torsdag 29 maj 2008

Sommar, sommar och sol... Havet och vinden och doft av kaprifol

Om det är sol och varmt så är jag glad. Står ut med pissjobb och struntar i petitesser så där som det borde vara. För nu är det öl och uteserveringar och dansa hela natten och balkongmiddagar och picknickfilt och pocketböcker varje ledig sekund. Och helgerna sträcker sig helt plötsligt från onsdag till söndag. Efter nioölplusginotonic erkände jag en kväll för mina vänner att jag dör av längtan efter barn. (när jag vaknade dagen därpå var i och för sig en pizza det enda jag verkligen ville ha!)

Igår var det tisdag och då ska man inte dricka öl för helgen börjar ju på onsdag igen. Då var jag barnvakt istället och badade och matade och läste sagor och lekte och nattade. Promenerade hem med ärtsoppa över hela jeansen och en känsla av att jag måste få allt det där. Helst NU. Är det detta som är biologi eller är det sinnessjukdom? Eller är det för att jag just nu har så mycket tid som bara sandstrilar mellan fingrarna, och nyttomänniskan i mig känner att jag borde göra nåt viktigt? Skaffa ett barn eller så.

Nu måste jag gå ut i solen igen. Men så snart sommaren lämnar landet för en tillfällig utflykt i Nånannanstan, då ska jag skriva nåt viktigt. Kanske. Eller så sitter jag vid det laget klistrad framför fotbollsEM varje ledig sekund. Vi får se.

måndag 26 maj 2008

Förflutna vs. Nuet

Mr X ringde mig igår för första gången på riktigt länge. Med svarta ord och omtumlande nyheter. Jag blev lämnad kvar efteråt med känslan av att jag kanske kom undan för enkelt. Hur kaos hade det blivit om han inte lämnat mig? Om jag varit kvar där nu. Om han inte lämnat mig för min skull. För att jag inte klarade av att lämna. För att jag inte trodde att han skulle klara sig själv. Och nej det gör han inte heller. Och det gör ont men egojaget är så glad att jag kom undan.

J ringde strax efter. Och jag älskade honom så stenhårt då. För allt som är glädje och skratt och lätt och framtid med honom. Mummlade att du kan aldrig förstå hur oerhört glad jag är över att jag träffade dig, att det är det bästa som hänt mig. För att jag inte kunde säga, att du kan aldrig förstå hur oerhört glad jag är över att du inte är en psykiskt sjuk narkoman.

fredag 23 maj 2008

Flytta

Där jag bor nu är det längsta jag bott någonstans. I hela mitt liv. Jag har bott i 24 olika hus eller lägenheter på 27 år. Ett resultat av att medan jag alltid trott att lyckan bott någon annanstans i någon annan stad i något annat land, så trodde alltid min mamma att lyckan bodde i ett annat hus eller en annan lägenhet. Nu har jag bott tre år och två månader i samma lilla lägenhet, nästan som en vrå, där jag har fått vara själv och bestämt mig för att inte orka flytta mer. Så lite nostalgiskt och sorgligt har de kännts att plocka ihop, sortera ut och försöka tvinga på vänner saker. Så att jag åter bara ska äga det enda jag vill äga, en ryggsäck med kläder. Men ändå att lämna en trygghet. Jag älskar ju trygghet men blir uttråkad av den.

Skit samma, jag var nostalgisk över att flytta ifrån mitt livs längsta boende. Ända tills i natt när min granne hade en skrik och hopp fest från klockan tolv till halv sex. Klockan halv fyra gick jag och knackade på som en annan gammal tant. Ursäkta ursäkta det är faktiskt mitt i veckan och ni är väldigt högljudda! Om någon hade sagt det för fem år sedan att jag skulle bli en sådan som blev störd av en fest hade jag sagt aldrig. Hur som helst när jag vaknade idag skitsent, eftersom ungdomarna inte brydde sig det minsta om att jag blev störd, var jag lyrisk inför utsikten att flytta. Och återigen överbevisad om jag inte direkt är ung längre.

Och boende nr. 25 blir en skitliten etta med bäddsoffa. Men det är gratis!

torsdag 22 maj 2008

Och klagosången goes on and on

Och anledningen till att jag varit sur och bitter det sista är ju såklart för att jag aldrig får ligga. Det insåg jag under helgen när P var på besök. P må vara snygg och omåttlig populär bland damerna. Men vi är som syskon. Och om någon har missat det så är det inte helt okej att ligga med sina syskon. Och jag har såklart inte legat med P heller. Men när han spenderade hela helgen i min lägenhet iförd enbart kalsonger, så blev det faktiskt lite ansträngt. Alltså jag ville fortfarande inte ligga med P. Men jag insåg vidden av min frustration när där fanns en halvnaken man i ständig närhet och den enda jag får ligga med är så oändligt långt bort.

