Onsdagsblues

Jag vet att nästan alla säger så, att dom inte förstår hur det kan vara meningen att vi svenskar ska kunna leva och vara lyckliga i det här klimatet. Och till trots av en mild vinter och sol sista veckan och att jag till skillnad från många andra hade sol hela sommaren så har jag fått nog nu. Jag får det varje vinter jag spenderar i norra Europa. Energin rinner ut och slaskar någonstans i jämnhöjd med de avskydda vinterstövlarna som bor på fötterna som längtar efter sommarsandaler. Plötsligt så säger jag till pojkvännen att jag nog gärna flyttar till Nya Zeeland för alltid. Medan han säger emot och vill bo i Sverige för det har vi bestämt. Men älskling det går inte för du får darksads här tänker jag. Och längtar till ett liv som innehåller mer åretrunt tillgänglighet till natur, strand och känslan av små lyckliga hoppande gröna grodor i magen och inte mer av den här elefantklampskänslan. Och nu när verkligheten är så nära och förefaller så tråkig och jag skickar de där ansökningar om ett riktigt jobb och det känns som om jag serverar mitt hjärta överräckt på en silverbricka. Då vill jag fly.

Att det ska vara så svårt att hitta sin plats. Fast jag vet formen och konturerna för hur just min lycka ska formas så är det som om jag ska behöva springa hinderbanan i Gladiatorerna för att komma dit. Och tro mig om jag träffas av en enda sån där tung boll av en elak gladiator nu, då lägger jag mig ner. Alltid trott att jag är tuff, en sån som klarar allt och alltid slått sig fram på egen hand. Efter en fight med livet så har jag stått och hoppat upp och ner och slagit luft och skrikit ut i tomma intet att kom igen då bring it on igenigenigen men du knockar mig aldrig hör du det!!!!!!! Kansjälvviljan in ena handen och allt det brinnande i den andra. Helt plötsligt är jag pysslingliten och den brinnande ilskan har ersatts med uppgivenhet. I Sverige kan du bli vad du vill, så har jag alltid tänkt. Och jag försöker smälta in i allt det medelklassiga. Plussa på alla min Bourdieukapital. Försöker skapa självförtroende istället för brinnande ilska som drivkraft. Men arbetarklassjaget ifrågasätter hela tiden vad fan jag håller på med, vem tror jag egentligen att jag är. Bo i Stockholm och vilja jobba med media. Så otroligt fånigt. Skaffa ett fast jobb vadsomhelst, Konsum duger åt dig. Eller flytta till Nya Zeeland för all del och satsa på att bli Js fru och föda hans barn och finn meningen i det. Våga inte satsa högt. Det gör så ont att falla. Och skivan har verkligen hakat upp sig nu. Men livet på marken det går ju inte.