekpark och uppdaterat Trollets vår/sommargarderoben enligt devisen jag väljer ett plagg så får du välja ett. Hälften rosa och sparkly alltså och hälften inte. Mycket I'm a fairyprincessballetdancer nu asså.

Låter henne nu få en ohälsosamt stor dos av tv och har muntrat upp mig själv med en cronut. OMG så jäkla fettigt och gött.

När orken återvänder måste jag ta en tur till affären pga har typ två rutor toapapper hemma plus slut på kaffe. Detta liv alltså. Så otroligt glamouröst.

Att få reda på att jag har en livmoder som ser ut som om någon släppt en bomb i den, var ju inte direkt det roligaste jag varit med om. Men det är omöjligt att beskriva hur skönt det är att slippa känna tvång att ligga med sin man på vissa speciella dagar, leva som att man kanskekanskekanske var gravid halva månaden, grina som en besviken treåring varje gång mensen kom. Att bara släppa taget om hoppet. För det finns inget att hoppas på. Tydligen är det fult att bli besatt vid att bli gravid. Men hur går det att inte undrar jag.

Det är liksom så overkligt gött att inte längre obsessa över dessa grejer att jag har extremt svårt att hitta någon pepp överhuvudtaget att prova ivf.  För att jag ej orkar eller vill hamna i besattbubblan igen.

Dagens irritationsmoment i vardagen.

1. Strumpbyxor som inte passar. Om jag så köper XXXXL så sitter de likförbannat någonstans vid knävecken när jag haltar iväg på lunch.


2. Badrumsrenovering pågår. Först tog det fyra dagar att sätta in en ny dusch. Sen har de slarvat bort varmvattnet i processen. Nio dagar utan en varm dusch. Mitt hår fett snyggt om en säger.

Okej dagens i-landsproblem avklarade.

Eh okej..

Vi är så sjukt manipulerade föräldrar i dag.

Trollets bästis ska flytta till Australien: cue Trollets hittills största hjärtesorg i livet, många tårar och funderingar kring hur ofta hon kanske kan få åka och hälsa på.

Då drar hon helt ologiskt fram trumfkortet: Och jag som inte ens har en lillebror! När ska jag egentligen få en lillebror?

Och helt ologiskt leder detta till att hennes pappa nu tagit med henne till en djuraffär och köpt ett freakin' akvarium.

Tack och lov ingen hundvalp iallafall.

Men the power of guilt asså.

Konstigt att oftast så vet en inte hur dåligt en mått förrän en mår bra igen. Helt plötsligt orkar jag leka med Trollet igen och laga ordentlig middag och skratta med ögonen. The show must go on liksom. Tjoff så var det svarta depressionsmolnet mestadels borta.

Annars har jag haft tid att fundera på det bisarra i allt en förväntas ha/skaffa sig när en har små barn. Det har som hänt alla runt omkring. Alla köper stora hus med barnvänliga trädgårdar och uppgraderar sina bilar och åker på semester sommar och vinter. Och byter ut soffan och köksbordet. Bygger en altan. Har gemene man inte som minst pengar under denna tiden? Egentligen. Och absolut minst tid för att jobba ihop dessa pengar. Vi går också i köpa hus tankar men egentligen undrar jag varför, för att det förväntas? För att vi känner att vi måste? För att det är vad alla våra medelklasspolare gjort? Lite är det för att vi fått för oss att vid eventuell adoption skulle vi verka lite rikare, snyggare och bättre om vi äger ett hus. Men egentligen skulle vi ju bara vara fattigare. Också lite korkat att köpa hus i NZ eftersom räntan här är dubbelt så hög som i Sverige plus att lånet måste betalas av inom 25 år. Så ska en ju hosta upp en halv miljon eller så för att ens få låna pengar. Sen kan jag tänka mig att det finns något psykiskt vilsamt med att ha ett hem som en kan göra vad en vill med såklart.

