Ska vi? Ska vi inte?

Nästan allt jag kunde tänka på de första fem månaderna av detta år var IVF, äggplock, blodprov, ultraljud, frysta embryon, negativa graviditetstest. Vi gjorde tre återföringar mellan januari och april som inte resulterade i ett spår av en graviditet. I maj fick jag ingen ägglossning så det sista frysta embryot ligger kvar i en frys i Wellington och väntar på desperata tider kanske. Vi har varit på en fertilitetsklinik i Göteborg och har en ivf-plan. Men jag vill inte just nu, J tycker att jag får bestämma pga min kropp som ska stökas med. Jag ska ju börja nytt jobb, måste vara åtminstone lite injobbad innan jag börjar blanda innan crazyhormoner i det hela. Plus att även om IVF är "billigt" i Sverige i jämförelse med Nya Zeeland så är det ju bara jag som tjänar pengar nu innan J får det där jäkla uppehållstillståndet och kan börja söka jobb.

Sen har något annat börjat smyga sig in. Känslan av att så skönt vi har det nu kanske är skönare än längtan efter fler barn. Vi är i Europa, vi har tillgång till barnvakt, vi kan åka på weekends själva. A är också stor nog att verkligen uppskatta att resa till spännande platser. Vi kan nog inte ens med god vilja definieras som småbarnsföräldrar längre. Vill vi verkligen sursucka och surtidmäta av sömnbrist igen? Det är så himla trevligt att träffa kompisar på middagar och vin sena kvällar, att allt inte är ett himla hänga med barn och familjer jämt. Har så lust att verkligen satsa på jobb de närmade åren. Har aldrig lust att föda barn eller vara gravid. Men fler barn vill jag ju ha. Om vi kunde förlika oss med att det är himla bra som det är, så vore det en sådan lättnad.

Fredag

Vi bor i min brors hus denna sista vecka innan vi får vår lägenhet. De är på semester. Jag har aldrig haft huslängan men jösses vad skönt med tomt, altan, tvättstuga och massa utrymme. Nu är jag iaf utelåst men ändå på deras inglasade altan med soffa och wi-fi. Jag är helt slut efter denna första  dag på skola. Ungar är hemskt gulliga ändå. Dock hann ej kissa på hela dagen, lärare är lika med superhjältar. Så nu funderar jag på hur många som är hemma vid tre av grannarna och om det är olagligt att kissa i trädgården. 

Ställa klockan? Fikarast? Vara seriös?

Ska jobba imorgon. Känns nervöst eftersom det känns som att min hjärna förtvinat denna evighetslånga sommar. Ska jobba som lärare den närmsta månaden på vikariat innan mitt "riktiga" jobb startar. Mitt "riktiga" jobb är inte som lärare som tur är. Jag har noll kvalifikationer för att jobba som lärare. Noll. Jobbade sporadiskt som lärarvikarie för femton år sedan. Med tanke på hur dålig jag var på att hjälpa A med svinenkla matteläxor, under hennes korta tid som skolbarn, så förstår jag att många högskolepoäng i pedagogik hjälper till. Jaja får hoppas att den närmaste månaden går fort och inga barn traumatiseras för livet.

Kalifornien del 2

Från San Fransisco åkte vi till Sonoma. Som ligger nära säkert mer välkända Napa och båda ligger i ett område proppfullt med vingårdar. Där var det stekhett. Så vi blandade poolhäng med att besöka vingårdar och äta sjukt goda middagar och luncher. Med barn som sällskap så åker en kanske inte runt till jättemånga vingårdar på en dag utan vi besökte typ en eller max två per dag. Googlade childfriendly och hittade några som hade djur och någon som hade en liten tågtur runt vingården. 

Nästa stop var Yosemite. Som jag äntligen fick lära mig att uttala rätt 'josämiti' ungefär. Herregu' vad vackert. Tror aldrig jag utbrustit fler superlativ än under dagen där. Skulle vilja åka tillbaka med större barn eller utan barn och vandra ordentligt. Eller ja, fick iaf lust på att bli friluftsmänniska när vi var där. 

Tåg

Nu ska vi åka tåg i 19h från Gällivare till Göteborg. Sverige är ju inget litet pytteland precis. 

När vi åkte till Gällivare var det hundratals flyktingar på väg till Finland på samma tåg. De var så uppenbart slutkörda på alla sätt att det var som att få ett slag i magen som helt tar andan ur dig. Verkligheten alltså.

Samma dag som vi klev på tåget flög J och Trollet från Istanbul till Sverige. 4 timmars flygresa 800 kronor per person. Ofattbarheten i att alla dessa människor också rest via Turkiet men varit på väg i veckor, månader eller kanske år för vissa och det har kostat många allt. Så konkret obegripligt.

