Allt är så yrt

Jag är så outsägligt ledsen och trött. Aldrig hinner jag landa från Indien. Tallinn, Pärnu, Paide, Bästisbesök, sista terminen i skolan med sparkimagenstart kommer imellan. Bästis åker och det är gråt. När ses vi igen? Hela mitt liv handlar om när ses vi igen med olika människor? Eller så handlar det om när det börjar. Allt jag vill är att sova. Sova. Sluta röka, det vill jag med. Mina fingrar dom har blivit gula, precis som om jag vore gammal. Fast det kanske är det jag blivit. Gula nikotinfingrar. Men inte gammal nog att uppträda som en vuxen och ansvarsfull människa, hela helgen hade jag oskyddat sex och nu har jag panik. Jag packar sommarklänningar och såndär kräm som ska skydda mig mot hudcancer om jag inte redan har lungcancer. Jag ska till Montenegro och vila. Böcker jag måste läsa böcker en hel vecka. Vilka? Berätta för mig för jag kan inte göra några val just nu. Göra slut? Flytta? Sallad eller potatis?

sommarlov inte vara mer

Åh jag har en hel roman i fingrarna om helgen men det kommer nog inte ut riktigt än. Mitt hjärta mår relativt bra. Och på msn pratar vi detta nu om vilken frukost han skulle tillaga för att fixa min bakfylla.

Bästisen är här. Hon sover i min säng nu. Jag skolkar från skolan andra dagen för att leka med henne och för att jag är för bakfull för nyhetsartiklar och krönikor och textsamtal idag. Igår drack vi sju öl på fem olika barer och fylleåt dyrmat och skämde säkert ut oss lite bland uppklädda måndagsmatgäster. Och herreje det finns ingen som jag har så roligt med. Jag tror att jag lovade henne igår att jag ska flytta till Australien i januari.

Herre...

Om tre timmar måste jag vara på Arlanda. Jag ska flyga till J. Jag har inte duschat, inte packat, inget. Bara ätit muffins och druckit kaffe. Däremot har jag varit inne på Js Facebook. Där en av hans kompisar hade lagt in ett kort på honom. På honom och en för mig okänd kvinna. Js mun på henne och hans händer, dom händer som jag längtat så efter, på hennes lår. Det känns lite som att jag vill kräkas. Kroppspråk är lätt att läsa även på foton. Det är ingen vänskaplig kram och puss. Antagligen bara ett jävla fyllehångel, han ser full ut. Min egen tidigare liberala syn på otrohet, vad det nu är, vart gränsen nu går. Den går väl där mina känslor går där jag inte vill att han ska vara nära en annan kvinna. Alla gånger jag själv gjort fel slår tillbaka. Så självklart, så givet. Jag vill fortfarande kräkas. J är inte i Jland än, han kommer dit först några timmar innan mig. Hans mobil fungerar inte utomlands. Jag kan inte ringa och fråga what the fuck? Jag kan strunta i att åka dit, pga av ett enda foto och ingen förklaring. Och jag kan åka dit.

Han som har sagt så mycket. Lovat så mycket. Ord som jag inte vågat ta åt mig. Inte vågat hoppas. Inte vågat ge hela hjärtat. Och är det inte precis på grund av sånt här jag inte vågar. Det där med att det finns inget som sårar mer i hela världen än att tycka om.

Nu finns väl ingen återvändo. The big talk måste ske. Vi måste definiera. Känner han inte som mig på riktigt. Är det bara ord som allt för lätt slinker ur fingrar och munnar som pussar på andra, utan att betyda det de ska betyda?

Verkligheten bitchslappar tillbaka

Kanslorna pendlar snabbt. Ena sekunden sitter jag dar och skriver om lycka. Nasta sekund ar jag pa gatan och allt kring mig ar kaos och javla helvete vad jag kommer att sakna detta. Trycker undan gratattack. Kanslan i magen av oro ar tillbaka. Sa manga anledningar att oroa sig. Laser schemat for nasta och sista terminen. Brutalt ar jag tillbaka i V-E-R-K-L-I-G-H-E-T-E-N. Det dar dom kallar livet, det riktiga livet. Hor mammas rost nagonstans langt bort men lilla haren du maste lara dig att livet inte ar kul hela tiden, for det mesta ar det trakigt. Jag som ar en for alltid obstinat tonaring och vrider mig och skriker men varfor varfor maste det vara trakigt nar det gar att ha kul hela tiden?

Striden mellan den ena delen av mig som vill ha ett fast jobb och varfor inte bli nagons fru och skaffa en massa ungar och kopa ett hus, helst ganska snart. Och den dar andra delen den som vill vidare, den delen som just nu forsoker bestamma om det ar Berlin eller Peking eller Vancouver eller Tel Aviv som ar min nasta plan. Januari kommer snart och da maste jag ha en plan. En plan det maste man ha. Racker vanner och man och kanslan av att jag faktiskt har ett liv pa en plats. Kanske bor anda en annan storre lycka nagon annanstans?

