Att göra en kovändning eller för all del en pudel

Jag anmälde mig till magisterkurs i historia mest för att jag ville kunna åka till J och göra fältundersökning. Tänkte att jag kommer aldrig orka skriva uppsatshelvetet. Men självgott har jag deklarerat för mina vänner de senaste veckorna att det är kul att gå i skolan igen och att jag ska skriva en sjukt grym uppsats. Jag har frossat i teorier och njutit av seminarium och underbara diskussioner med min handledare. Asså det är så här det ska vara att plugga att alla de andra i gruppen är vrålsmarta och äntligen är det stimulerande diskussioner och min uppsatsidé är helt sjukt bra och jag är så jäkla pepp när jag går därifrån. Underförstått säger jag att äntligen är jag på en nivå som passar mig, en hög nivå. Åh kan jag få ångra mig? Hela helgen har jag pluggat utan att förstå någonting överhuvudtaget av någon text. Imorgon på seminariet kommer jag att få bära dumstruten. Sen kommer dom andra i klassen fika med sina kompisar och säga asså d-kursen är grym och vi har grymma seminarium med bra diskussioner men det finns en tjej som är såååå blåst.