Kalifornien

Den andra juni flög vi från Wellington till Los Angeles. Med en känsla av att vad enkelt det var ändå att bara lämna. Hejdå på jobbet, sälja bilar och möbler, packa packa, slänga slänga, städa och så var vi på flygplatsen. 

I LA tog vi misslyckade kort på Hollywood-skylten, spenderade två hela dagar på Disneyland (vi hade fått fribiljetter vilket vad jag glad för eftersom det var galet dyrt men också mycket kul), åt mycket i West Hollywood med vänner och bekanta som bor i LA, försökte övervinna jetlag med en lat dag i Santa Monica samt spenderade en dag med en privat tour av Disney Studios. Vi bodde även ute i Anaheim eftersom vi skulle på Disneyland två dagar och hittade billigt och bra boende på Sheraton där. Men det ledde till att vi åkte bil alldeles för mycket. Och vi ångrade att vi inte bokat in Anaheim bara för de dagar vi var på Disneyland.

Sen orkade vi inte köra någon himla scenic route mot San Fransisco pga barn som hatar att åka bil. Stannade och åt fisktacos i Santa Barbara och körde sedan i ett sträck och tog bistra bilselfies.

I San Fransisco var det disigt och kallt. Men helt sjukt fint tyckte jag. Slöseri med tid att besöka det "aquarium" som låg på Pier 39 dock. Tyvärr blev det ett alldeles för kort stopp i San Fransisco pga att vi tyckte att hotellpriserna där inte matchade vår budget. Så vi åkte vidare efter en natt och en heldag. 

Slut på del 1.

Att flytta "hem"

Att flytta hem har inte varit någon jäkla schlager precis. Orkar inte ens tänka på hur störigt det varit att ha kontakt med Skatteverket, försäkringskassan, banken och framförallt fucking Migrationsverket. Idiotin att anlända i Sverige i juni och inte ha sökt ett enda jobb innan. Inte så många rekryterar under sommaren om en säger. Kunde en ju tänkt på innan. Och rekryteringar är långdragna i Sverige.

MEN nu börjar det vända! Vi har fått ett förstahandskontrakt från och med 1 oktober på en lägenhet med två balkonger (orimligt upphetsad över detta), barnet börjar förskola om en dryg vecka, jag har fått ett svenskt bankkonto igen och framförallt har jag äntligen fått ett jobb. Och viktigast av allt, det känns som att komma hem och inte bara "hem" nästan jämt. 

Så allt väl förutom att J såklart inte fått sitt uppehållstillstånd, då Migrationsverket jobbar på orimligt långsamt. Och dessutom är helt sanslöst usla på att dela med sig av någon som helst information. Just nu får vi höra allt mellan fjorton månader till tjugofyra månader total väntetid. Joråsåatte. Men vi har väntat i tio månader redan så det kan vara fyra månader eller fjorton månader kvar att vänta eller så kan det som en total överraskning komma ett beslut nästa vecka pga Migrationsverkets vägar äro outgrundliga och allt verkar mest baserat på tur och ren slump angående väntetiden. 

Men jag tänkte att jag ska blogga ikapp lite om vad som hänt sen i slutet på maj nu när jag fått klagomura lite först.

Målbild

Detta är målbilden för denna sommar. Smoothies och solhattar med en karta. Fast utomhus i solsken då.

Lite om eh allt

Om två veckor sitter vi på ett plan till Los Angeles. Härligheten i att tänka på det en regnig kall dag på väg till blodprov och jobb. 

Av alla planer vi hade för några månader sedan blev det alltså en roadtrip i Californien och sen Sverige. J har haft sin intervju för uppehållstillstånd och vi chansar på att det hinner bli klart innan vi kommer till Sverige. Jobba jobba Migrationsverket. Annars ska vi exilbo i Italien ett tag, helt okej det också. Fast hoppas ändå inte eftersom vi redan hyrt en lägenhet i Göteborg över sommaren.

Våra planerade stopp på vår roadtrip är LA, San Fransisco, Napa Valley, Yosemite, Las Vegas, Palm Desert, San Diego. Om någon har några tips så skulle mitt hjärta säga boom boom boom jättehögt. 

Hjärnan är ett virrvarr av tankar. Sorgen över alla vi kommer sakna, hur sjukt mycket en behöver fixa med när en ska byta kontinent, svara på tusen galna frågor varje dag på motsvarigheten till Blocket, är detta helt fel val, är det hemskt att ta Trollet ur en skola hon trivs i, fertilitetsklinik vilken ska vi välja, tänk om vi inte får jobb. 