Och jag har blivit moralisk och pro-trohet och sånt. Och det är ju lite skönt, eftersom det faktiskt är rätt jobbigt att känna sig omoralisk. Mot mrX var jag otrogen låt oss säga... ganska många gånger. Och jag skyllde typ på att jag inte kunde hjälpa det och berättade aldrig något för honom. Men låt oss anta att otrohet inte kan vara genetiskt. Snarare låt oss hoppas det. Eftersom jag har hört några relativt hemska historier om Js tre äldre bröder och hans pappa som innefattar skilsmässor, fleråriga förhållanden med älskarinnor, barn utanför äktenskapet och mycket mer. Dagen innan jag skulle åka mummlade jag fram något om att åh träffa inga andra tjejer medan jag är borta! För jag vet! Så sa jag.

Men låt oss säga att jag inte brydde mig om trohet och sånt, om jag inte varit vansinnigt förälskad. Då skulle jag varit otrogen snart.

Statens Järnvägar

Mitt goda humör försvann. Gick in på sj.se för att boka biljett till semestervikariatet i Industristaden. Vilka tror SJ att de är? Ryan air kanske? Betala extra för sittplats och ombokningsmöjlighet!? Det var bättre förr så är det bara.

Appropå tåg och Industristaden var det sedan länge bestämt att en av mina Skottlandsbästisar skulle komma på besök i Stockholm i juli. Nu får han istället åka tåg i 5 timmar från Stockholm till ett helt annat Sverige. The böring swedish landsbygd.

Pinsamt

Efter att ha varit bitter och sur typ sen jag kom tillbaka från Nya Zeeland är jag äntligen glad idag. Mest är jag glad för att min hjärna fungerar lite(men bara lite!) igen. Jag läste en bok, "Den motvilliga resenären" av Jenny Diski. Där besöker hon Nya Zeeland och svenska Lappland. Min d-uppsats som aldrig(well det verkar inte så) kommer att bli klar handlar(handlade?) om musik och dans och historiebruk bland maorierna på NZ. Genom att jag läst typ en triljard böcker om olika aspekter av maorisk kultur och dessutom kommer att få barn som kommer att vara halft maori(därmed sätter jag mig på höga hästar och tror att jag VET hur det egentligen är plus att jag blir partisk), tycker jag ju att jag är lite expert sådär. Och blir lite pissed off på författarens sätt att framställa maorierna och tvåspråkigheten i NZ i boken. I kapitlet som handlar om samerna och hennes besök i norraste Norrland blir jag det inte.

Diskuterar med vännen som lånat mig boken. Jag börjar babbla om skuld. Den kollektiva skulden. Om författarinnan är engelska så kan hon känna kollektiv skuld för maorierna på Nya Zeeland medan jag som svensk kan känna det samma för samerna i Sverige. Min vän förstår inte alls vad jag pratar om. Och sen tycker jag att det är lite stört att jag kan så mycket om maorierna på Nya Zeeland och egentligen nästan inget alls om samernas situation i Sverige. Jag vet typ hur en kåtkyrka ser ut eftersom min mor gifte sig i en en gång och jag har skitmycket smycken som jag fått av min mormor som är ett stort fan av sameslöjdade prylar. Så imorgon är det jag som kollar in vilken vettig litteratur som egentligen finns som om de svenska samerna och börjar läsa.

onsdag 21 maj 2008

Ring 112, jag känner mig lobotomerad

Trögflytande. Sån är min hjärna hela tiden nu. Känner mig stagnerad och passerad.
Nån som kan tipsa om en bok som kan få igång min hjärnverksamhet igen? Inte nåt skönlitterärt utan nåt som gör att jag känner mig skitsmart när jag läst klart!

måndag 19 maj 2008

...

Jag famnar en skugga
och älskar en dröm

Läste det någonstans för länge sedan och det är lite så det känns just nu. Han är enradskort och avstängdtelefonoåtkomlig. Du bleknar säger jag, vill inte att du ska blekna. Förstår du vad jag menar? Och det gör han ju inte.

Sitter hemma och rensar i mina saker inför flytten. Läser hundratals brev, författade av mina vänner, mellan vi var tretton och sexton. Innan email, sms och decennium innan facebook. Och det går inte att låta bli att gråta över hur nakna, naiva och dumma vi var. Alla var ens livs kärlek och vi skulle aldrig överleva om han, just han och ingen annan fast han var en annan månaden senare, inte älskade oss tillbaka. Vem kunde fixa öl i helgen? Och vilka ville ha amfetamin? Ligga eller inte ligga? Följa med till ungdomsmottagningen, tror jag har klamydia? Tonårsdepressioner utspillda på papper men ändå hårt hållna i svarta kärnor inuti. Vi var väl ditt genomsnittstonårsgäng i medelstor svensk stad gissar jag. Men det finns så mycket sorg i alla de där breven som jag inte såg då.

Men jag är nog i grund och botten den samma. Varför ligger jag annars hemma en hel söndag och grinar över att han känns otillgänglig, istället för att gå på de där utställningarna vi bestämt och den där brunchen som skulle ätas med andra vänner. Jo för att det känns som att jag skulle dö om han inte älskade mig mer.