Och mannen han gor ocksa att jag far oro i magen. Over telefonen nar jag inte fram. Han ar inte riktigt dar och jag pratar det snabbaste jag kan for att tacka over halet som intimiteten som inte finns dar skapar. Under tre veckor har vi inte kunnat horas ens over mail mer an en gang. Pa paradisoar finns inget internet. Tre veckor sa snabbt kan det ga att komma ur takt. Och han har glomt exakt vilken dag jag kommer. Herregud sant glommer man inte! Och han kan inte komma till flygplatsen. Elva veckor av langtan och fantasier krymper ihop och tappar luften som en tivoliballong. Han ar utarbetad jag hor det. Han behover komma bort och har planerat en skutthoppflyktig resa for oss. Jag vill inte. Jag vill bara vara pa hans arm och att vi ska viska om vad som hant sen sist natterna igenom. Laga mat och ata glass. Inte aka massa bussar och bo pa vandrarhem. Besvikelsen att jag aldrig lar mig att ingen, inte ens han, kan lasa mina tankar. Och sa kanner jag mig lite sjuk i huvudet och inte sa lite inkapabel att ha relationer med andra manniskor. Istallet for att saga vad jag kanner och tycker som en normal manniska kanske skulle forsoka sig pa sa hamnas jag. Pa det enda sattet jag kan. Pa ett fult satt. Genom att prata om den solbranda simmaren som jag delar rum och dubbelsang med. Only friends of course. Och jag ler at hur hans rost krymper nar tvivlet planterats i honom. Eller sa tankte han bara vad i helvete haller hon pa med? Och fragan ar kanske pa sin plats. Mindgames. Sa jakla sextonarsaktigt. For jag har inte ens tankt en enda syndig tanke om den solbranda simmaren. Jag forsoker backa och blasa upp tivoliballongen igen.

Hem

Den har sommaren har varit som ingen annan. Darfor maste jag behalla den mest for mig sjalv. Jag som jamt bar hjartat vidoppet pa skjortarmen maste lara mig att lata vissa saker vara mina, bara mina. Den har sommaren maste fa vara lite hemlig och nara hjartat. Sparas till i november nar de enda mantran min hjarna bjuder ar trakigt gratt, trakigt gratt, varfor bor jag har, varfor bor jag har.

I natt gar planet hem. Ja faktiskt hem. Jag ar glad att aka och jag ar ledsen att aka. Men nat bra har hant. Jag kanner att jag har ett liv jag tycker om att aka hem till och att jag kanske antligen har kommit dit dar jag inte langre tror att lyckan bor pa annan plats. Lite grann har den borjat rota sig lite i mig med.

Det var da

Nar tiden lite star stilla da hinner man tanka. Man hinner komma ihag andra somrar och en barndom.

Sol och krabbfiske och nakenbad och relativ lycka i den dar lilla kroppen. Skracken nar en lillebror tappades bort vid havet och var borta i nastan en hel timma. Han var tva ar och det var mitt fel och jag oroade mig over om jag kanske inte skulle fa nagra kanelgifflar eller mariekex den dagen pa stranden. Kanelgifflar, sa smakade somrarna da.

Min styvfar slog mig hart over kinden nar jag ramlade i vattnet med kladerna pa. Jag skulle bara se hur langt ut pa bryggan jag kunde balansera pa mina halar. Pa husvagnssemester med fem barn. Kanske orkar man inte ha kontroll da.

Mamma som vande pa sig efter aggklockan. Trettio minuter fram, trettio minuter bak. Om och om och om. Ingen blir sa brun som min mamma. Detta var innan hudcancerradsla. Nar solarium garna skulle finnas hemma, om man hade rad. Pa den tiden kunde man fortfarande roka nar man hade barn i magen. Det var inte sa farligt. Det var mycket som inte var sa farligt da.

Jag gomde mig under trad och letade skugga. Laste bocker som lag i travar langs mina vaggar. Och mamma som suckade och tyckte att jag var ett jakla konstigt barn. Som bara ville lasa och lara mig saker och inte vara i solen.

Var familj i Frankrike. Mamma och man nr 2 och lillebroderna, dom alldeles bruna. Sag ut som en familj. Jag alldeles vit med roda elefantfotter efter att ha lurats ut ur skuggan pa en trampbat.

Inga pappasommarminnen, inga.

Oandlig var dom da. Nu ar den har nastan slut. Eller sa borjar den i Sverige pa allvar nar jag kommer hem. Vi sager sa.