Men jag vilar i att vi förhoppningvis gör det bästa för vår familj. Trevlighetsnivån hemma senaste veckan när vi för första gången på fem år ätit middag tillsammans under veckan, enorm. Det är liksom meningen med hela flytten mindre jobb mer tid. Fast båda vill gärna ha ett jobb såklart. 

Ironin i att väntrummet alltid är fullt av gravida kvinnor när en ska ta blodprov. Kan vara så att det jag ser fram emot mest just nu är en paus från blodprov, hormoner och besvikelser. Oj nu är det min tur. 

Aprils taskiga mobilbilder

April var extremt mycket lekparker, embryo nummer tre detta år, magic potions i pyjamas och en gigantisk tiramisu. Vi var även i Melbourne och det var så härligt att jag inte tog en enda bild förutom på en tom flaska cava jag ville minnas namnet på.

Vet ni jag känner ganska ofta lite skuld för att jag är så ledsen över att vi inte har och kanske aldrig kommer att få ytterligare ett barn. För att jag vet att det finns så oerhört många som skulle vilja ha det som vi har mer än något. Ett perfekt barn. Men den tacksamheten över henne utesluter ju inte sorgen över det vi inte har. Det är ju som att någon skulle sagt åt mig att skärpa mig och sluta deppa när min bror dog eftersom jag ju faktiskt har en annan bror. Eller om en förlorar en förälder och folk säger att det är okej för att en har en annan förälder. Nu kanske folk tycker att jag är osmaklig som jämför infertilitet med sorgen över att förlora någon. Men för mig är det faktiskt det enda i mitt liv som varit lika tungt att hantera och lära sig att leva med som att faktiskt förlora någon man älskar. De enda två situationerna som jag upplevt som en verklig kris sett till hur det påverkat bådr kropp och psyke. 

Något annat jag är förbannat trött på är alla som måste kommentera hur oerhört synd det är om vårt barn som inte har några syskon. Detta inkluderar även folk som känner till vår situation. (Tips på saker att inte säga till folk) Barnet själv frågar förtillfället varje dag efter en lillasyster. Det är inte svinenkelt att förklara vad infertilitet är för en femåring som vill ha allt här och nu ögonblickligen. 

Nu har jag iallafall kommit till en punkt där jag behöver hjälp att hantera detta på ett eller annat vis. Att jag får tycka att det är okej att jag inte mår bra i denna situationen utan att känna skuld över det med. Jag kan inte sova. Alls. På gränsen till att förlora det hela tiden.

PS . Detta måste vara jäkligt tjatigt att läsa om hela tiden men hellre ut än in osv.

Pallar.ej.mer

Inte blodprov förrän imorgon men jag vet att jag inte är gravid. Allt jag är är sur, ledsen och fullständigt totalt utmattad. Ett embryo kvar innan vi åker från Nya Zeeland. Fi faen vad jag behöver en semester nu. Och skratt och solsken och tid med min familj. 

Att känna lite liv i sig

Min man är hemma nu förresten. Sista delen av inspelningen skulle ske på en liten liten ort där de inte kunde fixa boende åt alla, så J och hans team som ändå bara sitter framför varsin dator blev hemskickade för att jobba från Wellington. Så.jävla.skönt. Fyra veckor gick okej att vara själv, sen var det riktigt tungt faktiskt. 

Lite ambitiöst att ivf:a, jobba heltid och vara tillfälligt ensamstående känner jag.

Nu däremot känner jag världens livspepp. Jag ska till gymmet ikväll! Vi har barnvakt imorgon och ska på dejt! Jag älskar mornar igen när J lämnar och jag hinner ligga kvar i sängen och varva internet och dricka en kaffe och ändå komma relativt tidigt till jobbet! Jag orkar göra matlådor och äta nyttigt! Jag orkar peppa för nästa frysförsök som väl blir om två veckor! 

2015 året då vi inte vet var vi är på väg

Vi hade en plan. I maj då tar Js nuvarande jobbkontrakt slut. Så då skulle vi flytta till Sverige. Ta en lång härlig sommar tillsammans spetsad med resor runt Europa innan hösten och allvaret skulle slå till. Vi sökte uppehållstillstånd åt J i november och det fanns inte i min värld att det inte skulle vara fixat i maj. Men det kommer det inte att vara. Tyvärr skulle jag tippa på att det ligger kanske sex månader i framtiden. Så vad gör vi?

Båda vill härifrån. Det har varit planen i flera år att vi skulle flytta i år. Nu har J några jobb på gång i Sydney. Om det blir något av det så flyttar vi dit för ett år eller så. Annars så ger vi oss ut på en lång resa. Bilar genom Australien. Tar oss runt Sydostasien. Och hoppas att Js uppehållstillstånd blir klart ganska långt innan våra pengar tagit slut. 