Idag är mina vanföreställningar som bortblåsta och patetiska jävla kossa muttrar jag till mig själv, typ som vi brukade kalla våra lärare i de där breven, då mellan ungefär tretton och sexton år.

torsdag 15 maj 2008

Och nu går jag dit igen

Jag önskar att det var förra veckan och mina solbrända fötter fick synas och jag låg i parken och läste Sigrid och Isaac. Funderade över begreppet konstnärssjäl. Beundrade Sigrids kläder. Bara så.

Istället hatar jag mitt nya skitjobb. Funderar på om det är fel att hata människor utifrån den enkla anledningen att de är sådana människor som åker Finlandsfärja. Diskuterar med Bästa Grannen och hennes tilltänkta. Hon när och erkänner sitt Svenssonförakt, som hon menar är samma sak som Finlandsfärjeförakt. Hennes tilltänkta tycker att det är skitkul att åka Finlandsfärja. Jag vill inte nära förakt och sånt. Men vete fan om jag inte gör det ändå.

Uppdatering: Ja det är sjukt okej att förakta människor som nyper dig i rumpan, bara kan sexistiska skämt och ger dig snuskiga förslag. Det lärde jag mig på jobbet idag.

onsdag 14 maj 2008

Berlin Ich liebe dich (sa jag att jag inte kunde tyska?)

Berlin var ungefär som vilken vecka vid Medelhavet som helst med tioåryngreHaren. Mer alkohol flöt i mina vener på en vecka än på det senaste året. Vodka, gin, jäger, fulöl, finöl, rött vin, bubbelvin, rosé, vitt vin, persikobubbel. Jag brände mina axlar till hudcancerrädslanivå eftersom jag glömt bort det där som min mamma brukade ha som mantra på åttiotalet att solen tar bäst på vårkanten. Jag vaknade på en strand med sand i hela munnen. Jag vaknade i en park en annan förmiddag. Jag dansade mig till träningsvärk. Jag spydde jättemånga gånger, i parker, lekparker och på alla fyra. Enda skillnaden var väl egentligen att jag enbart hade platoniska flörtar och kom hem utan klamydia.

Ja och att jag tackade ja till ett jobberbjudande över telefon på fyllan klockan tio på morgonen annandag pingst. Journalist i Industristaden. Om fyra veckor flyttar jag från Stockholm (för alltid?) för att tillbringa min sista tid i Sverige i exakt den staden jag lovade mig själv i elvaårsåldern att lämna så fort jag bara kunde för att aldrig komma tillbaka till. För att jobba på den tidning som jag alltid haft som favvoironi, att hamna där liksom. Nu ska jag gå till mitt skitjobb och hälla upp öl under molntäcket och fundera på om det är fult att undanhålla att jag bara planerar att jobba där i fyra veckor.

tisdag 6 maj 2008

Och så går ännu en dag och kommer aldrig åter

Ridå. Jag ligger med näsan neråt i vitsippor och gömmer mig. Ställer in middagar med vännerna i sista minuten. Blir hämtad hemma och dragen till fest, inte sitta hemma och deppa! Dricker vodka. Blir ledsen inte alls glad. Måste ha ett jobb, ingen tidning valde mig till slut efter fyra nära skjuter ingen hare. Skickar femton CV på lördagen. Har ett jobb på tisdagen, ett skitjobb men ett jobb är ett jobb är ett jobb. Gör en rest från sista terminen på skolan, träffar min favoritlärare och uppdaterar. Hon ser uppgivna ögon och peppar och tipsar om hur jag ska kunna frilansa från andra sidan jorden. Blir lipig när hon säger fina saker.

söndag 4 maj 2008

Att komma hem är en gräddtårta

Ni vet ibland går tiden så där fort så att det inte ens märks att den försvinner. Därför kom det lite grann som en chock när jag helt plötsligt skulle åka hem till Sverige. För att säga upp lägenhet, sälja saker, säga upp allt, tjäna pengar till att åka tillbaka, skaffa visum. Och faktiskt så grät jag inte alls, för det fanns inga frågatecken att gråta över och han sa ju med det, att detta var vårt sista hejdå.

Någon timme innan vi landade i Hongkong somnade jag till. När jag vaknade letade jag efter hans hand. Per automatik. När allt jag fann var en pensionerad lärarinna från Palmerston North fick jag iskall dimma i bröstet och spindelväv framför ögonen.

Men till slut kommer man hem och med beslutet att hemma inte ska vara hemma mer så blir man hemkär. Stockholm glimmrar och mina vänner ger mig världens finaste dagar. Och tonårsrebelljagets evigt trummande ord om att jag inte kände mig hemma här det passar nog inte in på nästan, okej om några år, trettioårsjaget. Jag är fan skitsvensk och älskar bryggkaffe och a-kassa och västkusten och att fika och att veta hur allting fungerar. Och så kommer jag till slut bli en sådan där utlandssvensk som pratar om hur bra allting är i Sverige. Typ en skitjobbig typ.