Ni vet ibland går tiden så där fort så att det inte ens märks att den försvinner. Därför kom det lite grann som en chock när jag helt plötsligt skulle åka hem till Sverige. För att säga upp lägenhet, sälja saker, säga upp allt, tjäna pengar till att åka tillbaka, skaffa visum. Och faktiskt så grät jag inte alls, för det fanns inga frågatecken att gråta över och han sa ju med det, att detta var vårt sista hejdå.
Någon timme innan vi landade i Hongkong somnade jag till. När jag vaknade letade jag efter hans hand. Per automatik. När allt jag fann var en pensionerad lärarinna från Palmerston North fick jag iskall dimma i bröstet och spindelväv framför ögonen.
Men till slut kommer man hem och med beslutet att hemma inte ska vara hemma mer så blir man hemkär. Stockholm glimmrar och mina vänner ger mig världens finaste dagar. Och tonårsrebelljagets evigt trummande ord om att jag inte kände mig hemma här det passar nog inte in på nästan, okej om några år, trettioårsjaget. Jag är fan skitsvensk och älskar bryggkaffe och a-kassa och västkusten och att fika och att veta hur allting fungerar. Och så kommer jag till slut bli en sådan där utlandssvensk som pratar om hur bra allting är i Sverige. Typ en skitjobbig typ.
3 kommentarer:
Eller kanske en skithärlig typ som man kanske får hälsa på om man har vägarna förbi?
Raraste Å: Givetvis givetvis!
Mmmm.... känner igen det där. Jag får sån där Sverigehype ibland, men när jag tänker på att flytta ifrån Underlandet och hem till Sverige för alltid så känner jag att, nja, kanske inte ändå.
Men Sverige är fint.
Skicka en kommentar