Att detta ens händer

Nu flickor ska jag berätta något. Jag har ju berättat det här, att vi försöker skaffa barn igen men att inget händer. Jag har lagt tusentals kronor på akupunktur. Slutat dricka kaffe. Vin. Försökt gå ner några kilo. Hoppats att kanske äta lite mer LCHF är grejen. Åkt på semester. Ätit vitaminer. Försökt att slappna av mer. Sova mera. Stressa mindre. Tagit mängder med blodprov. Börjat tycka att vaginala ultraljud inte är något konstigare än att gå och klippa sig. Opererat bort en cysta. Vänt ut och in på min livmoder. Oroat mig massor över vad som egentligen är problemet. Gråtit och surat en hel del.

Och nu vet jag att jag kunde skitit i att slappna av, sluta med kaffe, äta konstiga vitaminer, bli stucken med nålar. För jag kan aldrig mer bli med barn. Inte på det "vanliga" viset i alla fall. Inte så som min dotter blev till. Genom att vi bubblande sa ska vi ska vi verkligen? Och solen sken ute och vi grillade nyfångad fisk den dagen minns jag. Och två veckor senare gapade jag stort, svalde, blinkade. Ett plus. Vi fungerade!

Sen när jag var gravid i vecka 42 föddes hon. Hon som verkligen är allt som är ljust i mitt liv. Men inte förrän efter jag plågats och våndats i över 48 timmar. Det gick bara inte. Som om min kropp inte förstod hur det skulle gå till. Hon låg fel med huvudet på något vis. I slutet började jag svimma av. Febern sköt i höjden. Kroppen helt tömd. Det fanns en lättnad när överläkaren till slut myndigt sa - Kejsarsnitt nu! Jag grät våldsamt när jag såg henne för första gången. För att hon var så fulländad. För att hon var här nu. För att det äntligen var över.

Sen låg jag på sjukhus i fyra dagar. Fick aldrig komma till dit de andra mammorna med okomplicerade födslar blev skickade. Där man kunde beställa vin från menyn. Och gå ut i den fina parken utanför. För jag kunde inte ens tänka på att komma ur sängen. Det gjorde så ont. Men jag hade ju försökt föda barn i 48 timmar och sen gjort ett kejsarsnitt. Det var väl kanske inte så konstigt. Personalen sa efter några dagar till mig att jag skulle rycka upp mig. En syster av den gamla skolan uttalade det patetiska föda barn har ju kvinnor gjort i alla tider, så farligt kan det väl inte vara? Och jag fick skäll för att jag ville ha för mycket smärtstillande. Du måste ju tänka på att ta hand om bebisen. Och vad visste jag. Jag hade ju aldrig fött barn tidigare. Alla kanske hade så här ont efteråt? På den femte dagen frågade jag om jag kunde få åka hem. Ville inte vara där mer. Ville vara hemma och äta smärtstillande och vara ifred med min bebis.

Nu är Trollet tre och ett halvt år. Och jag har precis fått veta att en obehandlad livmoderinflammation från när hon föddes har gjort att jag inte kan få fler barn. På det "vanliga" viset. Aldrig.

Avser inte att skrämma någon med detta. Däremot vill jag säga; låt ingen jäkel säga åt er att ni är en usel kvinna, en sådan som inte klarar lite smärta, i samband med detta naaaaatuuuurliga. Säg åt dem att dra åt helvete och skaffa dit någon som kan hjälpa er och ta er på allvar.

Helg

Min man är för första gången sen vår semester ledig över helgen. Ingen är sjuk längre, efter tre veckor av sjukma. Peppen på detta alltså, helg. Ska äta på vuxenrestaurang. Och jag ska se Before Midnight. Äntligen.

När jag läste denna fundering kring val av preventivmedel, blev jag påmind om vilken jäkla skit det där med hormoner är. Slutade med p-piller i början av 2009 pga säker på att de gjorde mig gråtig och galen. Och mycket riktigt förbättrades mitt mående med cirka 100% nästan på stört.

Och sedan dess har jag ju blivit gravid, fött barn, velat ha fler barn, inte blivit gravid. Men om en ska vara en jobbig och positiv jävel så finns det ju en bra grej med detta med fertilitetsproblematiken, behöver ej hålla på och ta himla beslut om preventivmedel. Preventivmedel alltså, hade glömt bort skiten efter drygt fyra år utan (kort minne). På riktigt när kommer manligt p-piller?

ps. samtidigt preventivmedel så himla bra uppfinning men kanske de utan hormoner då.