Det känns kul. Tror jag. Men också läskigt. Sånt som var superenkelt när en var 20 känns läskigt vid 34. Både jag och J har ju flyttat massor av gånger till nya länder och städer utan jobb och bostad fixat och med bara några tusen på bankkontot. Och det har ju alltid löst sig. Våra förutsättningar nu är bättre vad det gäller sparade pengar, yrkeslivserfarenhet och egentligen allt.

Glad påsk dårå

Ångesten när graviditetstestdagen kommer. Den dagen kommer till slut! Fast jag kniper igen ögonen och försöker stanna tiden. Jag vill stanna i vetskapen om att jag kan vara gravid. Att ett alldeles perfekt embryo omsorgsfullt placerats på bästa möjliga ställe i min ärrade livmoder för tio dagar sedan. Att just detta embryo kan vara början på ett unikt perfekt barn. Att det fortfarande finns en möjlighet. 

Jag vill inte åka in till kliniken och se all sorgsenhet i väntrummet. Vill inte ta blodprov. Vill verkligen inte höra sköterskan och receptionisten käcka lycka till! Vill inte få ett textmeddelande som kommer att lyda "I am so sorry but your blood test was negative for pregnancy, please stop progesterone and call us with your next day 1"

Men allt detta är i infertilitetesuniversumet. I mitt vanliga liv målar vi glittriga ägg, rullar köttbullar till den svenska påsklunchen några kompisar kommer över på och sen tar vi de glittriga äggen och åker och träffar vänner och deras miljoner av ungar och rullar äggen ner för en backe. Och låtsas att allt är härligt. 

Two more sleeps

Tecken på att detta liv med man på jobb på annan ort är lite utmattande: en ser fram emot en dag på fertilitetskliniken. En embryoåterföring med en efterföljande akupunktursession och jag ba helt upphetsad SPA DAY. 

Kom igen kroppen!

Blodprov: fredag, måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, to be continued tills min kropp ba aha ägglossning ska en ju fixa med denna månad. 

Memo to self: inget kortärmat om jag inte vill att folk ska spekulera kring min eventuella heroin habit.

Arla morgonstund

Ångrar mig lite kring detta med att det är enkelt att vara ensam förälder hemma. De senaste tre mornarna(stavas det så?). Alltså phjuuu. Vet ju att hon är trött pga långa långa dagar med fritids och skola och somnar alltid senare än vad hon borde. Och hela morgonen är skrik och gråt och protester och en fösöker vara den vuxna fast det går inte så bra. För jag vill sätta mig ner på golvet och gråta, för jag är med trött. Utropstecken.

Men jag säger förlåt och kramar extra hårt på fritids och imorgon är ju en annan dag. Visst. Och om tre veckor börjar påsklovet! 

Sen

Drömmer om J. Vaknar och saknar sådär att det blir fysiskt, som en kroppsdel slitits av under natten. Det tog drygt två veckor. 

Innan har jag inte känns ett uns av sakn. Bara lite lättnad. Tanken som jag inte riktigt vågar tänka: är jag fortfarande kär. Är jag verkligen det? Att jag älskar J är väl givet. Men kär? Operation vardag kombinerat med operation ivf kombinerat med Js pinsamt många timmar arbetade varje vecka, vad har det gjort med oss. Sjukt bra team inte så jäkla bra som par kanske.

Kanske har vi satt för stora förhoppningar till sen. Sen när vi bor i Sverige. Sen när du jobbar mindre. Sen när vi fått ett barn till. Sen när vi har tid. Sen är vi lyckliga. 

Men när kommer sen, hur gör vi för att bryta mönster. Det hjälper ju inte att se mönster om vi inte förmår att förändra dem. 

Klart att vi fixar detta. 

Skolan

Månader innan Trollet började skolan sprang ångesten runt runt och ifrågasatte hur vi valt. Var det alls en bra skola? Hur vet vi det? Är hon ens alls redo för att börja skolan? Det där självutplånande och försiktiga som gått i rakt nedstigande  led från hennes pappa. Skulle hon ens våga säga ett enda ord de första månaderna? 

Det kommer säkert ett bakslag någon dag men oj vad hon älskar att lära sig. Hon har fått massor av kompisar. Fritids är urkul. De har en swimmingpool på skolan! Och fröken är snällast på jorden. Hon har växt så mycket. Självförtroendet sprutar som ur porerna. Som det ska vara.

Det enda jag, märk väl jag, inte gillar är att de har läxor varje dag. Det tycker jag är onödigt när man är 5.